Det är inget snack om att det i det demokratiska partiet finns extrema royalister, precis som det finns i PT och alla andra partier.
Det är heller inget snack om att det inom det demokratiska partiet finns MPs som inte har problem med använda odemokratiska medel för att skaffa stöd och röster, precis som PT och de röda gör så fort tillfälle ges.
Och likaså så finns det inom partiet gott om individer som är korrupta. Även om PT även vinner den tävlingen med god marginal.
Den intressanta frågan är mer varför de som så intensivt försvarar Thaksins totalbedrägeri av landets alla fattiga och mindre utbildade, utomrättsliga massmord, personliga utnyttjande av statskassan och annat känner ett sådant intensivt behov av att hitta fel på demokrater och Abhisit? Redan innan man egentligen har en aning om vilka dessa är?
Vad är det som gör att man inte kan vara hederlig och försöka bedöma politiker utifrån det som faktiskt framkommit om dem och deras gärningar, oavsett vilket parti de tillhör?
Vad är det som är så svårt med att acceptera att anledningen till att PT får utstå så mycket kritik, är just för att partitoppen innehåller överlägset mest skurkar, lögnare, extremister, terrorister, maffia och odemokratiska översittare? Kort sagt innehåller mest av sådant som annars så intensivt föraktas av rättsmedvetna och frihetsälskande västerlänningar. I varje fall enligt vad som framkommer i media.
Nu verkar det ju finnas bra folk inom PT också. Och är man det minsta hederlig, så erkänner man detta och ger dem kredit för det.
På samma sätt som man självklart gör för de individer inom andra partier som också verkar hederliga och seriösa. Så som t.ex Abhisit.
Men om man inte klarar det, och istället väljer att hänge sig åt lögn, historieförvanskning och allehanda uppdiktad smutskastning - allt för att slippa må dåligt för egna ställningstaganden - då skjuter man sig i foten och diskvalificerar sig från all seriös diskussion.
Det enda som då återstår är att vänja sig vid att bli kallad dåre och lögnare.