Jag syftade på att den som är född fattig,
saknar nödvändig utbildning och trovärdiga möjligheter att förbättra sin livssituation,
- ja den personen är säkert också mer benägen att satsa både liv och lem för att
demonstrera för ökade rättigheter och ett förbättrat socialt skyddsnät än den person
som istället håller på att slutföra sin universitetsutbildning på ett av
Thailands mest prestigefulla Universitet, där en examen i sig medför att
den personen får en uppsjö av möjligheter att på egen hand
bygga upp en trygg framtid för sig och sin familj.
Demonstrationslusten har därför ganska lite med ”Stake”
eller medvetna socialistdrömmar att göra från den ena eller andra parten.
Drivkraften är nog snarare viss yttre demagogisk påverkan,
personlig frustration och en rejäl portion ilska över att känna sig negativt förfördelad.
Har man otillräckliga medel att själv kunna förbättra sin livssituation
så har man också mer att vinna på att fortsätta att demonstrera och bråka om ett ny-val,
även om nu oddsen för att råka illa ut är oroväckande stora.
Men den röde demonstranten anser förmodligen att det är "Bang ön" (ödet) som får bestämma om
han eller hon ska vinna eller förlora eller råka illa ut i sin nuvarande kamp om ny-val,
där de senare hoppas att just deras favoritrepresentant ska segra.
Vilket inte alls är så säkert - "Surt sa räven" 
Jag tror att det där är tankar man gärna har som syftar till att romantisera vissa demonstranters medverkan.
Romantisering genom att ålägga dem empatiska syften som på något sätt ska motivera och rättfärdiga deras
inblandning och offervilja. Och det är väl ok. Det finns säkert några demonstranter som känner så.
Men personligen tror jag inte att demonstranterna som massakrerades 1976 var omedvetna om vilka risker de tog.
Den offentliga tonen mot kommunsiter var väldigt hård och hetsk redan då och ivrigt påhejade uttal om våldsam jakt
på kommunsiter inte ovanliga. Tror absolut inte att dessa studenter inte förstog att de riskerade våldsam påhälsning.
Likaså är det, i väst som överallt annars, vanligt att utbildade och förmedlade människor går med i olika
aktionsgrupper eller tar värvning för att åka till krigshärjade områden - av ideologiska eller andra skäl.
Det gemensamma som gör att de är benägna att riskera skada är oftast också en övertygelse.
Nämligen övertygelsen att "det händer inte mig".
Om militären verkligen började skjuta in i folkmassorna kan jag lova att antalet demonstranter bland UDD dagen
efter är betydligt färre, om några alls.
Jag tror att i fallet med UDD så är den yttre demagogiska påverkan, och egna behov av "action", avgörande av några enkla skäl.
1. Om det fanns folkligt förankrade skäl att känna frustration så skulle uppslutningen vara mycket större än några tusen hitkörda individer.
2. Sammansättningen av de som går i första led och är upprörda och våldsamma skulle representera övrig befolkning.
Man skulle alltså inte bara ha grabbar i åldern 16 - 42 som kastade brandbomber utan även gummor, barn, åldringar etc.
3. Det viktigaste av allt.. proaganda via tal och tv 24h om dagen skulle inte behövas.
I förtryckta samhällen behöver man inte påminna för folk att de är förtryckta. De vet detta redan.
Jag tror helt enkelt att anledningen till att studenter, i union, inte demonstrerar med UDD är att de inte ser UDDs kamp som en demokrati eller rättvisekamp.
Inte för att de inte är övertygade om sina saker, eller för bekväma av sig.
