Delgivna tankar

*Grymt*

Nej, jag ska inte ner i april, min fromma förhoppning är att HON ska komma hit då! Att UT ska vara klappat och fixat då. Som jag skrev innan, en kompis fick hit sin fru på 10 veckor. Och oss emellan, ingen av dem kan eller ska hålla på med raketforskning Så jag tror att antingen kom de in i ett stim, att handläggarna hade tråkigt eller så är det helt enkelt mindre tryck på Migrationsverket nu. Tirak åkte för dryga tre veckor sen och ska på intervju på torsdag. Jag vet inte om det är snabbt eller inte, men efter intervjun tar det 2-3 veckor innan papper landar i Sverige, någon vecka innan jag får mina intervjufrågor. Det står att handläggningstiden är upp till 6 månader efter det, men jag är evig optimist och tror väl på en månad ungefär. Sammanräknat 2 månader till och då hamnar vi i slutet av april! Och eftersom jag varken fått 7 rätt på vare sig lotto eller V75 eller 13 rätt på stryktipset så har jag ju fortfarande ett jävla flyt kvar att vänta på i livet!

Dottern ja... Ett eget kapitel. Vi hade en diskussion om det en gång. Så bra det nu går att diskutera på thaisvengelska. Jag tyckte att hon skulle ta med dottern direkt, hon verkade nekande. Efter några timmars bollande fram och åter inkallades tolkhjälp. Jag förde fram mina argument för, att det skulle vara bättre att hon kom nu, hann gå på dagis ett år och lära sig lite svenska innan 6-års började. Slippa komma till skolan utan att kunna ett ord svenska. Motargument, tirak vill komma in i det svenska samhället innan, hinna lära sig svenska och "etablera" sig lite, vi ska hinna hitta ett vettigt boende och ha allt klart. Jag köpte hennes argument. (Jag är av den uppfattningen att man får tycka, säga och göra vad man vill, bara man berättar varför och är villig att ta konsekvenserna av sina handlingar) Nu är det bestämt att hennes "arbete" kommer bestå av SFI på fullfart ett år, språket är nyckeln till samhället. Vårt gemensamma mål är att när hon klarar av det basala, som kontakt med myndigheter, skola, försäkringskassa osv är hon "klar". Jag vill att hon ska klara av att prata med skolan när dottern är sjuk, gå till vårdcentralen utan tolk och kunna ringa in en beställning till Ellos! (Sett flera thaikvinnor som handlar kläder på postorder!) Ja, hon ska vara lite självgående rent språkligt. Jag vet inte om ett år räcker, en del säger att det är alldeles för lite och en del säger att det är en bra start. Är väl som med allt annat, upp till var och en. Kanske att man inte kan begära att hon kan läsa och skriva lika bra som hon pratar? Iofs är tirak ingen obildad dotter till en risbonde, hon har gått 14 år i skola. Sen vad det är värt i jämförelse med 14 år i svensk skola vet jag inte, men jag har bara gått 10 Plus några år på komvux.

Troligtvis kommer allt lösa sig, med lagom med och mot. Som allt annat! Bara hon väl kommer hit!!!

Pratade länge med henne igår. Många tankar som ville få luft, om intervjun. Jag är lite nervös, hon verkar lugn som långfil. Alla är redo. En thaikompis ska ringa och coacha henne i dag, ge tips och råd, vad och hur man ska säga och inte. Att direkt efter intervjun måste hon sätta sig ner och skriva ner "allt", alla frågor och svar. Ringa till vår gemensamma tolk och berätta så jag kan informeras om vad som sagts, så jag kan svara sammalika. Vi skrev ner alla viktiga datum innan hon åkte, när och var vi träffades, blev ett par och flyttade ihop. Vi drillade varandra i släktkunskap och intressen, vänner och viktiga händelser i livet. Som jag skrattade åt/med henne igår. Hon sa att hon lagt in allt på sitt "memory card", hon rabblade upp alla mina närmaste släktingar, mor, far, syskon, barn osv på knagglig svenska! Lät så roligt Maggunuss, Annedersch, Naascho, Bakke... Hon är alldeles alldeles alldeles... underbar!

Sen fick jag prata med dottern. Hej papa! Äta mat? Sova? Play game? Jobba? Kan inte annat än bli rörd ända in i mitt röda hjärta med vita knutar med blommande syren utanför och en ljus midsommarnatt med stänk av kräftspad! Den blinda leder den lama! Men jag hör på dottern att hon suger i sig som en svamp. Inte alls rädd att bruka utrikiska. Hon använder de få svenska och engelska orden hon kan utan problem. Sen att hon antagligen inte förstår vare sig vad hon säger eller vad jag svarar är ju en annan sak Brukar sluta med att jag kallar henne galen, bah! Då bryter modern in och säger att nej, det är papa som är bah! Och jag säger att ni är crazy båda två!

Idag älskar jag henne extra mycket. Har kommit in i någon form av andra andning rent saknadsmässigt. På något sätt känns det helt overkligt men ändå som världens sanndröm. Om allt blir och är som det ska kommer mitt tidigare liv att upphöra den dagen jag tar henne i famnen på Arlanda. Ursäkta det kommande drömmandet, men jag lever gärna i en dröm! Just nu lever jag ju i en form av osann sanndröm. Vad är verkligt och vad är fantasi? Kan ni andra som sitter hemma i snötyngda Svedala verkligen vara realistiska i era fantasier om vad som komma skall? Och ni med tirak vid er sida här hemma, hur levde ni era dagar i väntans tider? Bäckis, hur är det med träningsflykten? *Ler igenkännande* Som skrivet innan har jag inte mer än lite snöröja så här års. Uppsöker gym 3 ggr i veckan. Men ärligt talat så har jag haft ett dipp nu sista veckorna. Har kommit in i någon form av ovilja. Ovilja att snudd på öht gå upp om mornarna. Jag brukar vara uppe och väcka tuppen, men nu ligger jag gärna kvar till både 9 och 11 om jag känner så. Orkar inte vara social. Orakad och oduschad. Kalsonger och tshirt. Slafsaslafsaslafsa. Och drömmer... Om en framtid så ljus så ljus. Kärlek, närhet, ömhet. Sniffkiss på kinden. Hålla handen. Näranära.

Blev rörd avOdins berättelse om jakt och stelfrusna tårar. Tirak följde med mig ut och skottade snö några gånger när det inte var missinassen, så att säga. Och aldrig ett ord om att det var jobbigt eller kallt. Hon knogade på med skyffel eller sandhink. Och en murarhink full med fuktig 2-4 är inte lätt! Men inte ett ord, bara ställa ner hinken och sanda på, bära vidare och sanda... En kväll när det var -13 eller så så såg jag på henne att något inte var bra. Hon frös om fötterna. Jag fick nästan tvinga in henne i bilen, sätta på rumpvärmaren och säga åt henne att sitta på fötterna. Jag hann bara skotta/sanda klart ett litet dagis innan hon var på'att igen. Lilla vännen... *Rörd*

Nej, så jag vet inte vad som egentligen är bäst. Att asocialt gömma sig i sängen eller här, eller gå ut och omfamna livet? Jag vet inte. Tycker det är lite jobbigt att samkväma med andra lyckliga typer Jag tror att jag omedvetet medvetet eller medvetet omedvetet tagit ett beslut att det får bero ett tag nu. De pratade om detta i "Landet brunsås" på tv. Att vi är så stressade av att "bli klara" för att hinna med nästa och nästa och nästa. Att vi inte har tid att laga mat från 0 för vi har så mycket annat som ska göras, som att sitta i soffan, gå ut med hunden eller hinna med gym/kurser/vänner osv. Fick mig att tänka. Vad flyr vi ifrån? Jag gör ju samma sak, snabbsteker korv och kokar snabbmakaroner för att hinna sitta i soffan igen. Livet är ju just nu, inte igår, inte i morgon. Utan bara just det här yxhugget mellan då och sen, nu. Och nu, och nu... Jag kopplade om lite i hjärnan och plockade fram det där gamla nutänket igen. Mitt tänk går ut på att jag kan göra vad jag vill bara jag tänker, gör ett aktivt val. Och nu har jag valt att inte välja Att bara sitta och inget göra. Att aktivt tänka, nej nu sätter jag mig i soffan och gör tammefasen inget mer än tittar på OS. Att aktivt tillåta mig själv att få finnas till i nuet. Om nuet så bara består av dagrömmar. Jag vet inte om ni hänger med i mina tankar, men jag menar att jag har stressat av. Jag har insett att UTbyråkratins kvarnar måste få mala. Och att jag inte behöver göra något, egentligen. Mer än vakna, äta och sova. Var och en har sin egen flyktmetod. Min är bara lite slöare!

Oj vad jag babblar...

Det är rätt... babbla på. Du har mycket som vill komma ut, och då är väl bra att få lufta här, lite anonymt.

Hej Kalas,

Jag uppskattar ditt babbel!

Vad gäller Migrationsverkets ambitionsnivå på sex månader så räknas det från när damen lämnade in blanketten för UT-ansökan.

Herr Chang har talat.

Fy fan vad bra skrivet Kalas, man blir helt rörd när man läser det. Lycka till!

Gorocco

Blanketen far från Bangkok till sverige tar mellan 3 och 4 veckor. Lämnade in den 21 jan ännu är papprena i cyberrymden någonstans. Ringde nämligen och kollade idag. men Diarie nummer har vi fått. Kalas jag hoppas som du att det går snabbare

Idag vill jag bara gråta... Och gör det...

Ständig anspänning. I morgon... Intervju... Trodde jag... Tack vare språkförbistring är den idag, 17:e, eller just nu eller har varit eller eller eller... Jag har trott 18:e men lilla godis engelska eller svenska är inte vad den borde vara. Eller så har jag blandat ihop det hela.

Hursom, det är jobbigt idag. Tolkhjälpen ringde igår och sa att det var dags i morgon! Att hon peppat och instruerat lilla fian, laddad till tänderna. Aja, borde ju vara en glädjande nyhet, vi har tjänat en dag i förhållande till min tidsplan!

Men på något sätt känns det så "livsavgörande". Att nu har godis blivit synad, bedömd och klassad. Och här sitter jag naken kall och snöindränkt. Alla tankar kör folkrace i skallen, utan regler, domare och svartflagg. Fan fan fan. Skulle vi ansökt om förlängt turistvisa? Skulle vi inte? Skulle vi ha tagit mer kort? Kommer de gräva djupt i mitt rövhål? Räcker det med två månaders samboskap i Sverige? Attans... Alla förståsigpåare är osamstämmiga. "Det var rätt, det var fel, ni skulle gjort ditten, eller datten eller inte, säg si, säg så, säg inget, säg allt, men framför allt var eniga, eller ivf inte luddiga, eller ivf inte alldeles för samkörda, men håll er till samma linje, eller inte, var ärliga, ljug..." Jag blir ärligt talat TOKIG! Just nu gråter jag bara. Vad i HELVETE tänker jag på och med?

Katastrofscener med förlista lyxkryssare och rasande skyskrapor etsas på en näthinna nära mig. Tsunamivågor av oro och osäkerhet sköljer gång på gång över min redan självömkansindränkta lokalradio, larmet går, gång på gång på gång. Samtidigt spelar interntvstationen upp favoriter i repris. Två månader av så nära lycka jag vågat komma. Så nära lycka? Eftersom jag inte är någon dununge, nästa gång firar jag 40, så har jag hunnit med min beskärda del av med och mot. Någonstans har väl livet lärt mig att det är 50 med och 50 mot. Visst kan det diffa upp och ner lite, men i det stora hela har det jämnat ut sig. Nu fick jag tillfälle att få en inblick i en annan del av dammen, att det finns annat än sura neurotiska svenskor med outtalade bokstavskombinationsproblem. Någonstans inom mig finns väl ändå en gammal hederlig svensk ordningsman. Någonstans finns det en jantelagssmittad (Tack för den, Sandemose!) liten svenne. Någonstans inom mig finns det en samhällsskadad man som vill vara man, svensk. (Läst tråden om SVD-artikel och fått några aha-upplevelser. Ska inte kommentera den tråden här utan mest bara konstatera att jag kände att jag fick ord för en hel del av vad jag tänker.) Och mina två månader med henne, lilla thaiprinsessan, fick mig att tvivla en aning. Jantelagsskadad betvivlade jag att man verkligen kunde få ha det såhär bra, må så bra, känna sig så lycklig. Omedvetet lade jag band på min ohöljda lycka. Erfarenheten sa mig att om jag mår såhär bra nu så kommer jag snart må lika dåligt. Katastrofteoretikerna hade stormöte i reptilhjärnan. En underliggande hotbild måste tagas på det största av allvar! "Inse att du lever i en dröm" kom de fram till. Men för i helvete hjärnjävel! utbrast jag. Kan jag inte få leva i någon form av förnekelse eller lycka ens en stund? Måste realitetens krassa bleka grå vardagsrealism alltid styra? Kan jag inte få segla iväg på ett rosa moln, och med ett lyckligt leende på läpparna konstatera att nej, det där var visst bara en dröm... Måste jag i krass realism alltid måla upp alla de värsta scenerna? Att hon inte får UT? Jag vill bara gråta och gömma mig.

Jag tror att min reaktion beror på att jag kommer verkligheten för nära. Det har varit ganska bekvämt att invänta intervjun, kunnat leva i en alternativ verklighet. Nu är verkligheten verklig. Nu måste jag lämna paradisön och inse att det snöar och är -15. Fram till idag hade vi kontrollen. Nu har vi lämnat över ratten till myndigheterna. Ett klargörande dock, jag talar ju för mig, hur hon uppfattar situationen är inte synonymt med min syn. Jag tror att jag fått en så kallad "reality check" idag. Jag har nog levt i min skyddade lilla verkstad. Bara haft så mycket karta framme att jag sett målet. Idag tvingades jag veckla ut hela kartan och se att vägen kanske inte är spikrak. Tvingades till oönskade tankar som vad vi gör om det blir ett nej? Hur går vi vidare då? (Tar den frågan i rätt del av forumet) Ibland önskar jag att jag är lite mer mai pen rai, klacksparkig och sorgefri. Ibland bannar jag mitt eviga tänk. Att inte kunna ta det som det kommer. Framtiden plågar endast de nyfikna. Jag uppmanar ofta mig själv att leva mer i nuet, njuta, känna och leva. Verkligheten har dock andra planer och förser mig ofta med käftsmällar och fallgropar, allt för att jag lära mig att planera. Förutse. Stick i stäv med carpe diem. Motsägelsefullt.

Så dök HON upp. Det var bara vingarna som saknades. Hennes fullständigt förödande brinnade bruna rådjursögon. Blick som fick mig att smälta efter fem minuter. Fem minuter senare var jag kär, fem till och jag insåg att detta är nog så nära perfektion man kan komma. Blixtförälskelse. Glittrande blickar. Glädje. Med tiden insåg jag att hon är anledningen till att jag fått lära mig det jag lärt mig. Nu kommer kunskapen till nytta. Nu nu nu ska det älskas! Med tiden och ökande kunskap om henne och hennes drömmar och mål i livet kunde jag konstatera att hallå! var har du varit hela mitt liv? Du och jag är så olikt lika. För att använda ett utslitet uttryck, hon är den pusselbit jag saknat hela livet, men trott mig oförmögen att hitta.

Efter två månader av mestadels medgång, lite diskussioner beroende på språklig förbistring dock, kan jag bara konstatera att hon är den jag vill dela resten av mitt liv med. (Så naiv kan jag vara!) Jag förstår hennes frågande ansiktuttryck från den dagen då jag försökte förklara jämlikhetens Sverige för henne, att alla är lika mycket värda, ingen bestämmer mer än den andre i ett jämlikt förhållande i Sverige. Att jag vill ha ett förhållande där man stöttar varandra i med och mot. Att jag söker lycka baserad på gemensam lycka, inte solospelarlycka. Detta gav att jag gav med mig. Jag hade nog helst sett att hon stannat en förlängningsperiod på turistvisat. Att vi haft mer kött på benen, mer att visa för MIG. Men förståsigpåare var motsägelsefulla och jag lutade åt förlängning, men tirak ville åka hem och komma tillbaka så snabbt som möjligt och påbörja sitt nya liv, inte liksom leva i vakuum i tre månader. Vi känner båda att det är rätt, vi verkar som skapade för varandra, så jag köpte hennes argument om att det är bäst att hon åker hem nu, efter tre månader. Rätt eller fel val, det utvisar sig.

Hon fick/får mig att känna mig älskad och uppskattad. Får mig att känna mig speciell och önskad. Närheten i sängen, sniffkiss och hennes självklara naturliga sätt och nyfikenhet. Ingen blyg försagd liten viol, nej hon tar för sig. Ett exempel får statuera exempel på vad jag menar. Vi besökte en gammal kompis, hon klev in, tog av sig gick runt och hälsade på alla och satte sig sen i soffan direkt! Inget be om ursäkt för sin existens där inte, nej, här kommer jag med min svenska man och är lika mycket värd! En egenskap jag uppskattar mycket. Och en egenskap jag eftersträvar, att känna sig så trygg i sitt förhållande med mig att hon inte ber om ursäkt för sina åsikter utan ger uttryck för dem.

Faan jag älskar henne och är rädd att det ska skita sig. Jätterädd. Rödgråtande oroligt klassiskt skiträdd. För att det ska bli nej...

Jag förstår dig!!!

Hmmm, börjar mer och mer likna en blogg detta! Jag som dyrt och heligt lovat mig själv att aaaldrig börja blogga!

Jaha, vad är nytt under vår för dagen gråmulna himmel? Inget direkt. Sitter och inväntar tolkade ord från tirak, vad som sades och frågades på intervjun på ambassaden igår. Tolkhjälpen var upptagen igår och skulle ringa idag. Väntans tider. Kaffe i floder och onlinepoker.

Skulle visst komma snö till helgen, uppåt 20 cm. Skönt för mitt lag då jag har snöjour! Lite att dryga ut dagarna med. Inte lätt att vara mark/anläggningsgubbe vintertid!

Har lugnat mig lite sen igår. Insett att får vi nej för att de anser att det är ett oseriöst förhållande, eftersom vi inte bott ihop mer än två månader, så blir det en inbjudan direkt, så får hon stanna sex månader, kanske gifta oss, åka tillbaka till Thailand och så gör vi ett nytt försök med UT. Visst, trist, men vad gör man inte? *S* Läste på någon tråd att man kan höra av sig till SFI i hemkommunen och se om de kan erbjuda henne SFI trots att hon bara har besöksvisa. Jag önskar att jag kunde nog med thai för att kunna prata med henne om det här ämnet, vad ett eventuellt nej innebär och vilka lösningar vi har. Som jag skrev i ett tidigare inlägg, om hon är seriös lär det väl märkas med tiden, typ. Och är hon seriös så vill hon nog komma till Sverige oavsett. Kan man ju hoppas! *S* Har en obehaglig känsla i magen, känslan av okontroll... Att inte veta men vilja är nog en av de värsta känslorna jag vet. Önskar att jag kunde se glaset som halvfullt... Blir en jobbig tid fram tills brevet från MIG med beslutet dimper ner på hallmattan!

Men jag inser att oavsett svarskaraktären så får jag ju träffa henne i slutet av april/början av maj! Det är ju en glädjande tanke! Ska suga på den ett tag tills den börjar bli söt tror jag!

Mycket mycket fint skrivet!

Man lever verkligen in i din berättelse.

Tackar...

Mvh

Magrood

Kalas.

Tack för att du delger oss dina känslor och jag känner igen mig själv i din text.

Att komma hem efter dagens slit på jobbet och se hennes kläder hänger där i hallen. För att inte tala om skorna, tofflorna, behån i badrummet, f..n vad det smärtar.

Jag går ofta till musiken och den är förlösande och den har hjälpt mig.

En låt som jag tänkter på just nu är med

Richard Marx - Right here waiting. Här har du texten:

Oceans apart day after day And I slowly go insane

I hear your voice on the line But it doesn´t stop the pain

If I see you next to never How can we say forever

Wherever you go Whatever you do I will be right here waiting for you

Whatever it takes Or how my heart breaks I will be right here waiting for you

I took for granted, all the times That I thought would last somehow

I hear the laughter, I taste the tears But I can´t get near you now

Oh, can´t you see it baby You´ve got me goin´ crazy

Wherever you go Whatever you do I will be right here waiting for you

Whatever it takes Or how my heart breaks I will be right here waiting for you

I wonder how we can survive This romance

But in the end if I´m with you I´ll take the chance

Oh, can´t you see it baby You´ve got me goin´ crazy

Wherever you go Whatever you do I will be right here waiting for you

Whatever it takes Or how my heart breaks I will be right here waiting for you.

Håller tummarna för er. BB

Åh tack grabbar och tjejer(?). Blir alldeles rörd av välkomnandet. Kastas fyra veckor tillbaka i tiden, sniffa kläder.

Första veckan var hemsk. Famlade fumlade föll. Vinka adjö på Arlanda, tårar. Se avresehallsmonstret äta upp henne, kö, visitering. Vinka. Tomt. Ensam. Så fort hon kommit tillrätta ringde hon och bara var tyst. Lyssnade. Hörde hennes tysta gråt och grät själv som ett barn. Var tvungen att stanna i Märsta. 15-20 minuter i samgråtande tystnad. Sen must go. Fly. Call from Thailand. Ok. Bye, I love you. Poff, borta. Faan vet hur jag klarade av de 25 milen hem utan att köra ihjäl mig, för jag grät nog hela vägen. Grät grät grät. Kärlek blandat med ovisshet i lika delar. Okontroll.

Hemma... Kvardröjande dofter av henne. Vad lämnade hon kvar? Hela garderoben full av henne. Tyvärr rent. Opersonligt Softlan appleblossomdoftande. Gråtgråtgråt. Titta på bilder och ja, ni fattar nog... Tom säng. Men jag erkänner, jag har kvar hennes kuddar och täcke i sängen, ger en känsla av att hon faktiskt ligger där.

Skäms för att berätta detta, men jag måste. Efter några dagar var det dags för tvättstugan. Hittade ett par av hennes trosor! Oj vilket fynd! Det enda med hennes doft på. (Jag överlåter resten åt er fantasi ) Och nej, jag tvättade dem inte!

Jag är egen företagare med huvudsakliga arbetsuppgifter inom marksidan. Detta innebär att när snö och kyla sätter in så är jag "ledig". I vinter har det som tur är snöat så jag har haft att göra med snösvängen en hel del. Förra vintern gick jag hemma tre månader utan att göra något som gav betalt. Appropå sova 8 veckor. Tanken har föresvävat mig, uppsöka läkare eller systembolag och droga mig hårt tills framåt april! Sova. Säng säng säng, sovasovasova. (Galenskaparna och Aftershave) Andra tankar har varit att överraska henne med en blixtvisit! Köpa biljett och bara dra, säga hej och sen åka hem direkt igen! Men eftersom jag har snöjouren fram till 15:e april så får det hela bara bli en tankeflykt. Men ni ska veta hur många ggr jag knackat på hennes dörr hemma i hennes by! Sett hennes förvånade ansikte och kramatkramatkramat henne.

Första veckan... Alla dessa tankar. Just ovissheten. Faan, tänk om hon är ett blåsjobb... Tänk om hennes mamma blir "akut sjuk", eller dottern eller om hon "tappar" alla pengar. Hur i hela gör jag då? Hur ska jag ställa mig till ett uppenbart försök att lura av mig pengar. Första veckans oro var fruktansvärd. Ovisshet. Knaggliga telefonlinjer.

Sen åkte hon till Bkk, ambassaden, prata, översätta, hämta lämna prata. Vänta. Hem igen. Jobba på gården. Och nu förra veckan tillbaka till Bkk igen. Bo hos systern. Tv makk makk. Gå på zoo med dottern. Äta pizza, gå på bio. Tv. Vänta. Spara pengar. I love tirak. (En tanke jag har är hur kvinnorna känner. Hur det känns att bryta upp och lämna allt, i hennes fall sin familj och sin lilla dotter på fem år. Visst vi kan klaga på att vi får vara utan vår kärlek i ett X antal månader, men i kvinnans fall kanske hon blir utan sin familj och sina barn i år! En tanke att tänka, kanske? Kanske finns det någon thaikvinna här som kan berätta? Eller kanske kan någon av vi män delge? Berätta hur just din älskling hanterar sin saknad i vardagen... Finns säkert lärdomar att dra av "andra sidan")

I dag kan jag se tillbaka på första veckans tankar med viss distans. Alla tankar från den tiden känns på något sätt förlegade. Alla tårar har torkat, oro stillats. Nu är vi på väg, känns det som, intervju på torsdag! Med mina räkneexempel bordeborde hon kunna få komma sista veckan i april!

Huldis, jag lider med dig. Över ett halvårs väntan? Fiiii... En bekant här i stan där jag bor, vi har Norrköping som närmaste Migrationsverksfilial, fick tillbaka sin fru förra veckan efter bara 10 veckor!!!

Första veckan... *Ryser till* Nej den vill jag inte ha tillbaka Jag har precis fått ordning på lökomeletten juh!

Nu ska jag koka "kåttijao" Revbensspjäll kokta i kryddblandning bestående av kanel, stjärnanis, inlagd vitlök, morot, diverse såser, msg och andra skumma saker. Serveras i skål med kokta nudlar, blomkål och broccoli, chilihack, koriander och salladslök. Mums!

Det börjar bli för lång väntan åker ner den23e mars.mig har fortfarande 250 ärenden före ,2v i paradiset med frugan vi gifte oss 2 a april 2009,gott att fira 1 års jubileum tillsammans .Nu räknas det dagar !

Det börjar bli för lång väntan...

Bahhh... Stackare... Tre månader redan nu... Som du skriver... Trist!

Jag önskar att jag kunde dra jag med, men jag sitter fast i snösvängen till 15:e april Har iofs lekt med tanken att boka en resa 16/4! Men det är avhängigt eventuella beslut från MIG i UT-ärendet innan dess. Men har jag inget hört så sitter jag nog i kabinen med en kall 16/4 klockan 14.40! Kanske tidigare beroende på väder och vind, om det är full vår i april kanske det går att kapa en vecka eller så på snöjourandet! Men vi har ju alla hört talas om och upplevt nyckfullt aprilväder

Nu ska jag ut igen, tog bara en liten paus från skyfflandet. Har blivit måååånga sköna timmar denna helg, skönt för plånboken! Blir nog fina guldörhängen åt tirak när hon kommer återvänder med UT!!! Har bekanta som far till LOS om en vecka, får be snällt att de handlar med sig något fint hem! Man får ju lite mer guld för pengarna där! *Snål som synden*

Väl mött i drivan vänner! Återkommer med mer betraktelser i morgon.

Den enes död den andres bröd, som man säger.

Ja ni e beundransvärda som sliter med lappmöglet, ja mer eller mindre förresten för i vissa delar händer ingenting. Jag är jävligt glad att jag har en 4 hjulsdriven bil, jobbar som hantverkare och utan den bilen så hade jag haft det svårt att komma ut till vissa ställen.

Men ser hela tiden hur traktorer försöker tråckla sej förbi insnöade/felparkerade bilar

Här kommer lite blandade betraktelser från snöskyffelland. Har ju haft en hel del tid att fundera i thet stora hwita!

Sammanlagt 23h på knappt två dygn som skyffelpilot sliter på kroppen. Kallt ute, svettigt, in i varm bil, dricka vatten/kaffe/läsk, ut och på'att igen och igen och igen. Skotta skyffla skrapa hacka, you name it, I've done it! Några timmars vila innan hockeyn i morse. Är seeeeg som en färsk dumleklubba. Vi vann mot ett blekt Finland, månne de ville förlora? Jag vet inte men i försnacket sades det att det inte var någon vinst att vinna, bättre att spela oavgjort eller förlora, enklare motstånd i 1/8delen eller kvarten. Jag vet inte, matchen var ivf ett sömnpiller i mina ögon, två lag som mest åkte runt och petade. Finnkamper brukar ju vara täta griniga matcher med vilja och sisu. Men nu kändes det som om allt fokus låg på vilka de skulle få möta i nästa match. Och en privat åsikt, hur i hela friden kan man sätta stackars Weinhandl med enäggarna Sedin? Weinis behöver få puckar att jobba med, en givande omgivning, inte två kopior av egoism och nepotism. Visst är de släkt på nära håll och har samma mamma, men för sjutton, klipp navelsträngarna. Det finns andra att passa än "sig själv". Visst är de framgångsrika och obestridligt erkänt duktiga, världsklass, men då ska man som förbundskapten se det och sätta dem med någon som blommar ut av att spela tredjefiol, inte med någon som är van att vara etta! Jaja... *Gäääsp*

Dagar och veckor flyter ihop i en vit gröt. När man som markgubbe är hemma om vintern brukar dagarna kunna bli veckor och nätter dagar. Känns lite som den där B-filmen "Om det är tisdag - Då måste detta vara Belgien!" Veckovill de lux. Fick kolla upp att det verkligen var måndag idag:) Oftast brukar jag ha lite koll, post, veckodag, ingen post, helg! Men nu, hu. Sen gör ju snöjobbat sitt till, oftast ska skolor och dagis vara "rena" till senast 07 av givna orsaker vilket innebär nattarbete i blåst och kyla. Tur att Bore tog en time out från nederbördandet ett tag nu, för i morse hade jag -20. Inte roligt att vara ute svettig då... Iofs var det -15 i natt när jag kom hem, men ändå Sen gör ju längtan efter lillfia sitt till. Tiden är lika seg som jag, dumleklubbig. Framtiden stör bara den nyfikne. Och jag är jällit nyfiken! Jag vill veta! Framtiden stör!

Ja, lillfia ja. Fick epost med kort från LOS i går. Nytagna på släkt och vänner! Och tre stycken "porträttbilder" av tirak! Nu blir det förstoringar och tapetsera om hemma!

Och appropå LOS, gullet visade kort på sina föräldrar och från en semesterresa hon, hennes dotter, mamma, moster och kusin gjort i höstas. Genomgående sura eller nollställda miner på mamma och moster. Kusinen log väl någon enstaka gång. Jag reagerade direkt och skämtade lite, typ: ok mamma, le stort, jag tar ett kort nu! Och lillan skämtade tillbaka och sa att så ser hon ut när hon ler! Nej, men en tanke jag fick då, att de kanske har det uttrycket i ansiktet "normalt". Jag frågade henne flera gånger om något var på tok när vi bodde ihop, då hon ofta hade "sålt smör, tappat pengar-blick" men fick alltid samma svar, varför ska jag le hela tiden? *Ler* Tja, sa jag, du är kär, har mig, är i Sverige, är frisk, är söt och underbar osv. Alltså anledningar att ha ett käckt leende i mina ögon. Bara att vara kär gör mig till en bubblande fnissmaskin. *Fnissar fjolligt*

Jag är ju av den skolan att ett leende ger tusen åter, och brukar le för det mesta. Ler just nu faktiskt! Lite kuriosa i sammanhanget är att hjärnan inte "vet" skillnaden mellan ett äkta och ett falskt leende, så om du känner dig depp och nere, le le le och du kommer omedvetet att bli lite gladare. Och kan du inte le så sätt en penna rätt över munnen i mungiporna och bit ihop, det aktiverar "leendemusklerna" oavsett du vill eller inte och hjärnan signalerar till endorfinerna att nu, nu sablar är vi glada! Om inte annat kommer du säkert skratta inombords åt hur löjligt det känns med pennan i munnen! Och du blir en "vinnare" oavsett!

Appropå guld. Vet någon av våra eminenta forumsmedlemmar hur mycket billigare likvärdiga smycken är i Thailand? Rent generellt i procent, typ. Har försökt titta på nätet men inte fått fram något entydigt. Någon kanske tittade på ringar i Sverige men köpte i Thailand och sparade X kronor...

Har börjat missbruka thaimusik! Inte traditionell eller så, men vi hittade en kanal på Winamp med i hennes öron bra blandning, New Fm91 RadioPattaya. I veckan har jag rent desperat lyssnat på den och kan nästan reklamen utantill! Ganska slätstruken musik, med en och annan höjdare, lite som svensk reklamradio är rent generellt, inga toppar inga djup, bara slätstruket. Jag förvånar mig själv en aning, jag brukar ratta in Bandit eller Rockklassiker annars! Ge mig en skränig glamrockare med G n' R eller Mötley Crüe och jag sjunger med och spelar luftgitarr! Att sen uppskatta smörsång på thai? Kom och ta tempen på mig, jag har nog fått en släng av thaius saknus.

Usch, det är tomt, och ute är det vinter. Jag saknar henne. Megamegamega. Det känns liksom det inte finns någon förmildrande omständighet. Detta är bara något som måste genomlidas. Det går upp och ner, vissa dagar klarar jag utan tårar, vissa dagar känns det bara som det bränner bakom ögonlocken mest hela tiden och en och annan tår letar sig fram och fryser på kinden. Är jag fjollig som gråter så mycket? Rent generellt grabbar, hur mycket gråter/grät ni av saknad när ni är/var i samma eller liknande situation?

BB, jag kan ju bara förbanna dig, vad skulle du dra fram den där gamla snyftaren för? Läste texten medan tårarna strömmade ner för kinderna. Sjöng med i huvudet. Vågar inte lyssna på den för då brister väl alla dammvallar med allvarliga översvämningskatastrofer som följd. Jag tycker att min vardag är full av minnen av henne som framkallar längtan ändå, behöver inte en massa musik! Och i ärlighetens namn så är jag mer för själva musiken, sällan jag analyserar texterna och översätter till min egen situation. Men visst, ibland så... Minns en separation som tog hårt för några år sen. Drack en massa pilsner och lyssnade på The Smiths/Morrisey. "Asleep" snurrade på repeat en hel natt och fyllde väl sin funktion då. Sen var det någon som påpekade att det där är en låt som handlar om självmord. Jag tolkade den som att det var en kille som gjorde slut med en tjej och drog. "Don't try to wake me in the morning 'Cause I will be gone": jag tolkade det som att han chickade ut och drog på natten, andra som att han tar sitt liv. Jaja, jag slutade att lyssna på den då ivf, jag vill ju inte dö! *Ler* Jag måste nog ivf vara emotionellt "upprörd" för att lyssna på texter och ta till mig, som att något tagit slut, dumpa/dumpad eller så. Att bara sakna någon man "vet" man får träffa snart igen är inte riktigt samma känsla för mig. Visst, en del maktlöshet är ju inblandat i båda, men i det här fallet "vet" jag ju att vi ses igenom, om än efter en längre tid.

Nu är klockan 10.24, dags för en kopp kaffe och en välförtjänt vilostund på soffan eller rent av sängen! Har inte bestämt mig för vilket än... Behöver ringa lite, min flykt, poodpoodpood makk maak. Prata telefon som värsta, ja ni vet! Har en kompis som fick hem sin fru efter 10 månaders väntan. Han är en aldrig sinande källa till peptalk. Läste igenom det hela och såg att det visst blev ett rejält stycke text... Huga...