cancer.

Hej på Er!

Min flickvän berättade för mig i går att hennes bästa kompis som är ca 40 år hade fått blodcancer. Min flickvän berättade det i förvånansvärt ¨positiva¨ ordalag! Det var som inget speciellt märkligt med det!!!!!! Jag kände mig alldeles förfärad över detta besked. Jag känner hennes kompis också,hon är ju en vän till mig.

Hon är gift med en tysk trevlig man och dom hade gemensamt bestämt att hon skulle sterilisera sig. Före operationen tog dom rutinmässigt några blodprov som då visade sig märkliga på något sätt. Undersökningarna påbörjades och så småningom kunde det konstateras att hon hade cancer i blodet.

Allt detta är ju väldigt sorgligt,men jag funderar på det thailändska att tänka. Det verkar inte vara hela världen,eller är det något slags spel?..Hon har påbörjat sin strålbehandling och fått beskedet att hennes långa svarta vackra hår ska falla av. Vad gör hon,jo hon tar beslutet att klippa av detta långa vackra hår några centimeter varje vecka för att slutligen vara snagg. Då skall hon ha vant sig vid ïnget hår¨! Så jävla rationellt kan man väl bara inte tänka? Eller är det så att vi har MYCKET att lära från Buddismen?

För jag antar att det är relaterat till det.

Synpunkter eller tankar till detta?

Grakullf

Helt klart har vi mycket att lära av Buddismen. Har också tänkt samma tankar som dig. Naturligtvis är det pga att döden är för dom ett naturligt sätt att gå vidare till nästa liv. Tycker speciellt mycket om deras sätt att ha begravningar, fest och festligt ska det vara.

Tycker dock att det är starkt att tänka på så sätt med håret. Det är också vanligt att kvinnor gör en tid i templet. Där är det inte obligatoriskt för dom att raka av sig håret, men de som gör det respekteras mycket för det beslutet, det ger mera meriter. Trots det är det många kvinnor som ändå inte vill ta bort håret. Jag skulle tro att din frus kompis tar det hårt att ta bort håret, kanske som något värre än att veta att hon har sjukdomen. Svårt att tänka sig in i det som rör sig i en thailändares skalle. Dessuton så är de ju olika individer med olika sätt att reagera på olika saker. Men att säga att de tar döden som något naturligt och inte blir lika upprörda som oss över är nog något som man inte behöver ha fel i om man säger.

Jag ger 50.- varje månad till cancerfonden vis sms 72988. Skriv BESEGRA. Är alla svenskar med och bidrar så kanske vi blir av med etta otyg. Känner för många som haft det!

Hoppas man klarar sig själv!

Helt klart har vi mycket att lära av Buddismen. Har också tänkt samma tankar som dig. Naturligtvis är det pga att döden är för dom ett naturligt sätt att gå vidare till nästa liv. Tycker speciellt mycket om deras sätt att ha begravningar, fest och festligt ska det vara.

Jag tycker inte som du att deras begravningsceremonier är glada och trevliga tillställningar.

Kanske kommer du att känna lika som jag om du ställs inför faktum att behöva begrava en närstående i Thailand.

Själv har jag bara varit på en enda begravning i Thailand.

Det var i Bangkok när min första thaifru skulle begravas.

Jag var inte alls nöjd med hur thailändarna bearbetade eller över huvud taget kände eller visade någon sorg.

Här nedan har jag skrivit en liten berättelse om hur det gick till den gången,

och även om just den här historien inte är helt representativ för samtliga begravningar i Thailand,

så bidrar nog historien till att förstå hur det kan gå till ibland och varför jag känner som jag gör.

- Jag hade hoppats på att det skulle bli en fin och värdig tillställning

men med facit i hand har jag numera dåliga minnen från dessa buddhistiska sedvänjor.

Till en början så skedde allt städat och värdigt i mina svenska ögon,

men sedan tycker jag att det spårade ur, vilket fick det att göra ordentligt ont inombords.

–Ja, så var det i alla fall när min förra fru begravdes i Wat Hua Lamphong,

ett tempel som ligger ganska nära Hua Lamphong train station i Bkk.

Under den sista dagen av likvakan blev det till allas förtjusning (inte min) dags att öppna kistan för att få en sista titt på den döde,

och för att jag skulle få äran att sätta lite rökelsestickor, stearinljus och blommor mellan händerna på fru i kistan.

Det var inte så lätt att få dit sakerna mellan hennes händer eftersom likstelheten hade satt in.

Men med lite bändande och pillande så fick jag dit allt på plats.

- ”Jättespännande”, tyckte de övriga begravningsgästerna, och med illa dold fascination trängdes de runt kistan. Detta var tydligen ett tillfälle som helt enkelt inte fick gå odokumenterat förbi. Tydligen räckte det inte att med viss värdighet bara säga ”Hej då” och kanske ”Lycka till på färden” till sin avlidne vän och arbetskamrat.

- Nix, det skulle dokumenteras också. Fram åkte kamerorna, för nu ska liket plåtas i både macro-, och normalavstånd innan locket åkte på. Där i tempelrummet satt jag och min son i djup sorg och vi hörde och såg på gästerna när deras kameror klickade och blixtrade under tiden som de försökte hitta lite coola vinklar på kistan och dess innehåll.

När detta var överstökat och kistlocket hade lagts på igen så skulle kistan under buller och bång lyftas upp av ett gäng kistbärare. De vandrade ut på tempelgården, och vi som var närmast anhöriga och de övriga begravningsgästerna följde efter. Därute fick vi titta på när munkar och kistbärare vandrade runt i några varv med den högt lyfta kistan under tiden som de rabblande entoniga begravningsramsor.

Sedan gick procession med begravningsföljet vidare, och snart kånkades kistan upp i det höga tempeltornet där ett krematorium fanns beläget. Själv blev jag också hänvisad att ta mig upp för trapporna till toppen där kistan nu låg och väntade. Detta var en inte helt enkel sak för mig som redan på den tiden hade lite nedsatt styrka och motorik i mina ben. Någon ledstång fanns inte att hålla i, men jag kämpade mig i alla fall upp för alla trappsteg utan att själv ramla.

Nu skulle locket av igen så att jag skulle kunna få förvissa mig om att det verkligen var min döda fru som faktiskt låg där och väntade på att bli till aska.

- Vem vet, kanske det förekommer att liken under tempelpromenaden ramlar ur eller mystiskt försvinner på vägen till krematoriet?

Men så var uppenbarligen seden och förfarandet med kistorna som skulle brännas upp, och har man som döing blivit kammad, ”uppsminkad” och ”vitpudrad” av den minst sagt ”udda” personalen på ett thailändskt bårhus, ja då är det ingen vacker syn som väntar de sörjande när de tittar ner i kistan. Min egen döda fru var inget undantag från den regeln, och det hade jag och min lille son brutalt blivit varse denna dag – burr . . .

Det var ett bedrövligt misstag att jag hade överlåtit till bårhuspersonalen att sätta en slutlig touch på hennes hår, kinder och läppar. Själv hade jag bara medverkat vid själva identifieringen och tvagningen av hennes kropp, samt vid påklädningen där vi gemensamt satte på henne trosor och en fin klänning som hon nyligen hade köpt.

- Nåväl, det var bara att åter igen ”stänga av” och bita ihop där uppe i krematorietornet.

Under tiden som locket fortfarande var bortlyft passade jag på att lägga ner hennes handväska med lite pinaler i, och även en annan av hennes favoritklänningar fick följa med till nästa anhalt. Så åkte locket på igen, och kistan sköts in brännugnen och luckan stängdes. När vi hörde att lågorna med ett väsande dån omslöt den, ja då var det tydligen sed och bruk att ”betala tillbaka” lite till alla de ”sörjande” som snällt och förväntansfullt stod och väntade nedanför krematorietornet.

Jag själv, ett par munkar, och delar ur tempelpersonalen stod där uppe ett kort ögonblick under tiden som jag försökte repa mod och samla mina tankar. Kontemplationen blev dock kortvarig för mig, för ett, tu, tre så började plötsligt tempelpersonalen att gräva i sina fickor efter småmynt. Nävar av småmynt kastas sedan ut över publiken som under tumult kastade sig ner på marken för att försöka plocka upp så många 1 och 5-battare som möjligt. Allt för att få med sig hem lite hårdvaluta och souvenirer från spektaklet.

Med nya mynt i fickorna skingrades snabbt de glada och nöjda gästerna, och de valde att åka hem till sig i det nu kvällsmörka Bangkok. Ensam stod jag kvar där på trottoaren med min trötta lille son som jag höll i handen, och vi försökte nog båda två ta in och smälta alla intryck under dagen.

Jag själv var i alla fall både mentalt bedövad, besviken och mycket ledsen när jag till slut fick tag på en taxi som ville köra mig och sonen de dryga 33 kilometrarna till den nu tomma villan i Rangsit.

Efter en tid av sorg (100 dagar) var det dags för en ny ceremoni i ett annat tempel där askan skulle förvaras.

Mat och dryck som till omfånget var värdig en stor fest dukades upp i templet. Och efter det att munkarna hade rabblat färdigt det som föll på deras lott, så var det dags för alla att äta (munkarna först naturligtvis).

Det var ganska många gäster och arbetskamrater till den avlidne som nu satt där och käkade, drack och konverserade utan någon synbar saknad eller sorg i sinnet. Som ett ”lämpligt” attribut till bordskonversationen hade många med sig sina framkallade bilder på liket i kistan. Dessa fotoalbum som visade upp ganska groteska bilder på min mycket illa sminkade fru i kistan vandrade sedan runt bland matgästerna som då och då uttryckte hänförda och ibland muntra kommentarer. Även jag fick mig en titt utan att jag hade bett om det.

Några av de kvinnliga gästerna ville till och med vara så hyggliga och generösa att de ville dela dessa albumbilder med min då drygt två och ett halv åriga son. Han hade under de senaste månaderna ofta frågat efter sin mamma som han saknade, och kanske det var därför som de ville att han skulle få ta sig en ordentlig och slutgiltig titt på bilderna.

Utan att fråga mig stack de snabbt fram fotona framför näsan på honom. Med stora skrämda ögon ryggade han tillbaka, och strax började han grina stort när han plötsligt fick se sin kraftigt vitpudrade och ”spöklika” mamma. De slutna ögonen och det hafsigt dit-smetade röda läppstiftet på munnen gjorde inte den sista minnesbilden vackrare.

Då fick jag nog av både ”buddhistisk sorgebearbetning” och de thailändska begravningsceremonierna,

och jag tog med mig min son och vi gick ut ur templet.

Detta var 1993, och efter den dagen har jag faktiskt aldrig återvänt in i ett thailändskt tempel.

Visst är de fina att se på, men dessa byggnader och dessa munkar ger mig numera bara dåliga vibbar,

och jag föredrar därför att hålla mig på utsidan.

Ha dé bra,

SiamNilsson

- Jag hade hoppats på att det skulle bli en fin och värdig tillställning

men med facit i hand har jag numera dåliga minnen från dessa buddhistiska sedvänjor.

Ha dé bra,

SiamNilsson

Jag har varit på ett 10-tal "begravningar" i Thailand och samtliga har varit lika fruktansvärt ovärdiga tillställningar - ungefär som din beskrivning och faktiskt värre. Jag besparar er detaljerna.

Jag är helt övertygad om att vi har en del att lära av Buddismen.

Och till dig S-N kan jag bara säga att det var oerhört beklagligt, för att inte säga fruktansvärt, att du inte fick möjlighet att själv påverka det sätt som du skulle ta farväl av din andra hälft.

Oerhört bra inlägg av Siam-Nilsson, ett av de bästa jag någonsin läst på MPR. Bara tanken på att ensam behöva rodda sin frus begravning i ett främmande land är riktigt skrämmande.

Helt klart har vi mycket att lära av Buddismen. Har också tänkt samma tankar som dig. Naturligtvis är det pga att döden är för dom ett naturligt sätt att gå vidare till nästa liv. Tycker speciellt mycket om deras sätt att ha begravningar, fest och festligt ska det vara.

Tycker dock att det är starkt att tänka på så sätt med håret. Det är också vanligt att kvinnor gör en tid i templet. Där är det inte obligatoriskt för dom att raka av sig håret, men de som gör det respekteras mycket för det beslutet, det ger mera meriter. Trots det är det många kvinnor som ändå inte vill ta bort håret. Jag skulle tro att din frus kompis tar det hårt att ta bort håret, kanske som något värre än att veta att hon har sjukdomen. Svårt att tänka sig in i det som rör sig i en thailändares skalle. Dessuton så är de ju olika individer med olika sätt att reagera på olika saker. Men att säga att de tar döden som något naturligt och inte blir lika upprörda som oss över är nog något som man inte behöver ha fel i om man säger.

Jag hade nog hållt med dig för en 7-8 år sedan då jag bara hade deltagit i begravningar av äldre, relativt fattiga, människor på landsbyggden. För en 5-6 år sedan var jag dock på en begravning för en tidigare klasskompis till frugan, som var knappa 30 när han dog, och det var en helt annorlunda upplevelse. Föräldrar, syskon och kompisar som grät, inget kortspel eller drickande utan mer som en svensk begravning. Tidigare i år fick jag också anledning att revidera uppfattningen då vi var på en begravning för en rik person i Bangkok, samma där mycket dystert och inget som påminde om de begravningar jag tidigare sett på landet.

Min tolkning är att det egentligen inte är buddhismen i sig som avgör hur folk ser på döden; att döden är ett naturligt sätt att gå vidare kan man kaske intala sig om det gäller en äldre fattig person utan möjlighet till vettig vård och värdigt liv men när en ung person eller en person med möjlighet till vård och annat dör så är nog sorgen lika stor och yttrar sig på ungefär samma sätt som i Sverige. Brist på pengar och utbildning gör också att människor är mer benägna att sätta sin tilltro till religion och annan vidskepelse. Om man är en troende kristen är ju döden heller inget att sörja, himmlen ska ju enligt utsago vara väldigt mycket angenämare än livet här, men jag tror ingen kristen kan glädja sig över att en ung frisk person dör men däremot finns det säkert fall då nära anhöriga kan känna en viss lättnad när en svårt cancersjuk åldring till slut slipper plågas mer.

Jag tycker inte som du att deras begravningsceremonier är glada och trevliga tillställningar.

Kanske kommer du att känna lika som jag om du ställs inför faktum att behöva begrava en närstående i Thailand.

...

...

Ett mycket bra inlägg.

Jag har varit med om exakt samma sak -05 då min dåvarande fru hastigt avled.

Så som S-N beskriver var det i princip för mig också, jag var också helt själv på denna "begravning", sov bredvid kistan i 3 nätter med min då 6 månaders dotter...allt kändes bara helt overkligt, det är det enda sätt jag kan beskriva det på.

Ett mycket välskrivet inlägg av S-N.

Jag tycker inte som du att deras begravningsceremonier är glada och trevliga tillställningar.

Kanske kommer du att känna lika som jag om du ställs inför faktum att behöva begrava en närstående i Thailand.

Själv har jag bara varit på en enda begravning i Thailand.

Det var i Bangkok när min första thaifru skulle begravas.

Jag var inte alls nöjd med hur thailändarna bearbetade eller över huvud taget kände eller visade någon sorg.

Jag beklagar, det hemska du fått uppleva!

De tre begravningar jag har varit på i byn tycker jag har varit trevliga tillställningar. Naturligtvis och turligt nog har jag sluppit det otrevliga du varit med om. Ena begravningen var svärmor, där var jag med på en hel del men inte det närgångna hemska som du beskrev. De andra gångerna jag varit med har det mest varit festligheterna och farvälsermonin innan kroppen bränns.

Beklagar det inträffade för er alla!

Men det som TS skrev om cancer fick mig att fundera på detta med sjukförsäkringar för er som bor i Thailand (vilket jag också tänker göra om några år). Jag har inte sett någon thai-sjukförsäkring som inte exkluderar cancer från de sjukdomar som täcks av försäkringen. Med tanke på att cancer är en väldigt vanlig sjukdom på ålderns höst så är det rätt skrämmande, det kan ju bli mycket kostsamt med sjukvård om man drabbas. Hur är det bland er som har sjukförsäkringar, har ni någon egen eller annans erfarenheter när det gäller att drabbas av cancer i Thailand?

Mvh

BBJ

Jag tycker inte som du att deras begravningsceremonier är glada och trevliga tillställningar.

Kanske kommer du att känna lika som jag om du ställs inför faktum att behöva begrava en närstående i Thailand.

- Jag hade hoppats på att det skulle bli en fin och värdig tillställning

men med facit i hand har jag numera dåliga minnen från dessa buddhistiska sedvänjor.

-----------

Efter en tid av sorg (100 dagar) var det dags för en ny ceremoni i ett annat tempel där askan skulle förvaras.

Jag förstår dej helt och hållet, skall själv ner om tre veckor och göra 100 dagars för min nyligen avlidna hustru.inget jag ser fram emot skall jag ärligt säga...

Jag förstår dej helt och hållet, skall själv ner om tre veckor och göra 100 dagars för min nyligen avlidna hustru.inget jag ser fram emot skall jag ärligt säga...

Trist att höra om din bortgångna fru, men samtidigt vill jag önska dig lycka till med 100-dagars-ceremonin.

Förhoppningsvis blir tillställningen ett värdigt avslut och en nystart på vad som ska bli

en meningsfull och mer harmonisk framtid för dig utan sorg och onödig bedrövelse.

Mvh

SN

Var med när svärmor och hennes systers aska murades in i muren vid Wat Boot Konkaloum utanför Chok Chai , en värdig tillställning om man jämför med begravningen av min jobbarkompis i Svedala

SN, ryser lika mycke när jag läser detta som när jag hörde det första gången,,,,, fruktansvärt är ordet

Beklagar det inträffade för er alla!

Men det som TS skrev om cancer fick mig att fundera på detta med sjukförsäkringar för er som bor i Thailand (vilket jag också tänker göra om några år). Jag har inte sett någon thai-sjukförsäkring som inte exkluderar cancer från de sjukdomar som täcks av försäkringen. Med tanke på att cancer är en väldigt vanlig sjukdom på ålderns höst så är det rätt skrämmande, det kan ju bli mycket kostsamt med sjukvård om man drabbas. Hur är det bland er som har sjukförsäkringar, har ni någon egen eller annans erfarenheter när det gäller att drabbas av cancer i Thailand?

Mvh

BBJ

Jag för min egen del tänker inte släppa den svenska tryggheten. För vår del räcker det med att tillbringa sex månader per år i Thailand på ålderns höst.

Blir man dålig åker man hem till Svedala igen.