Hej, måste ventilera...
Jag är så besviken på min fru som sedan hon kom hit till Svedala för snart 3 år sedan gör precis ALLT tvärtemot vad hon lovar, och respekterar vare sig mig eller min son från ett tidigare förhållande. Jag försöker vara tålmodig och tänker "det blir bra när hon lugnar ner sig", men det blir det inte,hennes värderingar kvarstår.
Exempelvis: Hon är mer våldsam än nöden kräver och både bits, rivs och slår mig med tillhyggen.
Hon lovade att skolan skulle gå före tjäna pengar på kort sikt, men hon skolkar ALLTID när hon är sur, vilket är minst 2 gånger i veckan. Extrajobbet missar hon minsann inte.
Hon är otrevlig mot min 10-åriga son. Jag tror det är svartsjuka, men vet inte för det går aldrig att prata med henne.
Jag har precis studerat, så vår ekonomi är inte så god, men det hindrar henne inte att skicka pengar till Thailand bakom min rygg (inga stora pengar, men det är grejjen att hon gör det). Minia pengar går till Thailandsbiljetter, bostad och mat. Jag tjänar ca 3-5 gånger så mycket som hon gör, så det är väl ok om det inte var så att hennes pengar är hennes medans mina är till familjen och omkostnader. Nyligen köpte hon stolt in ett guldarmband för 3500 kronor, medans jag betalade 23 000 för våra thailandsbiljetter. Försöker jag prata med henne så säger hon bara - sälj biljetterna då - I dont care! (Vilket givetvis betyder motsatsen)
Jag försöker att se saken från hennes håll, men det tolkar hon bara som att jag ber om ursäkt och att jag hade fel, sen fortsätter hon i gammal god stil.
Några exempel på saker hon förstört när hon blir arg:
Slängt micron i golvet, 2 bärbara telefoner, 2 mobiltelefoner, rörstrandstallrikar , 2 bärbara datorer som gått sönder av slag och vårdslöst användande samt skurit sönder en kavaj för mig, märken i väggar och golv efter kastade saker (Och förstört mycket annat som jag glömt)
om hon får ut 5000 så är det ju dyrt att exempelvis köpa en ny micro för 900, så det tycker hon att jag kan göra. Jag kanske är elak som försöker "uppfostra" henne att betala det hon förstör, (vilket hon aldrig gör) men hon förstår ändå inte värdet av pengar . Om hon beter sig så, så tycker inte jag det är ok att skicka så mycket som 500 kronor till sin familj förrän man återinskaffat det man förstört.
Varje månad bränner hon kvickt av sina surt förvärvade slantar på kläder till sig själv, skickar till Thailand. De få pengar som jag vill att hon bidrar med är halva hyran och ibland när räkningshögarna är riktigt stora så får hon bidra lite till annat. Jag vill poängtera att om jag har några pengar över går det oavkortat till familjen (förutom studielån och snus)
Det största problemet är att det helt enkelt inte går att tala allvar med henne. Hon blir antingen helt tyst i ca 3 dagar eller jättearg och försör saker, skämmer ut sig för alla i sin omgivning, skämmer ut mig för vänner och grannar och säger de elakaste saker som hon kan komma på.
Jag försöker och försöker för barnens skull, men jag vet inte vad jag ska göra längre. Den minsta sonen, som inte är min biologiska, men som är uppväxt i Sverige med oss och som jag betraktar som min egen talar hon elakt om att jag aldrig mer får träffa när hon åker tillbaka till Thailand. När hon är arg straffar hon även sonen mentalt så han blir ledsen. Jag får inte hålla honom eller trösta heller. Försöker jag så blir hon våldsam.
Jag inser att jag gjort ett dåligt val av tjej, och en åldersskillnad på 15 år gör det inte enklare. Hon är 23, jag 38. Det som är märkligt är att vi hade en bra dialog så länge vi var iThailand. Då lovade hon både det ena och det andra.
En annan sak som jag finner märkligt är att hon TOTALT är blockerad att visa andra känslor än vrede och ilska. Hon är dessutom helt övertygad om att hon har rätt vid varje enskilt tillfälle och vare sig förstår eller vill förstå någon annans sida av saken än hennes egen. OM hon inser att det är på ett visst sätt i sverige så avfärdar hon det med "stupid farangs" istället för att inse att hon faktiskt befinner sig i Sverige. Lika lite som jag pekar med fötterna eller baktalar Kungen i Thailand, borde hon förstå våra grundläggande värderingar, men icke. Hennes enda sätt att be om ursäkt ( ca en gång på 100) är att laga mat åt mig, oavsett vad hon gjort eller sagt. Då skall allt vara förlåtet tydligen?! Hon är inte ofta sugen på någon som helst kroppskontakt och jag börjar inse att hon förmodligen hatar mig. Jag har aldrig fått höra att hon älskar mig, men det kanske jag borde förstå att hon gör när hon lagar mat? (OBS ironi)
Jag vet vilka några råd ni kommer att ge redan på förhand. "Lämna henne", eller "försök få henne att förstå...", men det är inte så lätt. Mitt hjärta blöder när jag tänker på den framtid som väntar "min" svenske son i Isaan hos mormor på betonggolvet. Om hon skulle stanna i Sverige blir det socialen. Det känns som att jag MÅSTE lämna henne åt sitt öde ändå tyvärr. Jag kan inte hjälpa till mer. Kan inte prata med henne, och kan framför allt inte få henne att förstå att ibland måste förnuft råda över känsla. Hennes thaikompisar har försökt att prata med henne, men hon lyssnar inte på någon (I dont care, som hon säger om allt som hon inte vill finna sig i, men som förmodligen betyder motsatsen.) Det går heller aldrig att komma någon vart i en diskussion ens när hon lugnat ner sig. Svaren lyder - "because I don´t want", "Up to me" "Divorce me then". För att kunna beskriva hennes bångstyrighet och envishet kan jag inte hitta någon närmare liknelse än att jag är 100-procent övertygad om att om hon höll i en sak som hon inte vill ge till mig, skulle hon hellre låta mig såga av hennes arm med en rostig såg än att öppna den och ge mig det hon håller i.
Jag är väl medveten om våra kulturella skillnader, och givetvis finns det svar att hitta här, men oavsett detta så måste man ju kunna umgås i möblerade rum?
Åsikter? Synpunkter? Någon med liknande erfarenheter ? Något jag gör fel? Hjälp!
Tacksam för all input och erfarenheter.
mvh // Zappe
