Tack alla ni som har svarat och kommenterat!! Jag kan bara instämma med de flesta av er och har fått bekräftat att jag tänker rätt, dvs dags att gå vidare på ett eller annat sätt. Anledningen att jag stått ut så länge är att jag trott att jag skulle få reda på VARFÖR hon beter sig såhär, men det har jag inte. Det som har gått upp för mig är att det egentligen inte spelar någon roll. Hon kommer aldrig att ändra sig.
Som någon påpekade så är ju det här min version av hur det är, hennes är säkert en annan, men poängen är att den versionen får ju inte jag veta och inte hennes vänner heller. (Jag har en bättre relation till hennes vänner än vad hon har och jag får ständigt rapporter på vad hon säger och gör i skolan och på jobbet.)
En genomgående sak i era reaktioner är att jag har varit för snäll och tolerant. Det stämmer delvis, men till min natur är jag inte speciellt "tofflig". I början när hon precis kommit hit och vi rykte ihop, så sa jag till henne att om hon ger sig på mig fysiskt igen så får hon igen med samma mynt. En kväll flippade hon ur, bet mig i armen och smällde till mig Då tryckte jag upp henne mot väggen så hon lyfte från marken och sa att hon inte kommer någon vart med den typen av våld mot mig. Detta gjorde henne än mer ursinnig och halva lägenheten demolerades när jag i ilska lämnade lägenheten för att inte göra henne illa på riktigt. Efter det har jag upplevt att hon VILL vara martyr, vill att jag ska ge igen fysiskt. När jag inte gör det så känns det faktiskt som jag har vunnit.
I rättvisans namn skall också sägas att jag öppet inför henne, mina vänner och hennes vänner har kommenterat de saker hon gjort på direkta frågor. Det gör henne ursinnig, men min förhoppning har varit att någon annan än jag ska säga till henne att hon inte kan bete sig på ett visst sätt för att få henne att inse att det faktiskt är hon som gör fel. Det är flera som kommenterat och sagt saker som. "Du kan väl inte skicka pengar till Thailand innan du tar ansvar för din familj i Sverige" eller som kommentar på 4 djupa sår i min underarm efter hennes naglar "Sådär får man aldrig bete sig, tänk på barnen"
eller "Varför tar du sönder döda saker?" Hon har även blivit frontad av andra thaitjejjer med att hon borde komma ihåg var hon kommer ifrån och att hon borde uppskatta mig. Den bästa kommentaren jag hört var från hennes före detta bästa väninna "Din man förtjänar bättre än dig, du är helt respektlös"
Någon av er undrarde om hon inte hade några sådana tendenser i Thailand, och svaret är faktiskt jo lite grann, men inte ens i närheten av vad det utvecklats till här hemma. Jag är inte helt rookie och har varit tillsammans med en annan thaitjej i några år (som jag träffade i sverige). Det de hade gemensamt var det heta temperamentet, men där gick det aldrig till våldsamheter eller totala urspårningar.
Sen vill jag också kommentera den stereotypa bilden som några verkar ha av " gammal ful snuskgubbe, tänker bara på sex, skaffar ung söt tjej, får skylla sig själv" - Den är ju delvis sann, dvs jag får skylla mig själv och jag är jämfört med henne rätt "gammal". Däremot var det inte på några sådana banala grunder som jag valde att ta med mig min fru hem. Vi hade långa långa samtal om Sverige, hennes eventuella förväntningar på pengar och om min son från ett gammalt förhållande. Hon var ok med allting sa hon. Jag sa vid upprepade tillfällen till henne "Jag är inte rik, du FÅR inte föllja med till Sverige om du tror att jag kan skicka pengar till Thialand varje månad. Jag är student (och var så till för ett år sen) och har 2 år till examen. De pengar jag har går till hyra sen är pengarna nästan slut. Något Thailandsbesök blir det heller inte tal om förrän vi har råd. Du måste satsa på skolan så du lär dig svenska för din egen skull och för din sons skull. Därefter kan vi bygga en framtid gemensamt. Du kommer INTE att bli lycklig i Sverige om du inte följer med för att du älskar mig, då gör du bara dig själv en otjänst. Jag erbjöd henne tillochmed att betala Sinsod till hennes mamma UTAN giftermål, bara för att vara tydlig med att jag ville att hennes känslor för mig skulle vara äkta och inte baseras på pengar. Det tackade hon bestämt nej till och bedyrade att det inte hade något med pengar att göra. Ni får naturligtvis tro vad ni vill, men jag kan garantera att det absolut inte fanns någon misstanke om att det skulle ligga en hund begravd. Jag hade varit i Thailand säkert 10 gånger innan jag träffade henne och har sett och hört och delvis upplevt det mesta innan jag bestämde mig för henne. Med facit i hand - jag gjorde ett jättemisstag, men samtidigt så var jag en rätt olycklig och ensam hippie som tänkte " fan, jag gör det här för min skull, sen får andra tycka och tänka vad de vill" och som ni säkert är bekanta med så tycker och tänker andra åt en hela tiden. Det jävligaste är att nu får de dessutom rätt.
Jaja skit samma, livet går vidare- Jag klarar mig, det är inte synd om mig, Mai Pen Rai. Jag VET att jag förtjänar bättre. Inte är jag lastgammal heller och att skaffa något bättre än det jag har borde inte vara alltför svårt. Nu hoppas jag bara att hon skriver på det avtal som jag tagit fram idag men ännu inte presenterat för henne. Hon säger ju att hon kom tomhänt och går tomhänt(konstigt nog). Jag är ju inte sämre än att säga att det går jag inte med på för sonens skull, hon ska ha lite pengar. MEN jag ska skydda min lägenhet så jag slipper låna upp ett par hundra till och sätta i nävarna på henne. Jag har också sparat 500 i månaden till lill-sonen på ett eget konto, annars hade väl de pengarna också gått till guld. Om hon nu bara stannar i Sverige så kommer jag att se till att sonen får det bra. Lämnar hon, ja då är det som det är.
Tack än en gång för era vänliga ord och för den överväldigande förståelse jag har fått av er. Det känns mycket lättare att fatta det oundvikliga beslutet att skicka ut henne.
mvh // Zappe
