Bara jag, var så säker bara jag kan ställa till detta!

Måste bara få skriva av mig, undanber mig några som helst kommentarer om hur korkad jag är, det har jag redan koll på!!!

Har under en längre tid haft ordentliga problem mitt mitt äktenskap men varit väldigt försiktig (feg) med att bara gå eftersom min älskade man har ett extremt dåligt självförtroende och för att jag vet hur mycket min familj har kommit att betyda för honom genom åren. jag ville hitta något bra sätt att göra detta på utan att han skulle släppa kontakten med min familj.

Att jag måste lämna har varit uppenbart ett tag och med hänsyn till min man så tänker jag inte gå djupare in på varför men . vem annars än jag kan lyckas med konststycket att förlora allt på en gång???

Att jag skulle förlora min man var ju liksom vitsen men jag hoppades ändå på att allt vi gått igenom skulle ge oss en plattform som vänner och att han skulle kunna hålla kontakten med både mig och min familj...

Ja, min familj har han. fattar knappt vad som hänt men han är hos min familj och får tröst medans jag sitter ensam på kammaren och undrar var fan min familj tog vägen och vem fan jag skall få prata med..

Tro mig, är man lika spontan som jag så skall man fan inte tänka igenom saker och ting utan bara handla annars går det käpprätt åt helvete!!!!!!!!!!!

Tack alla godingar på MPR som ställt upp, jag orkar bara inte mer just nu, jag vet vilka ni är och var ni finns!!

Någon som har något att säga som kan lyfta mitt självförtroende något? Någon som har konstruktiva råd? 

Har ni inget annat än floskler att komma med så kan det kvitta.

Tack på förhand för ett ni som helst vill trycka ner mig i skorna håller er på mattan. jag är redan "6 feet under"...

Måste bara få skriva av mig, undanber mig några som helst kommentarer om hur korkad jag är, det har jag redan koll på!!!

Har under en längre tid haft ordentliga problem mitt mitt äktenskap men varit väldigt försiktig (feg) med att bara gå eftersom min älskade man har ett extremt dåligt självförtroende och för att jag vet hur mycket min familj har kommit att betyda för honom genom åren. jag ville hitta något bra sätt att göra detta på utan att han skulle släppa kontakten med min familj.

Att jag måste lämna har varit uppenbart ett tag och med hänsyn till min man så tänker jag inte gå djupare in på varför men . vem annars än jag kan lyckas med konststycket att förlora allt på en gång???

Att jag skulle förlora min man var ju liksom vitsen men jag hoppades ändå på att allt vi gått igenom skulle ge oss en plattform som vänner och att han skulle kunna hålla kontakten med både mig och min familj...

Ja, min familj har han. fattar knappt vad som hänt men han är hos min familj och får tröst medans jag sitter ensam på kammaren och undrar var fan min familj tog vägen och vem fan jag skall få prata med..

Tro mig, är man lika spontan som jag så skall man fan inte tänka igenom saker och ting utan bara handla annars går det käpprätt åt helvete!!!!!!!!!!!

Tack alla godingar på MPR som ställt upp, jag orkar bara inte mer just nu, jag vet vilka ni är och var ni finns!!

Någon som har något att säga som kan lyfta mitt självförtroende något? Någon som har konstruktiva råd?

Har ni inget annat än floskler att komma med så kan det kvitta.

Tack på förhand för ett ni som helst vill trycka ner mig i skorna håller er på mattan. jag är redan "6 feet under"...

Familjen din försvinner inte.

Lugna dig tills krutröken skingras.

Måste bara få skriva av mig, undanber mig några som helst kommentarer om hur korkad jag är, det har jag redan koll på!!!

 

Har under en längre tid haft ordentliga problem mitt mitt äktenskap men varit väldigt försiktig (feg) med att bara gå eftersom min älskade man har ett extremt dåligt självförtroende och för att jag vet hur mycket min familj har kommit att betyda för honom genom åren. jag ville hitta något bra sätt att göra detta på utan att han skulle släppa kontakten med min familj.

Att jag måste lämna har varit uppenbart ett tag och med hänsyn till min man så tänker jag inte gå djupare in på varför men . vem annars än jag kan lyckas med konststycket att förlora allt på en gång? ??

Att jag skulle förlora min man var ju liksom vitsen men jag hoppades ändå på att allt vi gått igenom skulle ge oss en plattform som vänner och att han skulle kunna hålla kontakten med både mig och min familj...

 

Ja, min familj har han. fattar knappt vad som hänt men han är hos min familj och får tröst medans jag sitter ensam på kammaren och undrar var fan min familj tog vägen och vem fan jag skall få prata med..

 

Tro mig, är man lika spontan som jag så skall man fan inte tänka igenom saker och ting utan bara handla annars går det käpprätt åt helvete!!!!!!!!!!!

 

Tack alla godingar på MPR som ställt upp, jag orkar bara inte mer just nu, jag vet vilka ni är och var ni finns!!

 

Någon som har något att säga som kan lyfta mitt självförtroende något? Någon som har konstruktiva råd?

 

Har ni inget annat än floskler att komma med så kan det kvitta.

 

Tack på förhand för ett ni som helst vill trycka ner mig i skorna håller er på mattan. jag är redan "6 feet under"...

Du vet ju bäst vad som är bra och dåligt för dig. Det är DITT liv det handlar om.

Barn kommer inte att försvinna om du har några, de kommer att älska dig lika mycket som förut om du har de i fokus. 

Det är nog ingen här som vill "trycka ner"dig.Det finns många vänner bland dessa MPR:are som har haft det tungt själva men som tagit sig igenom sorgen och det kommer du att fixa oxå.Jag tror du har en bra vänskapsbas i de människor du redan träffat här IRL.Behöver du någon utöver dessa så kan jag PM:A mitt nummer,jag kan både lyssna och prata.Mitt eget liv har ju inte varit spikrakt precis men erfarenheterna stärker en om man hanterar dem rätt.Ha det gott(det är du värd)och ta vara på dig.Mvh Måne

Förlorar man en så står det tusen åter, heter det!  någon god vän tycker jag!

Måste bara få skriva av mig, undanber mig några som helst kommentarer om hur korkad jag är, det har jag redan koll på!!!

Har under en längre tid haft ordentliga problem mitt mitt äktenskap men varit väldigt försiktig (feg) med att bara gå eftersom min älskade man har ett extremt dåligt självförtroende och för att jag vet hur mycket min familj har kommit att betyda för honom genom åren. jag ville hitta något bra sätt att göra detta på utan att han skulle släppa kontakten med min familj.

Att jag måste lämna har varit uppenbart ett tag och med hänsyn till min man så tänker jag inte gå djupare in på varför men . vem annars än jag kan lyckas med konststycket att förlora allt på en gång???

Att jag skulle förlora min man var ju liksom vitsen men jag hoppades ändå på att allt vi gått igenom skulle ge oss en plattform som vänner och att han skulle kunna hålla kontakten med både mig och min familj...

Ja, min familj har han. fattar knappt vad som hänt men han är hos min familj och får tröst medans jag sitter ensam på kammaren och undrar var fan min familj tog vägen och vem fan jag skall få prata med..

Tro mig, är man lika spontan som jag så skall man fan inte tänka igenom saker och ting utan bara handla annars går det käpprätt åt helvete!!!!!!!!!!!

Tack alla godingar på MPR som ställt upp, jag orkar bara inte mer just nu, jag vet vilka ni är och var ni finns!!

Någon som har något att säga som kan lyfta mitt självförtroende något? Någon som har konstruktiva råd?

Har ni inget annat än floskler att komma med så kan det kvitta.

Tack på förhand för ett ni som helst vill trycka ner mig i skorna håller er på mattan. jag är redan "6 feet under"...

Jag vet ungefär hur det känns. Mina föräldrar hjälpte exet i allt inklusive att se till att hon kunde pungslå mig på underhåll. Trots att jag tog hand om barnen. Hur trovärdig verkar man när ens far skriver under exets brev till försäkringskassan?

Det jag kan säga är att man måste försöka hålla huvet ovanför vattenytan. Då det faktiskt med stor sannolikhet blir soligt igen. Hur mycket mörka moln man än ser. Att jag sen hade svårt att förlika mig med farsan innan han dog för 1 år sedan är en annan femma.

Har du någon i familjen som du kan prata med om detta?

Jag vet ungefär hur det känns. Mina föräldrar hjälpte exet i allt inklusive att se till att hon kunde pungslå mig på underhåll. Trots att jag tog hand om barnen. Hur trovärdig verkar man när ens far skriver under exets brev till försäkringskassan?

Det jag kan säga är att man måste försöka hålla huvet ovanför vattenytan. Då det faktiskt med stor sannolikhet blir soligt igen. Hur mycket mörka moln man än ser. Att jag sen hade svårt att förlika mig med farsan innan han dog för 1 år sedan är en annan femma.

Har du någon i familjen som du kan prata med om detta?

Nope ingen i familjen.. men just nu skiter jag i det så länge de tar hand om maken, jag är starkare än honom. men visst svider sveket.

Du vet ju bäst vad som är bra och dåligt för dig. Det är DITT liv det handlar om.

Barn kommer inte att försvinna om du har några, de kommer att älska dig lika mycket som förut om du har de i fokus. 

Barn har vi inga.. efter 9 missfall och 12 helt meningslösa IFV försök gav vi upp.. jag tror det var där allt dog.

Det är väl kanske inte till någon glädje men min erfarenhet är att det finns inga lyckliga separationer.

Det rätta tillfället kommer aldrig så det är ingen idé att vänta om du har bestämt dig.

Han blir lika sårad i vilket fall.

Hur som hellst hoppas jag ni båda finner ro med den nya tillvaron som väntar efteråt.

Måste bara få skriva av mig, undanber mig några som helst kommentarer om hur korkad jag är, det har jag redan koll på!!!

 

Har under en längre tid haft ordentliga problem mitt mitt äktenskap men varit väldigt försiktig (feg) med att bara gå eftersom min älskade man har ett extremt dåligt självförtroende och för att jag vet hur mycket min familj har kommit att betyda för honom genom åren. jag ville hitta något bra sätt att göra detta på utan att han skulle släppa kontakten med min familj.

Att jag måste lämna har varit uppenbart ett tag och med hänsyn till min man så tänker jag inte gå djupare in på varför men . vem annars än jag kan lyckas med konststycket att förlora allt på en gång? ??

Att jag skulle förlora min man var ju liksom vitsen men jag hoppades ändå på att allt vi gått igenom skulle ge oss en plattform som vänner och att han skulle kunna hålla kontakten med både mig och min familj...

 

Ja, min familj har han. fattar knappt vad som hänt men han är hos min familj och får tröst medans jag sitter ensam på kammaren och undrar var fan min familj tog vägen och vem fan jag skall få prata med..

 

Tro mig, är man lika spontan som jag så skall man fan inte tänka igenom saker och ting utan bara handla annars går det käpprätt åt helvete!!!!!!!!!!!

 

Tack alla godingar på MPR som ställt upp, jag orkar bara inte mer just nu, jag vet vilka ni är och var ni finns!!

 

Någon som har något att säga som kan lyfta mitt självförtroende något? Någon som har konstruktiva råd?

 

Har ni inget annat än floskler att komma med så kan det kvitta.

 

Tack på förhand för ett ni som helst vill trycka ner mig i skorna håller er på mattan. jag är redan "6 feet under"...

Sätt dig ner och fundera. Det är inte ens fel att två träter...

Håll ut hjärtat på lördag skiner solen i Stockholm, svårt och ge goda råd så jag skickar alla kramar jag kan just nu

Mitt lilla hjärta!

Förstod nästan vart det var på väg när vi snackades vid härom veckan innan frukosten på stan men inte att det skulle gå så här fort..

Det kommer att vara tungt ett tag men krutröken kommer skingras så småningom, även om det kanske inte känns som en tröst just nu.

Du vet vart jag finns om det är så.

Många kramar...

Barn har vi inga.. efter 9 missfall och 12 helt meningslösa IFV försök gav vi upp.. jag tror det var där allt dog.

Ytterst jobbig sits, jag hade ett kanonförhållande (i Sverige med en svenska)i många år men, inga barn, skuldkänslor tanke på misslyckande o.s.v.

Till slut blev det tyst på kammaren och då är det nära till andra äventyr, så gick det åt skogen med det förhållandet. Det tråkigaste är att ingen av oss egentligen ville ha en separation, kanske ett break hade varit rätt medicin, vem vet.

Vad vill jag nu med allt detta dravel, jo, fast det har du nog redan gjort, försök hitta en lösning, inte så att denna absolut måste betyda en återförening, men en lösning typ prövotid.

Och framför allt, dölj inga känslor, det bara dämmer upp en massa och när det då brister blir det en jävla resa!

Ta vara på dig!

Måste bara få skriva av mig, undanber mig några som helst kommentarer om hur korkad jag är, det har jag redan koll på!!!

 

Har under en längre tid haft ordentliga problem mitt mitt äktenskap men varit väldigt försiktig (feg) med att bara gå eftersom min älskade man har ett extremt dåligt självförtroende och för att jag vet hur mycket min familj har kommit att betyda för honom genom åren. jag ville hitta något bra sätt att göra detta på utan att han skulle släppa kontakten med min familj.

Att jag måste lämna har varit uppenbart ett tag och med hänsyn till min man så tänker jag inte gå djupare in på varför men . vem annars än jag kan lyckas med konststycket att förlora allt på en gång? ??

Att jag skulle förlora min man var ju liksom vitsen men jag hoppades ändå på att allt vi gått igenom skulle ge oss en plattform som vänner och att han skulle kunna hålla kontakten med både mig och min familj...

 

Ja, min familj har han. fattar knappt vad som hänt men han är hos min familj och får tröst medans jag sitter ensam på kammaren och undrar var fan min familj tog vägen och vem fan jag skall få prata med..

 

Tro mig, är man lika spontan som jag så skall man fan inte tänka igenom saker och ting utan bara handla annars går det käpprätt åt helvete!!!!!!!!!!!

 

Tack alla godingar på MPR som ställt upp, jag orkar bara inte mer just nu, jag vet vilka ni är och var ni finns!!

 

Någon som har något att säga som kan lyfta mitt självförtroende något? Någon som har konstruktiva råd?

 

Har ni inget annat än floskler att komma med så kan det kvitta.

 

Tack på förhand för ett ni som helst vill trycka ner mig i skorna håller er på mattan. jag är redan "6 feet under"...

Efter regn kommer sol. Följ ditt hjärta. 

Sympatierna hamnar alltid hos den som blir lämnad om det inte har förgåtts av konstigheter som våld mm. Att lämna någon och bli förvånad över att den lämnade får sympatierna verkar aningen naivt för mig. Att uppbrottet kan vara en nödvändighet och på sikt kan bli till en bättre livssituation för båda är det få som tänker på just då.

I krig är det vinnaren som skriver historien men i kärlek så är det förloraren om man nu kan tala om begrepp somm vinnare och förlorare i en skilsmässa.

Hur som helst lycka till med resten av ditt liv för visst är ett uppbrott också en ny start som förhoppningsvis ska bli bättre.