1 timme sedan, skrev Atom:
Jag gav dig nyss ett karma för ett vidsynt inlägg och så ger Celsius dig en perfekt passning som du bara behöver bredsida i öppet mål.
Och så skjuter du över, långt över.
Teoretiskt har du givetvis rätt; det är upp till partiet och väljarna. Men med den logiken kan man ju inte kritisera juntan heller; lyckas de tråckla igenom sin nya konstitution så är ju allt demokratiskt, bra och enligt folkviljan.
Ibland måste man ställa sig upp och kritisera även det man tycker är det minst dåliga alternativet. Vill man ha demokrati så måste man även vilja ha demokratiska partier; vad är annars vitsen? Om man säger att det är upp till väljarna om de vill rösta på ett odemokratiskt parti så är man i mina ögon inte för demokrati; då kan man lika gärna ha en SMS-omröstning om vem som är snyggast och låta hen leda landet.
Just kravet på att alla partiet måste vara demokratiskt uppbyggda var en av de reformer jag hade hoppats på men uppenbarligen är juntan betydligt närmare IL än mig...
Med risk för att kanske bli lite flummig ska jag försöka mig på en nationalpsykologisk analys, utifrån mina enkla observationer.
Thailand har ju varit feodalt styrt med strikta hierarkier, där alla vet sin plats, i tusen år minst. Det sitter kvar i ryggmärgen. Det verkar som man inte alls kan ta till sig ett demokratiskt tänkande eller föra en dialog som leder till konsensus. Alla verkar ha ett behov av att veta sin plats i hackordningen, samtidigt som man förstås försöker finna en plats så högt upp på stegen man kan. Det verkar på något sätt främmande för thailändare att ha en egen uppfattning som avviker från "bossens", vem det än må vara, och framföra en åsikt som man kan diskutera. Nä, gör som bossen säger så blir det "rätt" även om det går fel. Då är det inte ditt fel i alla fall.
Det tycks vara en omöjlig önskedröm att få den sortens partier vi skulle vilja ha i Thailand. Partier med ett program, en ideologi, framröstade representanter, helst med tidsmässigt begränsade mandatperioder, och så vidare. Så är det i Kina, med undantaget att det bara finns ett lagligt parti. Det partiet är trots sin brist på konkurrerande partier ändå mer demokratiskt än PTP, såvitt jag kan förstå. I Thailand gäller det i stället att välja vilken "stark man" man skall stödja, slicka duktigt uppåt och sparka energiskt nedåt.
Ett "demokratiskt val" i Thailand verkar mer som att välja en annan "kung", som sedan har fria händer att göra som han vill, under en tunn demokratisk fernissa. Under kungen finns vasallerna i partiet och därefter fotfolket. Alla gör lydigt som partiägaren/kungen säger. Då känner man igen sig i den feodala strukturen och då känns det tryggt och hemtamt. Det påminner lite om våra svenska kungaval vid Mora Stenar på den gamla formtiden. Eller romarnas val av diktator. Fast dom gjorde det ursprungligen bara i kristider för att göra beslutsprocessen kort nog.
IL verkar på något sätt "gone native" på den punkten. Han kan aldrig ge upp sin starke man, den älskade Thaksin, som jag uppfattar som den mest söndrande och hindrande faktorn i fråga om en demokratisk utveckling i Thailand. Thaksins person är problemet. Hans parti är ett mindre problem. Utan Thaksin vore partiet inget problem alls, men då skulle kanske pengaströmmen torka upp och då blev det kanske mindre intressant för övriga ledare i partiet och partiet skulle gå sotdöden till mötes.
Det som behövs är idealister i stället för egoister. Jag har alltid uppfattat Abhisit som närmast den sortens person av thailändska politiker. Men han uppfattas nog som lite för "hi-so" för att gå hem bland de breda lagren på landsbygden. Om Thaksin hade varit bara en liten aning av den sortens idealist jag efterfrågar och inte blivit girig och korrupt efter de inledande årens vällovliga reformer hade han kanske kunnat gå till historien som den som bröt sönder det feodala arvet och införde riktig demokrati. Men han sumpade den gyllene chansen och nu lär det dröja länge innan nästa "messias" kan komma, och den andra sidan sänker garden igen. Sorgligt.
