Det var bara ett misstag han gjorde!
Jag har velat skriva om detta länge. Det känns mer och mer aktuellt. Speciellt när jag ser människor runt omkring mig far illa utan att kunna hjälpa till.
Jag menar inte att klandra någon. Det jag vill är att dela med mig det jag vet, det jag har upplevt och hoppas att det kan bli en liten liten tankeställare för en del.
---
”När jag är med andra känner jag mig stolt över mig själv, men när jag är med dig känner jag mig mindre värd än ett dammkorn”. Det var inte bara en eller två gånger jag sa detta till honom. Men han tog aldrig mig på allvar.
Tills den dagen jag insåg att det inte fanns någon kärlek kvar längre och valde att gå. Då började han ta mig på allvar!
Han ville att jag skulle berätta varför. Jag sa att jag hade sagt allting till honom under de fyra och ett halvt åren som vi levde ihop, men han lyssnade inte. Och nu orkade jag inte längre säga det en gång till. Inte en enda gång.
---
Mitt livs vaccin tog sin start när jag började bekanta mig med internet. Jag chattade med svenska för att behålla min svenska levande. Så kom en mycket trevlig och positiv kille in i bilden.
Han var den som kunde få mig att gråta igen. Efter elände med mormors bortgång blev jag av med min förmåga att gråta. Men han var den som fick mig att prata ut om mitt förflutna och kunde gråta igen. Han var den som såg att jag gjorde alltför mycket och avrådde mig från att läsa ännu mer extra ämnen. Han var den som alltid tyckte jag hade rätt fast jag tyckte att jag hade fel.
Jag föll för den killen.
Mina lärare var oroliga för mig när de fick reda på att han inte hade något jobb och att han hade lägre utbildning än mig.
Jag har min plus-minus-noll-teori. Bättre att bli kär och flytta ihop för att se att det inte funkar, eller funkar, än att inte göra någonting alls. Resultatet blir antingen plus eller noll.
Jag tog farväl. Jag frågade inte om lov från far, mor, faster eller farmor utan jag bara SADE att jag skulle flytta till Sverige efter examen.
Vad mycket jag måste har krossat deras hjärtan när jag kom med det beskedet.
Jag brydde mig inte. Jag var självständig. Men tron att jag fick ta hand om mig själv sen jag var barn, kunde jag göra som jag ville utan att fråga någon.
Men jag var orolig att jag nu inte skulle kunna skicka pengar till farmor längre. Han var ju helt emot det.
Inget bröllop skulle det bli heller, eftersom han var helt emot det.
---
Vi gifte oss på papper i Sverige. Det var viktigt för mig … att jag inte bara sprang efter en kille utan jag faktiskt var gift. Det var nog mest för att släcka mitt dåliga samvete för mor och far. Lärare som har en dotter som bara gav sig av till en kille utan giftemål – inget fint!
Första året av äktenskapet var jag så lycklig att jag tyckte jag kunde dö. Jag hade en man som älskade mig mest i hela världen och som jag älskade mest i hela världen. Det var bara vi två i hela världen. Han fick ett jobb men sades upp efter en kort tid pga it-raset.
---
Han sa att hans före detta var otrogen. Hon sa att hon var våldtagen men han tyckte att hon var delaktig i det.
”Ok, det är synd om honom. Jag ska aldrig såra honom med något sånt”, tänkte jag för mig själv.
Han var negativ till en manlig vän till mig.
Jag gav upp vänskapen för hans skull efter mycket förklarande från min sida att det inte var någonting mellan oss. Det var en stor uppoffring från min sida, tyckte jag. Men jag ville ju inte såra honom med otrogenhet.
---
Jag fick några thailändska vänner. Vi åkte och hälsade på dem sällan, mycket sällan. Han sa inte det med ord att han inte ville åka utan han visade det. Han dröjde med svar om vi skulle åka eller ej. Han dröjde när vi skulle åka. När vi var där satt han fastklistrad med mig hela tiden.
När vi hade fest drog han i mig för att jag inte skulle dansa.
När jag dansade med en tydlig bög visade han sitt missnöjde tydligt.
Det blev stort bråk hemma efter festen. Att jag var lösaktig som dansade på det sättet.
”Hon var ju en BÖG”, sa jag.
Jag fick i princip inte dansa. De enda tillfällena jag fick dansa var när vi var på fest hos hans syster.
---
En gång när vi åkte till Thailand var vi på karaoke med mina bästa vänner. Vi hyrde ett privatrum och sjöng som vi brukade göra på den gamla goda tiden vi levde ihop. Så fort jag ställde mig upp och skulle sjunga bland mina vänner drog han ned mig. Han ville inte. Jag hade inte kul. Jag ville sjunga, dansa och ha kul med mina vänner … som vanligt… som på den tiden innan jag flyttade från dem.
Jag skämdes för mina kompisar att min man betedde sig så.
En annan gång kom mina kompisar samlade bara för att träffa mig. De hyrde en bangalow nära mitt hotell. Han dröjde som vanligt när jag skulle träffa mina kompisar.
Jag sa till honom att om han inte tyckte det var roligt kunde han stanna eller så och simma. Han blev sur på mig över ett år på det där.
Jag måste alltid översätta allting som sades till honom.
Det blev en dålig stämning bland mina vänner. De ville inte säga så mycket eftersom det skulle innebära mer jobb för mig att översätta.
Mina vänner åkte till flygplatsen för att säga hejdå. Men inte ens då fick jag prata med dem fritt. En av dem sa ”om det är så svårt att leva där, kan du komma tillbaks till oss, du vet att du alltid har oss”.
---
