Ja - värt varje krona att uppleva detta land.
Själv har jag tappat räkningen på hur många gånger som jag har rest till Thailand,
men jag skulle tro att det är mellan 25 - 30 gånger.
Jag bodde där också i nästan 5 år och jag kan väl säga att det har varit väl värt att spendera alla dessa pengar.
Fy sjutton vad livet hade varit trist om jag inte i unga år hade fastnat för en artikel i en herrtidning och då bestämt mig för vart jag hädanefter ville semestra.
Se hur det gick till i min berättelse nedan:
Jag själv har ingen akademisk examen i ryggen,och utbildningsmässigt har det stannat vid en brokig samling av eftergymnasiala kurser för mig. Men ett vetgirigt och öppet sinne har väl bidragit till att jag har klarat mig hyfsat ändå. Att jag inte satsade mer på studierna och gick och tog en akademisk utbildning beror nog mest på att jag präglades av att jag växte upp i en liten bruksort där utbildning och läxläsning ansågs som riktigt töntigt. Det fanns heller ingen uttalad önskan eller förväntan från mina föräldrar att jag skulle skaffa mig en rejäl akademisk utbildning. De hade väl fastnat i de då rådande flummiga tankegångarna om att det var staten och samhällets uppgift att sörja för barnens utveckling, skolgång och med tiden även förmedla ett arbete.
Ju äldre jag blev, ju mer och mer malplacerad kände jag mig som en invånare i den lilla händelsefattiga bruksorten Tidaholm, och jag vantrivdes riktigt ordentligt där under mina tonår. Det fanns en del olika fack som man av tradition skulle tillhöra om man ville finna sin plats i tillvaron. Exempelvis kunde man lira handboll eller fotboll i något av de mediokra div 3-lagen IFK Tidaholm eller GIF-Tidaholm. Men jag gillade inte att spela fotboll eller handboll, och då återstod inte mycket att göra. Man kunde i och för sig klara sig hyfsat och bli något av en brudmagnet i de övre tonåren om man siktade in sig på att bli Raggare eller Knutte med en förlängd framgaffel. Men jag själv saknade dessvärre pengar att köpa mig en Cheva Impala, och inte heller kunde jag införskaffa en Traja med stelbentsram eftersom sparkontot inte innehöll så mycket slantar. Så det sket sig att bli raggare eller knutte för min del. Några av mina polare på den tiden hade dock en del amerikanare som jag i 17 – 18 årsåldern åkte med i, och vi hojtade och dunkade nävarna i plåten. Min systers dåvarande pojkvän som var lite av en värsting i byn, ja han hade byggt sig en avancerad Chopper som jag till min förtjusning fick åka med på ibland.
Trots alla dessa utsvävningar, så kändes det ändå tomt och meningslöst att fortsätta att leva i staden Tidaholm när jag var ung, och om kvällarna satt jag ofta som klistrad vid pappas nyinköpta Harman Kardon stereo och lyssnade på Kjell Alinge i programmet Eldorado. Programmets motto var ”Nattens nöjen och stjärnornas musik” och Kjell Alinge var en mästare på att välja spännande skivor och snacka mystiskt förförande så att man själv drömde sig bort till en ännu okänd och overklig tillvaro bland starka drycker och varma kvinns. Ju mer tiden gick så grubblade jag allt mer på hur jag själv skulle kunna hitta min egen nisch i tillvaron. Jag ville ju också få känna av att det var kunde vara både spännande och roligt att få vakna upp varje morgon istället för att gå runt på dagarna och idissla en känsla av att Tidaholm var mitt eget ”Fucking Åmål”.
Tack och lov kliade det ordentligt i resnerven hos mig i unga år, så det resulterade i att jag valde att studera det tredje gymnasieåret på en annan ort. Jag ville ju bara komma bort från Tidaholm för att söka efter det Eldorado som Kjell snackade om i radion. Jag uppgraderade på så vis min egen livsmiljö några snäpp genom att flytta från brukshålan Tidaholm till det något större samhället Enköping. Denna flytt till en ny skola och en egen lägenhet var ett fantastiskt lyft för mig.
Utbildningen i sig var väl inte mycket att hurra för, men på fritiden hade jag och mina nya klasspolare riktigt kul tillsammans. Vi praktiserade på olika mekaniska företag och vi tjänade också egna pengar att spendera på kvällar och helger. I Enköping fanns det både snygga och mycket busiga tjejer, och jag föll till slut för en sprallig tjej som hette Ylva utanför Bålsta. Det förhållandet höll i nästan ett helt år, men känslorna rann sedan ut i sanden eftersom jag tvingades flytta tillbaka till Tidaholm för att börja jobba på ett mekaniskt företag som hette Arenco Parts. De hade erbjudit mig jobb, och jag ville börja tjäna pengar för att så snabbt som möjligt förverkliga mina drömmar om ett eget Eldorado. Så med jobberbjudandet i min hand fick jag vackert bita i det sura äpplet och återvända till byn som jag året innan hade vänt ryggen.
Efter tre år av gymnasieutbildning satt jag nu där på verkstadsgolvet och äntligen tjänade jag mitt leverbröd, och det gick faktiskt plus på kontot varje månad. Bredvid mig tornade det upp sig en jättestor rysk fleroperationsmaskin och som en blinkande och frustande Cyborg borrade, fräste och svarvade den olika detaljer till lastbilsmotorer. Det dånade, rasslade och gnisslade i den stora smutsiga lokalen som hyste mängder av olika industrimaskiner, och vi var nog ett par hundra anställda.
Min uppgift var att sköta den stora maskinen och alla dess olika verktyg som med jämna mellanrum måste kontrolleras i fall de började bli slöa eller trasiga. Om man hade tur och om maskinen tuffade på utan service fick man ibland några minuter över för sig själv, och man kunde då slå sig ner på en stol och vila sig lite under tiden som arbetsstycket var där inne i maskinen och bearbetades.
Detta var inget toppenjobb, men jag var trots allt glad att jag hade ett arbete, och inte brydde man sig så mycket över att det var varmt och att det luktade bränt och lite unket av gammal ruttnande kylvätska i lokalen, och inte gnällde man över att att det ibland stänkte iväg glödheta svarvspån som brände spiralformade märken på armar, händer eller på huvudet när man blev träffad.
- Nej, inte fan var man bortskämd i den där arbetsmiljön.
Det var oftast alldeles för bullrigt för att kunna lyssna på radion vid den stora maskinen, och därför kan man ju fråga sig vad en ung industriarbetare kunde sysselsätta sig med när han fick några minuter över vid sin arbetsplats?
- Jo alldeles intill min stora bullriga maskin fanns det ett bastant arbetsbord. Och under det jättestora skruvstädet som satt fastbultat i bordet fanns det även en utdragbar ”latjo lajban låda” i plåt.
Där i lådan ovanpå den tummade maskinmanualen förvarade de andra verkstadsgubbarna sina privata exemplar av Piff och Paff, och det fanns även andra lättare porrblaskor som Lektyr, Fib Aktuellt, tidningen Se och Aktuell Rapport.
De fick nog inte läsa den där typen av tidningar i hemmet för sina fruar, så de passade på att förvara alstren på jobbet istället, och när det var dags att släppa en kabel eller på annat vis lätta på trycket, så släntrade gubbarna bort till bordet där jag var verksam och de fiskade snabbt upp ett lämpligt magasin ur lådan.
Med van hand slank sedan det tryckta alstret in under overallen och den studieintresserade herren gick sedan bort till toaletten vid omklädningsrummet för att unna sig en högtidsstund på arbetstid.
Visst hade man även tidigare under åren bläddrat igenom en och annan porrblaska under skolåren på Centralskolan i Tidaholm och därefter på gymnasiet. Dessa nakna alster fanns alltid lätt få tag på eftersom de oftast satt inkörda bakom spegeln på skoltoaletten. Tidningarna gick ju fort att bläddra igenom eftersom vissa sidor märkligt nog tycktes vara hopklistrade (av censur eller kanske av något annat).
Men allt var ju inte avklätt och moraliskt förkastligt i dessa tidningar, och där i plåtlådan hos Arenco Parts hittade jag en vacker dag en annan typ av artikel. Den var skriven i en av de lättare blaskorna som skilde sig ganska väsentligt från de andra publikationerna med alla sina uppfläkta gynekologfotografier, och denna artikel visade sig påverka mig oerhört starkt.
Bilderna och texten från 1980 var för mig otroligt lockande, och tidningsartikeln fick mig snabbt intresserad för ett land som låg långt mycket längre bort än jag någonsin hade fantiserat om.
- Det var ett resereportage från Thailand om en badort som hette Pattaya. Där i tidningen kunde jag läsa om vad som kunde erbjudas en manlig turist som gillade sol, värme, drinkar och hejdlöst partajande med trevliga damer. Jag plöjde snabbt igenom några intervjuer av ett par svenskar som uttalade sig vid poolkanten, och de såg så där nyfrälst lyckliga ut och de höll nästan på att spricka av amorös glädje eftersom de omslöts av ett helt gäng av unga, vackra och leende thailändskor. Nästa omedelbart tänkte jag den förlösande tanken – Min bäste Kjell Alinge, nu jäklar fattar jag!
- Jag hade äntligen funnit mitt eget Eldorado, och frågan var nu bara hur jag skulle kunna ta mig dit?
Tiden gick, och då och då återvände jag till plåtlådan för att ännu en gång bläddra igenom reportaget från Thailand, och en dag låg där även en lockande resebroschyr från en firma i Skåne som hette ”Klubb Thai”. På en av sidorna i broschyren kunde man se palmer och en stor trälåda där det stod skrivet ”Dynamite Package” över sidan. I dynamitpaketet skulle allt vara ”All inclusive”, och då syftar jag inte på att det var helpension på hotellet och att en sötsliskig välkomstdrink serverades med ett pappersparasoll i glaset.
- Nej, i erbjudandet om ”allt ingår” utlovades ett hejdundrande festande med eget VIP-bord på Marine Bar, guidade turer till syndens boningar där det fanns förbetalda kvinns som ställde upp för alla resenärer.
- Nja, detta var väl inte riktigt vad jag ville ha, så jag nöjde mig istället med att åka på en ”vanlig” resa med Klubb Thai där jag själv fick välja eventuellt sällskap.
Det tog några veckor av detektivarbete på arbetsplatsen, men till slut hade jag identifierat herrarna i 35-årsåldern som hade bokat en resa till Thailand med Klubb Thai. Efter lite tjat, lirkande och en del bönande så gav de till slut med sig, och som en vibrerande ungtupp fick jag till slut följa med dem på min första resa till Thailand.
Väl framme i badorten så omslöt den leende och förförande verkligheten mig, och jag tycktes befinna mig i ett lallande fantasiland som var utrustat med en amorös booster i varje gathörn, och Kjell Alinges omhuldade Eldorado tedde sig plötsligt som en blek söndagsskola i en trist källarlokal.
Vi startade med en rivstart, men redan den tredje dagen så kom det tråkiga beskedet att Klubb Thai hade gått i konkurs i Sverige och att de hade stora obetalda skulder till hotellen i Bangkok och Pattaya. Det ryktades även om att hela företagskassan hade spelats bort på travet i Sverige, och att hotellgästerna i Thailand nu skulle slängas ut på gatan. Vår reseledare som jag tror hette Kent (Kenta) tog sig snabbt in till Ambassaden i Bkk, och med lite trixande och fixande så löste sig krisen med hjälp av någon form av resegaranti.
Till slut kunde vi andas ut och vi fick bo kvar på det förbetalda hotellet under resten av vår 21 dagars resa, och gissa om vi fortsatte att muntert utforska paradiset.
- Ja, det gjorde vi… he he he
( säg inget till frugan ) alla sangsomcoke och inte att förglömma alla goa kalla chang. Summa sumariom, jag har haft jäkligt skoj och what the hek, sista kostymen har inga fickor, kan inte ta med något när det blir dags ändå. Pengar tvingas man skatta bort, men minnen kan ingen ta ifrån mej.
Mvh Måne som ser fram emot nästa kapitel
