Är det bara jag och min familj som har fått en överdos av Thailand, och uppskattar Sverige på ett helt annat sätt än innan jag för många år sedan flyttade från landet "lagom", ja jag gillar t.o.m lagom numera,
Eller är det fler som har liknande känslor om livet i Thailand kontra Sverige? Dessutom tycks det mig att livet i Thailand faktiskt är dyrare än att leva i Sverige.
Känner igen mig mycket i det du skriver även om vi aldrig "bott" i Thailand. Men efter att ha tillbringat runt 5 år i landet sammanlagt fördelat på de senaste14 åren så känner jag mig ganska mätt på resande överhuvudaget. Åtminstone för stunden.
Till stor del förmodligen beroende på att man numera har familj/småbarn, som många andra redan påpekat.
Visst, Thailand är fortfarande roligt att vistas i och jag längtar aldrig hem när jag är där. I alla fall inte förrän sista veckan, oberoende av hur länge vi är där. Tror det har att göra med att jag omedvetet mentalt ställer in mig på att "nu är det så här, ingen idé att längta framåt". Dvs ända fram tills hemresan kryper nära inpå och det i tanken blir till ett jobb som ska klaras av, helst på en gång för att ha det bortgjort. Sista semesterveckan börjar alltid tankarna på hem, jobb, vardagen osv komma och då brukar jag vilja hem.
Skulle inte vilja bo i Thailand av många anledningar, främst kanske för barnen och fruns skull men även för att jag personligen tappar så mycket av de rika fritidsmöjligheter jag har hemma i Sverige. I Thailand tenderar jag att ha många fler stillasittande, samt alkoholrelaterade intressen, än hemma i Sverige och det gör att jag bara blir fetare och fetare ju mer jag vistas i Thailand, något jag ser som ett stort minus. Dessutom är Thailand ett så tätbefolkat land att jag inte får tillgodosett mitt behov av att vistas i naturen utan en massa människor omkring mig.
Största pluset med Thailand är ju det rika sociala livet, att få träffa, umgås och prata med så himla mycket trevliga, intressanta människor man inte känner sen tidigare, men som född lapplänning behöver jag även ett mått ensamhet då och då och det är svårt att få det behovet tillgodosett i Thailand.
Jag har dock aldrig vantrivts i Sverige, jag har ett jobb som är roligt att gå till, som ger bra pengar, och som erbjuder jättestora fritidmöjligheter (jobbar 7 dgr i sträck, ledig 7 dgr, hela tiden, året runt + semestrar/inarbetad komptid mm). Att tillbringa i snitt 4 mån per år i Thailand utgör inga problem för mig personligen, har gjort det 14 år i sträck nu. Med den generösa föräldraledighetslagen Sverige håller sig med så skulle jag nu, med småbarn, inte ens ha några problem att stanna borta 6-7 mån per år, många år framöver.
Fast just nu känns det som att 14 år får räcka, hädanefter ska vi nog satsa mer på Sverige. Mycket förstås av praktiska skäl, frugan studerar ju, men som tur är så sammanfaller de skälen med min egna mättnadskänsla för långresor. Att vara på långresor med småbarn är ganska slitsamt i längden.
Så ca 1 månad i Thailand per år får räcka de närmsta åren tror jag. Möjligen tar vi en längre 6 månaders Thailandsvistelse året innan äldsta barnet börjar skolan, mest kanske för att barnen ska få en möjlighet att öva/förbättra sitt thaispråk, vi får se?
I övrigt ska vi njuta vår ledighet hemma i fantastiska Sverige.
Tycker nästan det bästa med att ha rest så mycket de senaste åren är att man nu, i så mycket högre grad än tidigare, uppskattar hemlandet, dess traditioner och samhälleliga fördelar. Man blir mer svensk i själen av att vistas utomlands har jag upptäckt de senaste åren och jag förstår bättre varför svenskättlingar i alla länder blir så himla nationalistiska av sig. Allt är så jäkla välordnat, enkelt, effektivt och säkert hemma i Sverige. Måste väl (för att reta en del) skänka en liten tacksamhetens tanke till de 100 års sossestyre som gjort landet till det de är idag. 
Att landet dessutom är rent, vackert, har årstidernas charm och mycket, relativt orörd, natur kvar gör bara landet bättre. Fast jag bör väl sluta med att poängtera att jag med det inte menar att Thailand inte är bra. Det bästa är nog att kunna leva med en fot i båda länderna, att liksom plocka russinen ur båda kakorna. Vilket ju väldigt många Mpr:are lyckas med.
Att få leva i, och med, två kulturer är en ynnest vi nog bör vara mer tacksamma över, inte minst med tanke på barnen. Att ena dagen få leka i tropisk värme med bruna kompisar, den andra i snö med blonda diton... på olika språk och med olika kulturyttringar är inte alla förunnat.
