Om de inte har råd med en sinsod på 100k så kan man ju fundera varför så många kan köpa bilar för 600-800k baht. Vimlar av bilar i Isaan.
Sanningen är att många familjer i byarna också sitter på tillgångar för flera miljoner i mark, traktorer, grävmaskiner, lastbilar, skördemaskiner, affärs- och industrifastigheter, boskap mm. Finns ställen i vår lilla by där marken inte ens är till salu för miljonen per rai och även de markerna har ägare. Så även om de månatliga inkomsterna inte alltid är så stora så kan det finnas väldigt mycket pengar bundna i familjeegendom.
3
.
Kim
Ber om ursäkt för att jag leder tråden från sin sod mot värdering av lantligt belägna egendommaroch fastigheter i mindre byar. Kim skriver om mark som inte är till salu
ens för 1 milj. bath/rai som ett mått på familjernas rikedom.
Jag har onekligen reagerat över de priser som nämns för mig när det gäller hus/mark i de området jag känner till (gränsen mot Burma). Jag tycker dock att jag känner igen
tendensen även i andra inlägg här på forumet.
Thailändarna värderar (kräver i pris) en liten tomt med ett vanligt hus normal thaistandard till allt från 1-10 milj. bath. I byn bor mestadels folk utan allt för höga fasta inkomster
dvs normala arbetare. Resultatet blir att fastigheterna aldrig byter ägare, förutom när någon har lånat för mycket med fastigheten som säkerhet och därav tvingas därifrån.
Jag har försökt att förklara att fastigheterna knappast kan ha ett högre värde än vad köparen kan få ut av dem genom antagligen social status för adressen eller möjlig avkastning
genom någon form av näringsverksamhet i den införskaffade fastigheten, båda argumenten har fallit platt.
Naturligtvis finns det möjlighet till långsiktig värdeökning på jordbruksland och även byfastigheter om byn skulle utvecklas mer mot att bli en stad dock är detta som jag ser det på mycket
lång sikt.
Jag får ibland känslan av att det hela är någon form av låssasekonomi där man utökar sina kreditmöjligheter genom fiktiva värden på fastigheter/land.
Mvh
Amatören