Bärsärkagång i Udon.
Njae, bärsärkagång var väl att ta i, det var inte fullt lika blodigt, vårt sjöslag i Udonthani. Men blött var det, jo det dracks förmodligen lika ohämmat som på vilket vikingagille som helst. Vår generalmajor Sarne drog en passande parallell till mjödhornet i Valhall, det som aldrig tar slut oavsett hur mycket vikingarna än svingar hornet. En mycket passande liknelse, för så kändes det.
Våra glas tycktes omöjliga att tömma. Så fort den bärnstensliknande vätskan började sina, ja då kom det en påfyllare till undsättning. En påfyllare vars enda mål tycktes vara att se till å ge farangjäklarna en sjuhelskottas baksmälla av sällan skådat slag….Och jo, det lyckades de riktigt bra med
Det har ju redan rapporterats friskt från slagfältet, men jag gör ändå ett försök till att inte upprepa föregående talare allt för mycket.
Nu måste jag ju i ärlighetens namn erkänna att jag inte är den mest objektive av fältreportrar, det med tanke på min stukade vigör som rapporterats om i tidigare inlägg. Jag nödgades ta igen mig lite mitt under brinnande strid, och vilade taktiskt ögonen, under några kritiska ögonblick då fotoblixtarna exploderade som chockgranater runt omkring mig
Hur som helst, innan soldaten MangeUdon somnade ifrån stridens hetta hann jag med att notera följande:
Ett rejält gäng med gladlynta beväringar, som tappert stred sida vid sida på NB hotell! Inga som helst inre stridigheter observerades. Tvärt om så var stämningen och kämparglöden tämligen kännbar. Det trots att även kvinnor och barn deltog i sjöslaget. Mot alla gängse krigskonventioner.
Våra lojala samt kära gerillakrigare till kvinnor syntes även de komma mycket väl överens. Det gav oss tappre riddare ro till att svinga våra bägare och socialisera efter bästa förmåga.
Det var ändå ett strukturerat och välplanerat slag vi utkämpade. Generalmajor Sarne samt överste Baa hade skött sina förberedelser från bunkern mycket väl. De fick oss officerer av lägre rang, samt enkla meniga att känna sig väl bemötta, samt tillfreds med sina överordnade.
Till min stora glädje hade truppförstärkning från Thailands alla hörn anlänt. Det var många sotkamoflerade nyllen från MPR som anslutit sig till vår annandagsträff. Det var ett sant nöje att få träffa er alla!
I sympatisk anda hölls till att börja med en tyst minut för att hedra offren från Tsunamin. Sedan var det ytterligare en sympatisk gest på menyn. Jo, i sann frälsningssoldatsmaner så samlades det in pengar. Pengar som oavkortat (utan rödakorsetpåslag) går till ett hem för flickor i Udonthani.
Mer rapporter om det får komma i senare inlägg. I skrivandets stund så är min käre gerillasoldat till fru, samt Sarne och Baa med fruar ute och shoppar loss. 33.000 Baht har de till godo. En mycket ansenlig summa. Ett stort tack till alla er som bidrog! Det är pengar som verkligen kommer göra nytta!
Efter en mycket blöt lunch på NB hotell så gav sig de militanta filantroperna av mot UD town.
Där började min egen vigör svikta. Jag var duktigt stukad efter en besvärlig resa till Udon. Det hade tagit mig och frun i runda slängar ett dygn att ta oss från dörr till dörr. Väl i Udon hann jag bara sanera mig, byta om samt kasta mig in till staden. Jag hade bara ett fåtal timmar av sömn i bagaget och var därför ganska sliten. Jag borde ha insett faran i att fortsätta striden, men den risken blundade jag för, så även jag deltog friskt i tömmandet av Changtornen, något som skulle straffa sig i slutet av kampen., då jag blundade desto mer
I UD town mottogs soldaterna som befriare. Nya påfyllare rekryterades och även de gjorde sitt bästa för att åsamka oss sataniska baksmällor av sällan skådat slag. De var minst lika välslipade som sina kollegor på NB hotell.
Gerillakvinnorna fick lite mat i sig. Maträtter så tortyrliknande starka att de skulle få den tappraste av soldater att avslöja hemlig militärinformation. Men de åt utan knussel, och den manliga delen av truppen drack lika glupskt som somtamen svaldes av kvinnorna.
Striden var ännu inte över. Nya slag skulle utkämpas. Soldaterna truppförflyttades med destination Nuttypark. Även där mottogs vi som befriare, likaså på nästa anhalt Udon day and night mottogs vi som hjältar….tror jag. Här är det säkrast att fältreportern MangeUdon slutar skriva. Annars är risken överhängande att det bara blir en skönlitterär novell av fortsättningen. Minnet är lite sviktande, på grund av sporadiskt vilande och för hård påfyllning.
Over and out/
Mange!
Tack för en mycket underhållande och slagfärdig rapport om vår träff. Förbaskat bra formulerat. Du får pluspoäng för den!
/Sarne
.gif.c1a0cd7426b0b1069dc20fe918ae5550.gif)
:av-109998: 
:clapping: 
