5 februari
Det blev till och med efter midnatt!!
Denna morgon var jag helt allena i matsalen förutom de två servitriserna, som tog min kupong, serverade mig mitt ägg och min sallad. Tuk hade hoppat hotell frukosten, skulle möta PeePrai på marknaden. Tuk stod på andra sidan gatan mittemot hotellinfarten och väntade på en Song Taew i nog femton minuter. Matsalen på hotellet har öppna, stora valvbågar ut mot infarten och gatan så man ser tydligt vad som händer. Jag var halvvägs genom frukosten innan hon kunde hoppa upp på en pickup buss.
Denna näst sista morgon var helt kanon, det förebådades en varm och skön dag, lite disigt men inga moln och värmen steg, bara under den timme jag satt i matsalen kändes förändringen. Hotellets ”fixargubbe” hasade förbi i sina flip-flops, bärande på en gammal borrmaskin, med el-tejp lagad elsladd, säkert lika gammal som hotellet…
En svart katt med endast hälften av svansen i behåll kom och höll mig sällskap. Satt några meter ifrån mig och väntade en bit från bordet, endast några lökringar kvar från min sallad, antar att den inte äter det… Katten var nog inte riktigt frisk såg det ut som. (Som så många andra av de hemlösa hundar och katter man ser) Båda öronen på den här katten var fria från päls och det såg ut som om den kliat sig åtskilligt på de ställena…
Efter att morgon rutiner avklarats spenderade jag ett par timmar i lobbyn läsandes på internet. Slappade ett tag på rummet innan jag gick och tog mig en promenad, tänkte äta lunch vid ”Georg & Dragon” men det visade sig att det inte var öppet ännu, även om skylten sade ”Open 12:00”. Jag gick vidare… ner till Klang 1 och tillbaka, den här gången var det öppet.
En fasadbild till….
En Engelsktalande man med en likaså talande västerländsk kvinna satt och åt en typisk frukost, med tanke på vad som stod på bordet framför dem.
Jag satte mig ner utanför och väntade. En ung Thaikvinna kom och tog min beställning, en bacon och ostburgare utan dressing med strips. Men först blev det en Chang. Skrev i dagboken medans jag väntade.
Hann även, (innan jag fick in min mat) få iväg ett sms till Tuk om att hon skulle ringa sin bror. Tidigare hade han ringt till den mobilen jag har, ingen idé för mig att svara, då han inte talar Engelska…
För ögonblicket har jag hennes mobil och hon har min. Endast 7 Bath kvar på den jag har, räckte endast att sms’a för. Får väl höra senare om de fått kontakt. Intressant att sitta här och kolla… jag tror att… eller det ser ut som… om att de Thai som går förbi, både manliga och kvinnliga, tänker en hel del om västerlänningar som sitter på trottoaren en dag som denna och dricker öl, och vid den här tiden också…
En mager man går förbi och frågar, ”How are You?” Mitt svar blir ”I am fine, and You? Mannen vänder om och går till paret bredvid och frågar med typisk östeuropeisk brytning på sin Engelska om vad den internationella, respektive den för inrikes flygplatsen heter. De svarar att de nästan är säkra på att den för inrikes börjar på ”D”… och den internationella börjar på ”S”… eller var det ”C”? De har tydligen ingen aning de heller… Mannen tackar för upplysningen och försvinner vidare i folkvimlet med ett ”Good lunch” i ryggen från paret bredvid. Ingen av den, varken paret eller den magre tar någon notis om mig… Varför?? Ser jag inte ut att kunna bli tillfrågad? Är det för att jag sitter med en Chang framför mig? Skulle jag ha rättat paret om vad flygplatserna hette?
Under mina funderingar hade Changen tagit slut och ännu ingen lunch har kommit på bordet… Är det ett gott tecken… eller… Jag menar… Gör kocken ett ”gott” jobb eller kommer lunchen att bli en besvikelse… Svaret kommer nu… Maten, hamburgaren, var som det sägs i Carlsbergs reklamen, ”Worth waiting for”, den smakade mycket bra, rekommenderas. Så jag ger den fem Chang av fem möjliga, får se om kaffet håller samma kvalitet. Innan jag fått in kaffet ringde Tuk och sade att nu kommer de och hämtar mig, var är jag?
Tuk och jag hade redan i morse bestämt vad som vi skulle göra idag, nu var det redan nya planer… Kaffet kom in och jag bad om notan. Slängde i mig kaffet då jag såg bilen bromsa in framför mig på den vältrafikerade smala gatan, det var bara att rusa in i bilen innan de bakomvarande började tuta och leva djävlar…
Hur det smakade? Ja… i ärlighetens namn är det något jag inte reflekterade över så noga/länge, antar att det var acceptabelt annars har jag nog reagerat. I bilen satt brodern med vän, moster och Tuk. Jag hälsade och frågade vart vi var på väg, fick inget direkt svar så jag framhärdade inte. Moster frågade vad det var som jag ätit och jag sade som det var. Så småningom parkerade bilen utanför en affär som sålde dessa typiska trämöbler i mörkt träslag, nästan åt det rödaktiga hållet i färgen…
Där var stolar gjorda av hela bitar av trädstammen, även mindre bord gjorda på samma sätt, i ett stycke från stammen på ett tjockt träd…
Jaha… tänkte jag… då jag såg att de andra gick över vägen till motsatta sidan. Till en restaurang… En betongplatta med pålar utefter kanterna, på dessa var ett tak av veckad blå plåt. I ena kortsidan var ett kök placerat, resten av ytan var upptagen av bord och stolar. Det hela var inramat av ett trä staket.
Nu skall vi äta lunch sade de… De hade ringt till detta ställe och förbeställt en massa mat… de hade inte kollat med Tuk och mig… De ville naturligtvis bara väl… men att jag skulle kunna få i mig ytterligare fanns inte på kartan. Jag spenderade deras lunch med att titta på då de åt! Fisk, grillad kyckling, några slags remsor av griskött, två sorters Thaisallad med krabba i.
Där var även en stor skål med grönsallad. Till detta var där också ris och klibb ris. Jag undrar vad de tänkte…
Konstig farang som inte äter?!
Restaurang personalen frågade något och vad för svar personalen fick vet jag inte… kan bara hoppas att de sade att farangen inte är hungrig, han har just ätit en smaskig hamburgare så han är mätt. Men jag undrar om de talade om att de bokat och beställt en massa mat utan att fråga först, tror inte det, då hade nog någon ”förlorat” ansiktet…
Sak samma, maten såg kanon ut, kanske provar jag det här stället nästa gång jag kommer hit, vid ett annat tillfälle då man är hungrig… Efter deras lunch åkte vi till broderns hus och kollade på sju stycken jättegulliga små spetsvalpar, de var nitton dagar gamla och skulle säljas vid cirka fyrtiofem dagars ålder. Tog några kort och sedan tillbaka till hotellet med lite saker, därefter till PeePrai med fisk som skall stekas imorgon för att tas med till Sverige.
På tillbakavägen inhandlades det ytterligare mediciner som även de skulle med till Sverige. Nu väntar vi på att få komma iväg igen för att en sista gemensam middag. Tuk för sin kassabok/rapport över alla utgifterna i Thailand och jag skriver…
Broderns vän kom och hämtade oss, först till broderns hus. Så småningom slutade det med att vi kom iväg till en restaurang som låg en bit utanför Korat, nära universitetsområdet. En restaurang som ägdes av en Amerikan (Paul) och hans Thaifru.
Maten var kanon god, restaurangen fräsch och serveringen snabb och med leende, vänlig personal. Jag rekommenderar det verkligen, till hugade, hungriga, hitresta faranger, att besöka detta etablissemang för att stilla sin hunger… Klockan blev 21:30 innan vi kom ut från restaurangen. Då observerade vi skylten som sade att de stänger 21:00, men trots att vi ”satt” över tiden var det ingen som nämnde för oss att vi skulle gå, vi blev väl omhändertagna ända tills vi sade goodbye… Tillbaka på rummet vid 22:15, klar för att möta kudden runt 23:30. God natt!
6 februari
07:30 var det alarm tid denna morgon, vaknade precis innan Tuk gick till PeePrai för att fixa den fisk som hon skulle ta med hem. PeePrai skall steka den nu på morgonen. Jag tog trapporna ner till frukostmatsalen. Då jag på ner vägen passerade jag den våning där massagerummen finns. Denna morgon var alla massöserna där redan, det är något jag aldrig sett tidigare. Annars brukar det inte börja jobba förrän på eftermiddagen. Var tillbaka på rummet vid 08:45, en kvart kvar med varmvatten…
Efter kallduschen var det att trappa ner till lobbyn för att kolla mail och internet. Det kommer en Van och hämtar oss vid hotellet klockan 13:00, sedan iväg, slut i Thailand för den här gången. Tuk kom tillbaka från PeePrai vid 10:30. Med ytterligare inköpta varor… Efter att allt blivit nerpackat i våra väskor visade det sig att vi hade, enligt badrums vågen, tre kilos övervikt per person. Vi får se hur exakt vågen är då vi kommer till Suvarnabumi.
Utcheckade och klara sitter vi nu och väntar i lobbyn på att den Van vi bokat skulle komma.
Just som Tuk började läsa dagens tidning ringde telefonen, det var föraren av Vanen som ringde och sade att han stod utanför, och hade tydligen gjort så i ett flertal minuter. In med väskor och sedan till hennes Soi där PeePrai väntade på att ta det som vi inte kunde få med oss. Plus badrums vågen som nu hade tjänat sitt syfte. Efter överlämnande och färvälsägande gick färden vidare till broderns hus. Vi plockade där upp mostern och brodern med vän.
Mostern skulle med till Don Muang för att därifrån flyga till Hat Yai och sedan vidare till Songklah. Vi kom iväg från Korat vid 13:40, mycket trafik så här dags då nyårsfirandet är avklarat. Folk var på väg till sina näringar igen efter en långhelg med festande tillsammans med kära och nära… Antar att nästa långledighet blir i april… Songkran, vattenfesten som jag ännu ej upplevt. Troligtvis blir det till nästa år, att vi åker ner slutet mars, början av april så att det får upplevas också…
Inrikesflygplatsen anlände vi till 17:30, sade farväl till moster utanför avgångshallen. Internationella flygplatsen nådde vi en dryg halvtimme senare. Vi blev avsläppta även här vid avgångshallen. Efter toabesök gick vi till incheckningsdisken… inga problem… vågen slutade på 63,1 kilo för våra fyra väskor. Nu tog vi oss ner till parkeringsplanet och där sade vi farväl till brodern med vän. Tuk kollade med telefonen efter ett litet tag om de kommit till rätta i Vanen… jodå, nu var de på väg till Korat igen.
Själva kollade vi in ett litet matställe där jag åt fisk och strips och en liten Singha. Tuk åt det som hon hade kvar i sin matsäck från resan hit… så att hon inte skulle behöva kasta något vid säkerhetskollen…
Jag valde at dricka kaffe på maten vid ett annat ställe, åt då två av de bröd Tuk köpt då vi stannat tidigare och ätit en sen lunch i Saraburi. En slät kopp kaffe, 110 Bath… Stöld… men man betalar och håller käften…
Tuk sade däremot att nästa gång äter vi på första våningen. Hon hade läst på någon TV-skärm att det var mer än halva priset billigare att äta där. Jag lovade att vi skall testa de ställena nästa gång… Kaffet var urdrucket och vi gick till passkontroll och säkerhetskontroll, inget pipande varken för mig eller Tuk. Mycket folk innanför på ”taxfria” sidan. Vi gick ”gatan” fram och tillbaka en gång. Jag köpte några stora flaskor SangSom, Tuk en flaska vin… Hennes vinpava kostade mer än de SangSom som jag köpte… Vi letade upp en toa, sedan en Chang och lite snacks på en barliknande inrättning, kommer inte ihåg namnet…
Klockan är nu tjugo i elva, planet skall, enligt tavlan, lyfta 00:45, gate B5…
Gate B5, 23:55… fullt med väntande resenärer och fler är på gång nerför rampen. Börjar kännas lite segt nu då man inte är van att vara uppe så här länge… Ombordstigning… sedan var det trångt på startbanan, det tog fyrtio minuter innan vi rusade fram på startrakan med vrålande motorer. Tjugo minuter senare började det serveras varmrätt…
Jag valde Thai kyckling, detsamma valde Tuk, hon åt upp sin, jag gjorde det inte. Lite för chili starkt för min smak. Provade sedan att sova, det gick skapligt. Sov väl cirka 4 timmar. Tuk sov mer än vad jag gjorde. Frukosten bestod av omelett och ett par kyckling-korvar som jag överlät åt Tuk att förtära. Nu är det en timme kvar innan min åttonde Thailandsresa tar slut. Nya erfarenheter och intryck har jag fått med mig, även en del nyttiga lärdomar har fastnat. Hur som helst, jag ser redan fram emot nästa…
Efter tull-passering och bussresa till parkeringen åker vi hem via Södertälje för att lämna ifrån oss det medskick från Kais mor till Kai…
Slut
:14: 
