https://www.facebook.com/cobohlin
Carl-Oskar Bohlin
·
Vi befinner oss på en hemlig plats där soldater tränas för kriget. Sveriges försvarsminister Pål Jonson och jag är på plats i Ukraina och detta är min berättelse. Temperaturen i sandgropen vi klivit ner i närmar sig 30 grader. De ukrainska knotten är stora som småflugor och förekommer i en frekvens som får en svensk hjortronmyr att kännas lika myggfri som en vinterdag. Männen framför oss håller varsin kalasjnikov i händerna. På given order höjer de gevären och öppnar eld i riktning mot varandra. De siktar och skjuter i sandvallen en knapp meter i sidan om varandra. Med skarp ammunition på ca 20 meters avstånd. Vi står ytterligare 20 meter bort utan hörselkåpor. Bara det hade säkert varit ett ärende för en personalansvarsnämnd hemma i landet med över 200 år av fred. Men här råder krig. De unga männen som precis har höjt skarpladdade gevär mot sina kamrater saknade för ett par veckor sedan militär erfarenhet. Om ytterligare några veckor är de färdigutbildade. Men de ska inte mucka och resa i Asien för sin värnpliktsersättning. De ska direkt till fronten och alla vet att det för vissa kommer innebära en enkelresa. Det finns ett allvar i alla blickar man möter, men inte tillstymmelse till modfälldhet.
Vi kliver vidare i den fina sanden till det ihållande och öronskärande slamret från automatkarbiner. Med jämna mellanrum bryts det molande hamrandet från den finkalibriga elden av ljudet från stridsvagnarnas skottsalvor som slår djupt i maggropen. Allt ramas in i ett prunkande ukrainskt försommarlandskap. Mitt i alla intryck uppstår någon slags dissonans. Det som är vackert, gott och meningsfullt tar livstider att bygga upp. Det tar årtionden att bygga en katedral, århundraden att bygga en stad men ett ögonblick att förstöra dem. På något sätt manifesterar denna förgänglighet en av mänsklighetens mörkaste asymmetrier. Denna skörhet kommer tydligast till uttryck i det mänskliga livet självt. Inget är så stort, komplext och vackert som livet, ändå kan det med små medel släckas oåterkalleligt i en handvändning. Jag tänker på de unga männen framför mig. De som idag hade gjort något helt annat om det inte varit för att hela deras land just nu möter en fiende som inte bara vill använda död och förstörelse som politiskt maktmedel, utan utradera allt det som är unikt ukrainskt. De unga männen har precis satt en kulkärve i sandvallen bredvid sina kamrater, inte av vårdslöshet eller omdömeslöshet utan för att det bedöms vara en av få saker som kan ge en mental förnimmelse och tillstymmelse till förberedelse för de helveteskval som väntar dem vid fronten.
****
Det är morgon den 26:e maj. Natten har spenderats i Kiev, delar av den i ett skyddsrum. Det tunga ryska bombflyget avfyrade under natten kryssningsrobotar och en av dem gick mot Kiev. Vi kunde från parkeringsgaraget som utgjorde vårt skyddsrum höra luftvärnet, i form det amerikanska Patriotbatteriet, arbeta med framgång. När vi har satt oss i bilarna rullar kortegen nordväst ut ur Kiev. Vid sidan av vraken från ryska stridsvagnar, som triumfatoriskt har ställts upp på Maidantorget, och sandsäckar framför källarfönster som konverterats till skyddsrum är de fysiska spåren av kriget inne i huvudstaden nästan obefintliga i stadsmiljön.
Efter en kvart stannar våra bilar. Vi står på ett brofäste, men framför oss, där det en gång fanns en bro, finns nu bara ett tomrum ett tiotal meter ovanför Irpinfloden. Gapet kantas av förvridna balkar, armeringsjärn och sönderbrutna betongelement. På andra sidan den förstörda förbindelsen ligger förorterna Irpin och Butja, för alltid inskrivna i historieböckerna för de krigsförbrytelser ryska förband gjort sig skyldiga till där. Det var här, på andra sidan brofästet, den ryska framdriften upphörde. Det var här Kiev räddades, här och på några andra ställen. Jag visas bilder på männen som höll brofästet. Klädda i vanliga dunjackor och beväpnade med en salig blandning av vad som fanns att tillgå. ”Historien upprepar aldrig sig, men den rimmar”, sa Mark Twain. Det var vid just denna flod som röda armén en gång stred mot Hitlertyskland. Då försvarade sig ryssarna mot nazismens brutala expansionism; nu, 80 år senare, är det ett förbittrat, stormaktstörstande Ryssland som bedriver ett oprovocerat och folkrättsvidrigt anfallskrig, med ett narrativ som är lika förvridet och skadat som broelementet framför oss.
Bron håller redan på att återuppbyggas, men några hundra meter bort skymtar spåren av det som gjordes oåterkalleligt. Efter att ha tagit oss över floden på en temporär bro stannar vi vad som ser ut som ett gigantiskt skrotupplag på en parkeringsficka. Staplade på varandra står vraken av utbrända personbilar. För ett drygt år sedan tillhörde dessa fordon människor som flydde för sina liv. De flesta förgäves. På bilvraken står små hälsningar skrivna. Solrosor, symbolen för ukrainska kampviljan, har målats på de utbrända vraken. När bron över Irpinfloden hade sprängts bildades långa köer av de bilar som försökte fly. Medan evakueringen pågick sköt ryska förband urskillningslöst in i raderna av bilar med civila på flykt.
Mannen som tar emot oss framför de utbrända vraken är borgmästare i Irpin och befälhavare i territorialförsvaret för Irpin, en slags motsvarighet till hemvärnet. Tillsammans med sina motsvarigheter i förorterna runt Kiev ställdes han inför uppgiften att evakuera sin kommun och samtidigt försvara Kiev mot den ryska framryckningen. Mer än 95 procent av Irpins befolkning evakuerades. Liv räddades i en omfattning som är svår att ta in, men i hans blick finns också ett vittnesmål om dem som inte kunde, ville eller hann räddas. För sina insatser belönades han och hans kollegor med utmärkelsen "Nationens Hjälte”. Det är svårt att tänka sig en mer välförtjänt mottagare av en sådan medalj. Han tackar oss för det stora stöd Sverige har givit. Pål och jag invänder att det är vi som är skyldiga honom, och alla i hans ställe, ett tack för de omätligt stora insatser de med knappa resurser har gjort för sina invånare, för sitt land och för hela Europa. Vi får veta att vi måste åka vidare, men helst av allt skulle vi vilja stanna och manifestera vår tacksamhet och vördnad ytterligare. Irpins starke man, i ordets mest rättvisande bemärkelse, får en stor kram av mig och Pål innan vi rullar vidare.
I bilen är det omöjligt att inte tänka på den kommunala beredskapen hemma i Sverige. Det görs väldigt mycket som är bra ute i Beredskapssverige, men inte sällan möts man av invändningen att staten måste öppna plånboken för att rätt saker ska hända, eller i värsta fall, för att någonting ska hända. Kontrasten till mötet med Irpins borgmästare är monumental. Inte en enda gång pratade han om resurser, trots att han agerat under en konstant och pågående resursbrist av existentiell karaktär. Sveriges kommuner får varje år över 100 miljarder i generella statsbidrag. Jag tänker på det kommunala kärnuppdraget och önskar att fler kommunpolitiker också fick hälsa på borgmästaren i Irpin och fundera över vad som verkligen är kommunal kärnverksamhet. I mitt twitterflöde senare samma dag läser jag om en medelstor svensk kommun som har 40 kommunikatörer anställda. Inte sällan brukar kommuner av samma storlek poängtera att man nu minsann har gått från noll till en beredskapshandläggare. Politik handlar om att prioritera.
****
Vi har för en stund sedan svängt av motorvägen mot Chernihiv och letat oss in på mindre och mindre vägar. Bilarna rullar genom en trädallé som för tankarna till Mellansverige, men i bilden av det som hade kunnat vara Sverige finns också ett främmande element mellan varje träd. På nedslagna träkäppar finns en liten plastskylt med den omisskännliga dödskallen mot kontrastrik botten. ”Danger - Mines”. Allt utom den smala grusvägen beträds med livet inslängt i insatsen. Det som fram till nyligen var produktiva åkrar på var sida om vägen har förvandlats till ett livsfarligt ingenmansland. Männen som möter oss när vi klivit ur bilarna arbetar med min- och ammunitionsröjning. Ett 20-tal meter bakom oss kliver underställd personal runt i ruinerna av vad som varit en byggnad. Chefen på plats ursäktar sig ett ögonblick medan han gör ett utrop på radion om att alla ska upphöra med sin sökverksamhet för att säkerställa att inget händer medan vi går runt.
Bredvid oss finns avspärrade rutor som omgärdas av ett knähögt plastband. Innanför banden ligger ett antal artillerigranater. Den inhägnade rutan påminner rent visuellt om den övningsverksamhet jag och statsministern besökte på MSB:s utbildningsanläggning utanför Kramfors i april. Där tränades indikering och utmärkning på olika attrapper av minor och granater. Framför oss idag ligger dock inga attrapper, utan skarpa odetonerade granater. Detta är förmiddagens fynd berättar en person ur styrkan. Vid sidan av vanlig minering och oexploderade granater har ryssarna försåtsminerat där man minst anar det. Det kan handla om allt från flygplansbomber placerade i en källare kopplade till ett dörrhandtag, till lite sprängämne gömt i en tändare som ligger kastad på marken. Det förekommer också exempel på hur försåtsminering placeras under vanliga minor och även under eller omkring döda kroppar. Ansvarig på plats slår ut med händerna i luften och konstaterar krasst: ”I den takt vi just nu klarar av att röja och säkra områden kommer det att ta oss 750 år att få Ukraina fritt från minor och oexploderad ammunition.” Sverige hjälper redan idag till på detta område, men det blir helt uppenbart att vi och alla andra borde göra mer. Jag lovar att ta med mig frågan hem och undersöka vad vi kan göra.
Ett längre stenkast från de utbrända vraken av jordbruksmaskiner vid de minerade och nu obrukbara åkrarna, ligger den lilla byn Yahidne. När den ryska kampanjen började möta motstånd i avancemanget mot Kiev blev Yahidne ytterligare en skådeplats för det ryska barbariet. Byns skola konverterades till rysk militär ledningsplats, byggnaderna runt omkring jämnades med marken och byns 300 invånare, inklusive kvinnor, barn och äldre, samlades ihop och tvingades ned i skolbyggnadens källare. De kommande 28 dagarna förvandlades källaren till ett koncentrationsläger. De tillfångatagna invånarna började dö eftersom de berövats det mest grundläggande mänskliga behovet - tillräcklig tillgång till syresatt luft. I en artikel om Yahidne beskriver några bybor som överlevde tiden i källaren hur skolan fram till invasionen var byns stolthet. En punkt att samlas kring, en plats för framtidstro. Den unga generationens biljett till ett bättre liv än den äldres. Det blev inte så. Kvar står nu skolbyggnaden som ett trauma för alla de som överlevde helvetet i källaren. En plats få vill närma sig. En byggnad som fortfarande står kvar, men som användes till att slå sönder en hel by. En ruin av det som hade kunnat vara, och ett vittnesmål om det som istället blev.
****
Jag gillar transformatorstationer. Upplysningen kommer sannolikt inte som någon överraskning för den som följt mig i min tidigare roll som ordförande i riksdagens näringsutskott. Nu har vi kommit till en av de stora transformatorstationerna som är helt instrumentella för att Kievborna ska få sin el, värme och vatten. Platsen vi befinner oss på är prioriterat mål för rysk fjärrbekämpning. Vi tittar på bortskjutna högspänningsledningar och utbrunna transformatorer. Det kommer fram en katt och hälsar på oss. VD:n berättar att den bor i en av de nybyggda teknikstationerna. Den gamla förvandlades till en hög med bråte efter träff av en rysk kryssningsrobot, men katten överlevde och verkar inte ha några planer på att lämna. Jag tänker på informationskriget i sociala medier och att den obrydda katten, om den varit känd, hade kunnat bli en symbol över rysk ofullkomlighet.
Genom att attackera denna plats och andra liknande har Ryssland återkommande försökt slå ut det ukrainska elnätet för att på så sätt knäcka den ukrainska motståndskraften och försvarsviljan. Vad Ukrenergo, den ukrainska motsvarigheten till Svenska kraftnät har lyckats med under brinnande krig saknar helt motstycke. I Sverige har vi ibland haft en föreställning om att det är våra kraftverk som är de mest prioriterade målen för militära anfall, vilket bland annat lett till den ogrundade slutsatsen att vi skulle behöva stänga av våra kärnkraftverk vid höjd beredskap. Alla som vet hur elsystem fungerar har kunnat berätta att detta är ett felaktigt antagande, vilket också bekräftas av facit från Ukraina. Kraftverk är svåra att bekämpa, men ställverk, transformatorstationer och knutpunkter är väsentligen enklare. Genom att slå mot transformatorstationer knutna till stora förbrukningspunkter orsakar man inte bara stora problem för alla elförbrukare nedströms dessa punkter, man kan också skapa obalanser som kan fortplanta sig i systemet och i värsta fall förstöra och slå ut hela eller delar av elförsörjningen i ett land.
VD:n berättar om den outtröttliga kampen mot klockan under vintern, reparationer under pågående fjärrbekämpning och förmågan att taktiskt släcka ner delar av elsystemet proaktivt för att få bättre förutsättningar att hantera de obalanser som utslagna knutpunkter i systemet annars för med sig. Ukrainas elsystem påminner till del om det elsystem Sverige hade på 80-talet. Robust och bestående till nästan uteslutande del av planerbar elproduktion. Detta har varit avgörande för att Ukraina mot alla odds lyckades klara vintern. Tung planerbar elproduktion har inte bara den fördelen att den gör elsystemet mindre störningskänsligt, utan också att det blir enklare att sektionera och köra delar av systemet i så kallad ödrift när andra delar är utsatta eller har slutat fungera. Detta har lett till att Ukraina har kunnat stänga av delar av elnätet proaktivt vid fjärrbekämpning, vilket har minskat risken för att störningar fortplantar sig och skadar hela systemet. Tung planerbar produktion är också en av grundförutsättningarna för att kunna återstarta elsystemet efter ett nätsammanbrott. Sverige har anledning att dra flera lärdomar av det vi har sett i Ukraina. Flera av dessa manifesteras i de delar av Tidöavtalet som handlar om energipolitiken. Utöver detta kan vikten av reservkomponenter och ett välfungerande luftförsvar inte nog betonas för att skydda elsystemet mot de påfrestningar som ett väpnat angrepp för med sig.
****
När vi kommer in i rummet där Ukrainas försvarsminister Oleksii Reznikov tar emot oss märks det direkt att han har en varm och nära relation med Pål. Reznikov är intresserad av motorsport och istället för de sedvanliga artighetsgåvorna har Pål lyckats ordna fram ett exemplar racinghandskar signerade av ingen mindre än Kenny Bräck, som Pål känner hemifrån Värmland. När Pål besökte Reznikov redan i december reste de tillsammans till Odesa och Mykolajiv. Den svenska försvarsministern var då den minister i hela Europa som rest längst österut i Ukraina. Hade Pål fått bestämma själv, utan inblandning av Säpo, skulle vi säkert varit på god väg mot fronten för att hälsa på soldater i skyttegravarna vid det här laget.
Jag är möjligen partisk eftersom vi är kollegor, men innan regeringstillträdet kände jag inte Pål i någon djupare detalj. Bakom en ibland lågmäld och stram framtoning, finns en person materiell orientering och tematiska kunskaper på en nivå som är unika för rollen och en arbetsmoral och framdrift som man helt enkelt inte hittar överallt. Ingen annan försvarsminister i modern tid har haft lika många stora parallella åtaganden på sitt bord. Natoanslutning, ett krig i Europa med utarbetande av militära stödpaket, EU-ordförandeskap och hanteringen av de ökade försvarsanslagen. Samtalet med Reznikov blir öppenhjärtigt och allvarligt på samma gång. Vi pratar om det militära stöd från Sverige som kommer i närtid och om hur det framtida behovet ser ut.
Det har blivit dags att förflytta sig från försvarsdepartementet vidare till den plats där vi ska möta upp med Ukrainas president. Att överskatta Volodymyr Zelenskyjs betydelse för stridsviljan och de ukrainska framgångarna efter den 24 februari 2022 låter sig inte göras. Ingen vet exakt vart vi ska förutom den ukrainska säkerhetstjänsten som leder vägen framför oss. Checkpoints och säkerhetskontroller avlöser varandra. Till sist sitter Pål, undertecknad och den svenska ambassadören, Tobias Thyberg, ensamma i ett väntrum. Efter en liten stund öppnas dörren och vi välkomnas in. Zelenskyj har ett bergfast handslag och en närvaro i rummet som är oöverträffad. Han tackar Sverige för allt vi gör och vi diskuterar framtiden. . Vår bilateral var schemalagd till en kvart, men samtalet varade i en halvtimme. Vi lotsas ut genom byggnaden vars interiör tydligt hade omformats för krigets krav.
****
Sista besöket i Chernihiv börjar lida mot sitt slut Vi har precis blivit förevisade unga män och kvinnor som är under utbildning för att bli min- och ammunitionsröjare. Befälet på plats leder oss in i en intilliggande byggnad och säger att det äntligen har blivit dags för lite underhållning. I en stor aula där vi är de enda gästerna står en militärorkester uppställd på scenen. Till höger, på en storbildsskärm, rullar ett bildspel med den svenska och ukrainska flaggan. Medan vi sätter oss får vi reda på att många medlemmar i orkestern strider vid fronten. Som alla andra har även de tagit förluster. Orkestern börjar spela och det är omöjligt att sitta oberörd. Här sitter jag i ett land i krig, som lidit så många och stora umbäranden och lyssnar på en orkester som spelar ABBA för mig och Sveriges försvarsminister. Det är omöjligt att inte älska Ukraina.
På vägen hem sitter jag på tu man hand med Pål och summerar intrycken. Det är så mycket som berör så djupt. Vi pratar om försvarsvilja och vikten av att i varje givet läge försöka öka förståelsen för vad det säkerhetspolitiska läget innebär och kan innebära för Sverige. Baltländerna har en dyster syn på vad som ligger i korten framåt. Vi pratar om borgmästaren i Irpin och hans män i territorialförsvaret som stred med vad de hade och bidrog till att Kiev aldrig föll under de kritiska första dygnen. Pål summerar frankt: ”Det handlar om att man måste bestämma sig från början, man måste ge allt direkt och slåss hårt, hårt så in i helvete. Det gör ont, men det finns inget alternativ.”
Carl-Oskar Bohlin
Minister för civilt försvar
Undrar om malajclownen till försvarsminister gjort samma sak 🤔
.gif.c1a0cd7426b0b1069dc20fe918ae5550.gif)
