2 liv. Hur gör Ni?

Hej på Er!

Jag lever 2 liv.... I Sverige lever jag nästan bara för att tjäna ihop det kapital jag behöver för att leva mitt ¨riktiga¨liv i Thailand. Livet i Thailand är värdigt och innehållsrikt. Medans mitt liv i Sverige inte är så där givande,(socialt sett i alla fall). Förutom den inkomstbringande delen.

Jag tror att det finns fler än jag som är lite ¨vilsna¨i tillvaron och har svårt för att bestämma sig för var man borde vara. Alltså jag vet var jag VILL vara,men det kräver en arbetsinsats på ett halvår i Sverige för att få leva ett liv som känns meningsfullt i Thailand. Det är en tung period att jobba ihop till. Min pension,som jag ämnar tillbringa i Thailand är som tidigast 5 år bort. Fan! ...pallar jag med det?

Hur gör Ni som kanske är i en likadan situation? Hur har Ni planerat,eller löst det hela, emotionellt? Jag har vuxna barn (som jag har bra kontakt med) i Sverige och ett havererat förhållande bakom mig. Mina barn har dock etablerat ett eget vuxenliv med relationer i sin tur. Dom behöver inte mig,..m.a.o. Jag är mig själv. Det är ju bra naturligtvis,men..jag behövs inte här längre...! Det är tufft att leva livet på ¨halvtid¨! ...... Fast snart drar jag iväg till mitt ¨riktiga¨liv igen. Där väntar mig min flickvän och min thailändska tillvaro. Då känns det bra igen. Men tiden emellan!...?

Hälsningar

Grakullf

samma här, jobbar för en tillvaro i Thailand på 6 månader, har 3 jobb emellanåt men 2 kontinuerligt lackerare å fastighetstekniker med ett finare ord

F34

Hej på Er!

Jag lever 2 liv....

Jag befinner mig inte riktigt i samma situation, jag har lite längre kvar till pension. Men likväl, kan jag ju förstå alla de tankar som far genom ditt huvud. Det är klart det är ett stort beslut att ta, men du kanske kan se det som något du kan testa.

Jag menar du har ju möjlighet att återvända till Sverige om det inte funkar i Thailand.

Om dina barn är vuxna och lever sina egna liv, ha en dialog med dem och berätta hur du resonerar och varför du väljer att göra som du vill - de vill väl att du skall vara lycklig och kommunicera med varandra gör man ju enkelt via skype och liknande idag. De kan ju komma och ha semester hos dig!

Lycka till!

Jag kände samma sak som du efter mina första resor till Thailand.

Men eftersom jag har 25år till pension så finns det bara ett val och det är att prioritera livet här i Sverige.

Visst skulle jag kunna lägga ner all kraft på att tjäna så mycket pengar att jag kan spendera 2-4mån i Thailand per år.

Men jag misstänker att den tiden som jag inte spenderar i Thailand skulle bara bli ångestfylld av längta att åka ner.

Och att det skulle bli svårt att finansiera en uppbyggnad av en familj i Sverige.

Så för nu får det livet helt enkelt vänta och jag får nöja mig med max 1 resa vartannat år.

Jag tolkar som att du känner att du gjort det du vill och kan här i Sverige.

Men eftersom du är beroende av din inkomst i Sverige så är det nog bara att bita i det sura äpplet och hålla ut i 5 år

Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge...eller var det för länge

Alla fall önskar jag dig lycka till än hur du väljer.

Jag tror mycket handlar om prioriteringar, om man inte är ekonomisk oberoende, om man vill kunna spendera en lång tid i Thailand.

Jag spenderar ganska långa tider i Thailand men vill också ha ett drägligt liv i Sverige. Jag skulle nog inte klara av att tex jobba på en oljerigg i tre månader utan socialt umgänge bara för den höga lönen. Däremot kan jag jobba ganska hårt här i Sverige men hålla på att helgerna ska vara fria och då umgås med polare och familj.

Men som sagt ska man ha råd så tror jag att det bästa är att börja med att kapa utgifterna istället för att tänka på hur man ska få in mer pengar.

Låg boendekostnad, ingen bil och inte för mycket uteliv i Sverige kan vara en bra start.

Nu bär det av till Utö för att dricka bira.

Hej på Er!

Jag lever 2 liv.... I Sverige lever jag nästan bara för att tjäna ihop det kapital jag behöver för att leva mitt ¨riktiga¨liv i Thailand. Livet i Thailand är värdigt och innehållsrikt. Medans mitt liv i Sverige inte är så där givande,(socialt sett i alla fall). Förutom den inkomstbringande delen.

Jag tror att det finns fler än jag som är lite ¨vilsna¨i tillvaron och har svårt för att bestämma sig för var man borde vara. Alltså jag vet var jag VILL vara,men det kräver en arbetsinsats på ett halvår i Sverige för att få leva ett liv som känns meningsfullt i Thailand. Det är en tung period att jobba ihop till. Min pension,som jag ämnar tillbringa i Thailand är som tidigast 5 år bort. Fan! ...pallar jag med det?

Hur gör Ni som kanske är i en likadan situation? Hur har Ni planerat,eller löst det hela, emotionellt? Jag har vuxna barn (som jag har bra kontakt med) i Sverige och ett havererat förhållande bakom mig. Mina barn har dock etablerat ett eget vuxenliv med relationer i sin tur. Dom behöver inte mig,..m.a.o. Jag är mig själv. Det är ju bra naturligtvis,men..jag behövs inte här längre...! Det är tufft att leva livet på ¨halvtid¨! ...... Fast snart drar jag iväg till mitt ¨riktiga¨liv igen. Där väntar mig min flickvän och min thailändska tillvaro. Då känns det bra igen. Men tiden emellan!...?

Hälsningar

Grakullf

Hej

Jag känner igen mig i detta, jag tror inte att det bara är min fru precis som många andra utlänningar upplever det som att man inte riktigt känner sig hemma fullt ut någonstans utan det drabbar även mig, och själv upplever jag ju massor av fördelar med livet i Thailand men samtidigt är det svårt att klippa banden med sitt gammla liv och släkt och vänner här i Sverige

När jag var yngre upplevde jag nog också att i Sverige jobbade man och i Thailand levde man, och lite så är det väl än, även om jag nu försöker leva var jag än befinner mig och redan har börjat trappa ned på lönearbetet, kör 4 dagars vecka och är hel ledig 3 månader varje år, men nästa steg blir väl att försöka gå över till 6 månader i varje land, och slutmålet är heltids boende i Thailand.

Mvh Isan Lover

Glömde tillägga, skaffa ingen thaitjej heller.

Ja, vem lever inte 2 liv. Som dig så föredrar jag det behagliga livet. Under en längre tid har jag och frugan planerat för att dra oss tillbaka när jag går i pension om 7år. Visst känner man sig lite fången i jobbet och vill helst att semestern ska komma så fort som möjligt. Tidigare när man började åka till Thailand var väntan till att kunna åka ner nästa gång en pina.

Nu har vi inrättat våra 2 liv så att inte bara det ena livet är drägligt. Utan vi har en tillvaro som känns bra i båda länder. Nyckeln till detta är ju att båda måste trivas och familjen kännas som en hel familj. Det tog sin tid och jag känner igen det du skriver om.

Är det som jag tror i ditt fall att ni bor på vart sitt håll när du är i Sverige är det naturligtvis tungt. Vi upplevde ju att det var svåra var för henne att komma in i det svenska livet. Det tog många år för frugan att skaffa jobb, dessförinnan kändes det mest som en plåga för henne, vilket ju naturligtvis också inverkar på mig.

Visst känner jag igen mig till del. Jag har dock ett jobb i Sverige som jag stormtrivs med. Som någon skrev det är nog att bita i det sura äpplet och hålla ut. Kanske kan din tgf komma hit ibland? Då får hon också lära känna vår kultur, vilket kan vara bra.

Men att bara leva för att arbeta, det är deprimerande. Om du inte har, skaffa dig någon fritidssysselsättning som gör att tiden när du inte jobbar blir meningsfull.

Hej Grakullf

För egen del tröttnade jag på dom "givande" samtalen man hade på fikarasterna.. Där en del kunde spendera en fikarast med att diskutera intressanta Världsproblem så som vad han / hon hade för kläder igår, senaste avsnittet på TV-serien, och andra "intressanta" I-lands problem..

2005* löste jag problemet permanent och tog jag tacksamt emot ett erbjudande om jobb i Asien, och efter det finns det inget på min Världskarta som kan få mig att återvända till Sverige.

* (Tidigare jobbat / bott i Asien 1998 - 1999 och 2001 - 2004)

Ha en bra dag!

Hej Grakullf

För egen del tröttnade jag på dom "givande" samtalen man hade på fikarasterna.. Där en del kunde spendera en fikarast med att diskutera intressanta Världsproblem så som vad han / hon hade för kläder igår, senaste avsnittet på TV-serien, och andra "intressanta" I-lands problem..

2005* löste jag problemet permanent och tog jag tacksamt emot ett erbjudande om jobb i Asien, och efter det finns det inget på min Världskarta som kan få mig att återvända till Sverige.

* (Tidigare jobbat / bott i Asien 1998 - 1999 och 2001 - 2004)

Ha en bra dag!

Har du mer givande samtal på lunchen eller i fikarummet idag? För det första jag tänker på när jag tänker på samtal med asiatiska kollegor är väl kanske inte djuplodade intellektuella samtal på kafferasten kanske. Mat däremot är ett ämne som aldrig tycks uttömt.

Har du mer givande samtal på lunchen eller i fikarummet idag? För det första jag tänker på när jag tänker på samtal med asiatiska kollegor är väl kanske inte djuplodade intellektuella samtal på kafferasten kanske. Mat däremot är ett ämne som aldrig tycks uttömt.

Hej Wille

Problemet löstes mycket enkelt.. Inga fikapauser.. Mao ingen diskution, men på lunchen diskuteras det hej vilt om röda och gula.. Och givetvis mat.. Men inte en enda såpopera har diskuterats, och inte ett enda klädesplagg.

Nu skall du vara snäll Wille

Ha en gör bra dag!

men, jag gillar ju att prata om mat ju..

On topic: Jag tror likt många tidigare skribenter att man försätter sig i en nästan omöjlig situation när man gör ett emotionellt val som inte är praktiskt genomförbart. Att ställa in sig på att man ''vill'' leva i Thailand och att man snabbt eller långsamt börjar avveckla sitt liv i Sverige trots att man inte har möjlighet att flytta fullt ut är ett bra recept för en ganska miserabel tillvaro stora delar av året. Att leva lite på undatag där man inte kan kosta på sig att leva i nuet utan hela tiden blickar framåt till nästa resa eller drömmer sig tillbaka till den senaste trippen måste vara ruggigt jobbigt.

I samma stund som jag hade ''bestämt'' mig för att jag inte ''ville'' bo kvar i Thailand så blev plötsligt allting med livet där så ohyggligt mkt sämre. Upplevelsen av Thailand som land och Bangkok som stad att bo i förvärrades avsevärt efter jag ''bestämt'' mig för att jag på sikt ville bo i Sverige. Inget hade ju egentligen förändrats förutom min inställning och mitt beslut - något som man faktiskt kan påverka.

Hej

Det som lockar mig i Thailand är väl i första hand alla vänner och släktingar, det lugna tempot och naturnära livet som levs ute i byarna, att skippa dom flesta måsten och göra det som faller en in och verkligen leva i nuet, just det lugn och avsaknaden av det mesta som i-världen ses som viktigt lockar mig, medans andra upplever landsbygden som för lugn och outvecklad.

Mv Isan Lover

men, jag gillar ju att prata om mat ju..

On topic: Jag tror likt många tidigare skribenter att man försätter sig i en nästan omöjlig situation när man gör ett emotionellt val som inte är praktiskt genomförbart. Att ställa in sig på att man ''vill'' leva i Thailand och att man snabbt eller långsamt börjar avveckla sitt liv i Sverige trots att man inte har möjlighet att flytta fullt ut är ett bra recept för en ganska miserabel tillvaro stora delar av året. Att leva lite på undatag där man inte kan kosta på sig att leva i nuet utan hela tiden blickar framåt till nästa resa eller drömmer sig tillbaka till den senaste trippen måste vara ruggigt jobbigt.

I samma stund som jag hade ''bestämt'' mig för att jag inte ''ville'' bo kvar i Thailand så blev plötsligt allting med livet där så ohyggligt mkt sämre. Upplevelsen av Thailand som land och Bangkok som stad att bo i förvärrades avsevärt efter jag ''bestämt'' mig för att jag på sikt ville bo i Sverige. Inget hade ju egentligen förändrats förutom min inställning och mitt beslut - något som man faktiskt kan påverka.

Intressant tanke det där om hur ens egen inställning påverkar ens trivsel. Känner igen fenomenet från lite olika tillfällen, b la när jag bytt jobb några ggr (inom samma stora företag). När man bestämt sig för att byta arbetsuppgifter så känns plötsligt ens gamla arbetsuppgifter så outhärdligt trista trots att man trivts väldigt bra med dom innan.

Själv längtar jag aldrig hem till Sverige när jag är ute på resa. dvs inte förrän sista veckan när min hjärna börjar bli inställd på att åka hem, då vill jag bara hem så fort som möjligt. Spelar ingen roll om resan är 1 eller 6 mån lång, hemlängtan dyker upp precis när min inställning förändras.

Vad gäller mitt eget liv i 2 länder de senaste åren så har jag alltid haft fördelen att aldrig ha något som hindrar mig från att åka till Thailand när jag önskar. Har alltid haft en massa inarbetad ledighet på lager samt tillräcklig ekonomi för att kunna resa iväg när jag vill. Så man har aldrig behövt känna sig som en fånge i Sverige, något jag tror har gjort att jag aldrig behövt må dåligt av längtan... eller av att åka hem till Sverige efter en resa.

Skulle förmodligen ha känts värre att åka hem från Thailand om man visste att både pengar och semesterdagarna var helt slut och att det skulle krävas ett helt års strävan för att ens kunna överväga en ny resa, men så har det aldrig varit för mig. Antingen har man redan vid hemresan haft halvklara planer på nästa resa 3 mån senare, alternativt i alla fall haft möjlighet att göra en sådan.

Just nu är jag dock ganska trött på resande efter 15 år med i snitt 4 mån per år i Sydostasien och stannar hellre hemma i Sverige faktiskt. Fast nu har vi ju i familjen fortfarande halva släkten i Thailand och två världar att leva i och trots att jag personligen känner mig mätt så vi får nog pliktskyldigt fortsätta resa till landet årligen. Men de närmsta åren får det räcka med 1 månad per år tror jag. Hade egentligen planer på ytterligare en halvårslång resa innan sonen börjar skolan men jag tror nog vi skippar den, han har redan varit på två halvårsresor under sina 5 levnadsår och flera ytterligare kvartalslånga. Så han behöver nog inte en till.

Tror jag tar ledigt halva vintern för att jaga tjäder hemma i Sverige istället, är som sagt ganska mätt på Thailand och resor överhuvudtaget för tillfället.