Ganska skämmig story det här ska erkännas, men vi har väl alla varit barn. Den lades in i form av
ett ovanligt långt inlägg på en gästbok runt sex år tillbaks i tiden som mina sedan länge Thailands
frälsta kompisar hade på en site vid namn Dirty Pigs. Det här var innan mpr fanns ute på nätet och
troligen före jag började att hänga på thaitjejer. Dirty Pigs hemsida finns fortfarande kvar men
tyvärr är gästboken borttagen sedan några år tillbaka. I vilket fall har jag senare förstått varför
de var så angelägna över att jag uppdaterade dem om mina äventyr i Siam, novis som man då var.
Dem hade ju själva varit nybörjare där en gång och det finns väl inte mycket som slår de första
resorna ner till the land of smiles. Förmodligen förväntade de sig att de skulle få garva igenkännande
åt gröngölingens förehavanden. Och ett och annat skratt fick dem sig nog antar jag.
Vad ska jag kalla berättelsen då? Tja, varför inte "You think I ain't worth a dollar, but I feel like a
millionaire"? Jag gillar ju Queens of the Stoneage i alla fall och det var väl lite så jag kände mig när
jag gled ner för trapporna på 27Hotel som har sin adress på soi 22 Sukhumvit road i Bangkok, svidad
från topp till tå i vitt, iklädd i en från Top Ten Collection(hittades med hjälp av en snäll tuk tuk-
förare 
) uppsydd kortärmad skjorta, ett par kostymbyxor och som avrundning sprillans nya Adidas
Stan Smith på fötterna. "A sharp dressed man." "Dressed for succes". Hur man nu kunde känna sig
som en miljonär på 27:an... De som bott där undrar nog detsamma. Ville nog gärna tro att jag såg ut
som ägaren till ett oljekonglomerat som nu skulle iväg i Jaggan och besikta sina ägor, men liknade
nog, nu när jag i retrospektiv ser över och putsar på denna berättelse, snarare en billig playboy.
(I fort sättningen kommer jag skriva i presens. Fråga mig inte varför.) En av städerskorna shippar
efter andan där hon står i recceptionen med uppspärrade ögon möjligtvis avvaktandes efter fler
arbetsuppgiter när hon ser mig släntrande nerför för trapporna och utbrister imponerat gissningsvis
något i stil med handsome man. Jag härmar några av orden oförstående i frågande tonfall samtidigt
som jag rycker på axlarna som någon dj-vla fransos och tillägger leende ett kort ok och drar bort i
gränden till närmsta matställe för en stor Chang med tilltugg.
Mätt och belåten går jag sedan in på Queens Park Plaza och stannar till vid en bar för en kort
pratstund med en mycket trevlig tjej jag snackat med tidigare. Hon talar klanderfri engelska eftersom
hon bott utomlands en längre tid(bla 10 år i Singapore) vilket får konversationen att flyta fint.
Drar därefter vidare till en annan bar längre fram i området där jag även där varit förrut efter att en
tjej då lockade med billiga öl. Ääh...Hon var snygg också förstås! Snackar en stund, dricker något
alkoholhaltigt och jag får ett tips på ett prisvärt ställe att bo på i Pattaya. På väg bort till
Asokebarerna blir det en avstickare in på ett Internet Cafe och kollar då det sedvanliga, mailen
och Dirty Pigs sidan.
Går sedan direkt till baren där en tjej jag fattat tycke för jobbade innan hon "försvann" fyra dagar
tidigare. Tänker ta en öl i vilket fall och förhöra mej om vad som hänt ang Nik som hon heter men när
jag kommer fram möts jag av ett bekant oemotståndligt leende. Då jag bara träffat henne en gång
tidigare är jag lite osäker på om jag skulle känna igen henne eller ej men det är svårt att missta sig
på det smajlet. Samtalet flyter på ganska bra och jag inleder med Don Juan fraser i stil med "I am
very happy to see you again" och "Chann choop khune!"(Hmm chann?...måste ha missförstått
någon brud). Tjejerna bakom disken serverar Chang och Cola(ladydrink) utan att bry sig om
att fråga angående det sistnämnda, förmodligen eftersom de utgår ifrån att jag kommer svara
jakande på frågan ändå. Jag har ju trots allt varit förbi och frågat efter Nik vid flera tillfällen de sista
dagarna. Vi spelar dem där spelen som brukar finnas till hands men allt medans tiden går blir hon
distanserad och ser ut att försvinna bort i tankar.
Obs.Tjejerna på bilden figurerar ej i berättelsen.
Hon går in i baren en sväng och när jag sedan låter blicken leta efter henne sitter hon på exakt
samma sätt som hon satt intill mig för en stund sedan, lite snett framåtlutad med ansiktet vilandes i
ena handen brevid en annan farang. Svartsjukan träffar som en
svettig boxhandske i solar plexus och den där kvävande känslan av nederlag infinner sig
( tja, det var ju också en liknelse). Den där kvävande känslan av nederlag. Killen ser ganska ok
ut, välvårdad, uppklädd i motsatts till övrigt klientel vid de kringliggande barerna som mer ser ut som
om de nyligen blivit utsläppta från ett zoo alt fått permision från ett mentalsjukhus(tänk Gökboet).
Han kan vara runt 30 och skulle kunna tas som en duktig bilförsäljare eller någon annan businessman
som världsvant och självsäkert för snacket utan att röja en min. Jag ska slakta dej din dj-vel tänker
jag för mig själv och slänger iväg div okvädningsord rakt ut i luften utan att väl egentligen ha någon
adressat i åtanke. Till slut orkar jag inte stillasittande iakta eländet längre utan reser mig upp och går
utmed bardisken och förbi några dryckesgäster, rundar hörnet och ställer mej lite diskret brevid och
säger på svenska(?!) vänligt men bestämt: "Jag är lessen alltså men va fan...eh det känns som att
du inkräktar på mitt territorium". (Ofattbart! Jag nämnde väl att berättelsen skulle bli skämmig?)
Vet inte om jag intuitivt har fått för mig att han är från Sverige. I vilket fall svarar han faktiskt
förvånat på svenska(neutral dialekt) med ett ursäktande leende, som om han förstod min
situation. "Ojdå, nä men då ska jag dra vidare" ursäktar han sig och reser sig upp från barstolen.
Hans reaktion är oväntad och jag säger lite skamset "Äsh, jag kan väl inte jaga i väg dig...det här
verkar väl lite löjligt". "Det är lugnt kompis, inga problem alls", säger han kort och lägger en hand på
min axel innan han hastar bort mot Soi Cowboy till.
Vet inte hur mycket tid som sedan förflyter eller hur många öl som slinker ner men en tjej jag
snackar med om Nick nämner grejer som 'short time' och 'period' men jag får inget riktigt
sammanhang. Nik verkar lite sur över vad som hände men jag är inte säker. Baren är på
väg att stänga och jag ser Nik i följeslag med en kompis försvinna i väg i mörkret med riktning mot
Sukhumvit Rd. Ja ha, det var det, tänker jag missmodigt. Men varför deppa? This is Thailand!
Dagen efter rings Nik trots allt upp och jag ursäktar mig för debacklet vid senaste besöket i hennes
bar, medans hon yrvaket bl a mumlar "swedish boyfriend" och jag förstår ingenting med tanke på
snubbens friktionsfria reträt kvällen innan. Hade låtit den förestående Pattayaresan stå öppen men
känner nu ingen större beslutsvånda efter samtalet utan beger mig senare på eftermiddagen till
Ekamai Busstation.
På bussen till Pattaya sitter jag med Queens of the Stoneage som ett passande soundtrack i
walkmanlurarna. "Whatever you do, don't tell anyone...". Kan textförfattaren månne ha varit i
Pattaya? Hittar till Sawasdee Mansion efter en stunds kånkande på mina väskor från Beach road där
jag längs med vägen får hjälpsamma tips och käcka tillrop från affärsinnehavare, taxichaffisar och
framför allt från tjejer som står i barerna som passeras. 290 baht med air con och till skillnad mot
27:an, riktigt varmt vatten, garderob, en tv som funkar tillfredställande med 15 kanaler, fönster ut
mot gatan och ett kylskåp på vilket det står en Sang Sum flaska, en liten Pringle burk, en packe
gummin och lite annat. Tänker lite trött först att det kanske är någon som glömt grejerna, sedan att
det är en artighets gest från hotellet tills jag till slut ser en prislista på kylskåpsdörren och inser att
det måste vara en minibar(Skärp dig!). I kylskåpet finns det några flaskor av div ölsorter och jag tar
en flaska vatten och öppnar den med min begränsade budget i åtanke trots att den är tre ggr så dyr
som i 7 eleven butiken och glad i hågen, ja jag vet inte varför, öppnar jag även chipsburken.
Knaprar i mig ett chips. Det var inte dumt! Tar ett till, ett till, ett till och snart är burken tom och
jag tänker, va fasen... öppnar kassen som när jag lämnade Sverige innehöll säkert fyra kg godis och
går loss på bilar, choklad, hallonbåtar, lakritskonfekt etc och närmast vräker i mig det som som finns
kvar likt en bulemiker samtidigt som jag försvarar frosseriet och den bristande disciplinen med att
planera in två träningspass nästkommande dag.
För övrig hann jag tyvärr inte redigera berättelsen 
