Några rader som det från början var tänkt blev tydligen till fler. Jag har ju aldrig varit så mycket för att
snacka en massa. Förutom på fyllan ibland då promillehalten kanske blivit aningen för hög. Knåpar nog oftast
hellre ihop lite text då och då när andan faller på. Dessutom har jag ändå varken vare sig lust eller kraft
till att företa mig något annat för tillfället. Kroppen känns egendomligt matt, nästan som förlamad.
Ungefär som om man råkat ut för en influensa. Jag hade föredragit om det varit så men termometern visade inga
som helst tecken på feber. Men träna är bara att glömma. Jag känner igen symptomen men det var ganska länge
sedan nu som jag råkade ut för dem. Magen är inte heller som den brukar och toalettbesöken har skett i tätare
intervall än vanligt trots avsaknaden av matlust. Detta alltsedan du berättade om någon som du träffat sedan
en tid tillbaks när du varit på besök hos din syster. Denne någon som du nu kallar din thailändska pojkvän.
Din sjuka mamma har tydligen fått nyheten tidigare än mig och verkar tycka att det skulle vara en bra ide om ni
gifte er och jag förstår mycket väl att hennes ord väger tyngre än mina. Men när jag betraktar alla bilder och
filmklipp som samlats i min laptop med dig slår det mig alltmedans ögonen tåras att jag aldrig förr saknat dig
så mycket. Nu när det är för sent. Först nu när jag skulle kunna tänka mig att göra allt som stod i min makt
för att gå hela vägen.
Om några veckor, månader eller år kommer man förmodligen skaka avvärjande på huvudet åt denna lilla privata
och kanhända ganska så pinsamma utfläkning på ett forum som handlar om Thailand men jag orkar inte bry mig
om det för närvarande. Kanske framstår jag som någon patetisk drama queen? Det må va hänt i så fall. Man är
väl helt enkelt inte tillräckligt hårdhudad antar jag. Men jag är ganska så säker på att det finns någon
där ute som känner igen sig.
Denna sammanfattning över sakernas tillstånd idag den 25 december känns egentligen ganska så futtig. I synnerhet
i jämförelse med hur David McComb tillsammans med The Triffids förmedlar känslan av uppbrott och förlust i form av
sång och musik i majestätiska "Wide Open Road". En gång såg jag ett klistermärke som det stod "Music is your only
friend" på. Jag skulle aldrig kunna drista mig till att påstå att det är så det är. Men ibland är det nästan så
det känns.
Well the drums rolled off in my forehead
and the guns went off in my chest
Remember carrying the baby for you
Crying in the wilderness
I lost track of my friends, I lost my kin
I cut them off as limbs
I drove out over the flatlands
hunting down you and him
The sky was big and empty
My chest filled to explode
I yelled my insides out at the sun
At the wide open road
it's a wide open road, it's a wide open road
How do you think it feels
sleeping by yourself?
when the one you love, the one you love
is with someone else
Then it's a wide open road
It's a wide open road
And now you can go any place
that you ever wanted to go
I wake up in the morning
thinking I'm still by your side
I reach out just to touch you
then I realise
It's a wide open road
It's a wide open road
