För oss är alla lika mycket värda, och vi försöker leva som vi lär.
Status idag: Vi håller oss för oss själva, det är lugnast så
Samtidigt så undrar vi om vi skulle ha ljugit om vår/hennes bakgrund
för att undvika svartsjuka och skitsnack, men det visste vi inte för 3 år sedan
Vi började vår gemensamma historia strax före Tsunamin, i december 2004
Vilket resulterade i min första resa till Thailand i slutet på januari 2005
Min fru, kom till Sverige i februari, vi är gifta idag och bor i en stad i södra norrland,
hon är egen företagare, jag arbetar som konsult i databranschen
Min fru kommer från Isan. Gift en gång tidigare, då bosatt i södra Thailand med en 30 år äldre Thaiman.
Skilde sig efter 10 års äktenskap, och flyttade tillbaka till sin hemstad för att bo nära sina föräldrar, där hon tidigare
byggt ett eget hus, samt en liten gård på 7 Rai, på landet utanför stan, allt med sparade pengar gåvor från sin Thaiman,
samt pengar från husförsäljning efter skilsmässa.
Hur vi träffades är en annan historia, men jag kan säga att hennes mor har mycket att göra med ATT vi träffades.
När hon kommer till Sverige med sitt UT i November 2005 så börjar hon ganska omgående att läsa svenska på SFI,
och där börjar så småningom våra problem också.
Det är ganska förståeligt att man får nya vänner på SFI.
De flesta invandrare som kommer till Sverige söker sig gärna till sina landsmän
och förutsätter att de har liknande bakgrund.
De allra flesta som kommer till Sverige börjar ju från början, med en ny
kultur, nytt språk, nya vänner, samma status….kan man tycka!!
I själva verket så är det inte så.
I vår stad finns flera grupper av Thailänskor.
Varje grupp består av 5 till 10 flickor, det blir många grupper av 200 flickor.
Man umgås INTE mellan grupperna. Men man skvallrar naturligtvis.
Thaiföreningen som tidigare var aktiv leddes av vår ”drottning” som satte sig själv högst upp i hierarkin.
Därifrån kunde hon se ner på alla andra från sin piedestal, men även leda tävlingar i t.ex. vackraste
märkeshandväska, dyraste bil, vassaste tunga. Mm därför dog intresset och föreningen lades ner
Tävlingen, (i vårt fall om status), börjar så fort man ser varandra.
Först så granskas hur man är klädd, vilken frisyr man har, långt hår, kort hår, hur man talar Thai,
väldigt många försöker att dölja att man talar Isan (Lao) eller Khmer,
det är inte fint att komma från ”landet”, man reder ut vem som har jobbat med vad, och var du har jobbat.
Sen börjar skvallret och jämförelserna.
Man kollar vilken bil mannen har, tar reda på månadslön
eller vilken ekonomisk status du har, hur man bor mm. Storlek på TV…vem som bestämmer hemma…
Vi har en bekant som tillbringar stor tid vid datorn för att studera Taxeringskalendern!
Om det är för att hjälpa sin fru, eller om det är av eget intresse vet vi inte...vem bryr sig.
Ekonomisk status tas alltså reda på med hjälp av taxeringskalender och ett antal frågor, ex.
”Hur mycket får DU av din man varje månad”
”Hur mycket skickar NI/HAN till dina föräldrar varje månad”
Har ni hus i Thailand, bygger ni hus, var, hur stort, har ni bilder på det?
Det hör till saken att vi inte skickar nånting.
Min frus´s föräldrar har väldigt bra ställt, townhouse, statlig pension 18 000 Bath /mån,
inkomst från Min frus företag ca. 17 000 Bath/månad, hennes syster är Översköterska på förlossningskliniken,
svågern jobbar som jurist på Thailands största bank,
hennes bror är högstadielärare, svägerskan är lågstadielärare
Man gör ”besök” i varandras hem, för att umgås och äta mat…..Trodde ni på det ?
Man besöker varandra för att kolla status, så man har något att ”bitas” med på rasterna
och något att skvallra om på telefon, med de andra väninnorna
Allt verkar handla om att höja sin egen status, gentemot de andra tjejerna,
en status som man INTE hade i Thailand, utan försöker att skaffa sig här i sitt nya hemland
på andras bekostnad. En status som ofta bygger på mannen och inte på egna meriter
Det tråkigaste är att de flesta har glömt sina rötter redan efter ett par år i Sverige

