Ett klipp som belyser roten till Thailands alla problem men också lösningen, i alla fall delvis, på dem.
Många säger att korruptionen är Thailands största problem, andra pekar på den dåliga skolan, vissa på drogerna och ytterligare andra på fattigdomen. Jag ser dessa problem som enbart symptom på huvudproblemet, även om de givetvis är ytterst allvarliga problem. Dessvärre finns det ingen vettig medicin mot symptomen om man inte behandlar själva sjukdomen som är Thailands djupt rotade patroniseringssystem.
Flera grupper står helt över alla lagar och regler genom statsunderstödd patroniseringsindoktrinering ; typ munkar, hovet, riktigt rika affärsmän, höga generaler och höga statsanställda. Andra köper sig immunitet genom patronisering; politiker, kommunförvaltare, höga polismän, ganska rika affärsmän, halvhöga statsanställda och stora maffiaklaner. Ytterligare några skrämmer till patroniserad tystnad; vanliga polismän, byförvaltare, lokala affärsmän och den lokala maffian.
Thailändare som individer är de trevligaste personer jag känner till men Thailand som samhälle är rätt sjukt. Det är dessutom ytterst svårt att göra något åt, och det blir absolut inte gjort av ett år under ärkepatronisernade generaler, då hela problemet sitter i själva urkulturen av kwampenthai, eller "thainess". Det går liksom inte att ifrågasätta hela grunden för sitt lands kultur och traditioner.
Idag fick jag ett mycket tydligt exempel på denna patroniseringskultur och hur den högst upp i pyramiden alltid sätter reglerna. Dotterns skola anordnade en stor simtävling med deltagande internationella skolor från hela Asien. 50-meterspoolen ligger i utkanten på skolområdet gränsade en stor bit land som en av Bangkoks mest etablerade maffiasläkter äger, skolan arrenderar till och med en del mark från dem. Idag var den sista av tre tävlingsdagar och med närmare tusen tävlande så blir det givetvis en del ljud, dessutom spelades musik mellan heaten om än inte alls på "Thaivolym". Helt plötsligt börjar tjock svart rök välla in över poolområdet och tävlingarna avbryts. Ledaren för simtävlingen, en Farang, går över och ber maffiafamiljen att sluta elda bildäck. Maffiasonen säger att då får de stänga av musiken. Sagt och gjort, musiken stängs av och tävlingarna återupptas. Efter en kvart väller svart rök in igen och nu går skolans rektor, också Farang, dit. Nu måste hejaklackarna sluta väsnas. Flera Farangföräldrar samlas runt tomten och maffiasonen sliter då fram en pistol bland alla barnen och säger att tävlingarna måste avbrytas.
Där kunde det tagit slut för vad skulle vi Faranger gjort? Ringt polisen? Det finns givetvis inte en polis i Bangkok som inte vet vilka den här familjen är och ingen av dem skulle bett dem sluta, det hade varit det sista de gjort i livet. Nu tog det inte slut där för det maffiasonen inte visste var att skolan och dess simlag inte bara består av Faranger och expatsasiater utan också många av Thailands allra rikaste och mest inflytelserika personer. När inte skolans rektor kunde lösa det så stegar, om än motvilligt, en före detta finansminister, numera ekonomisk rådgivare åt juntan samt en av Thailands tre rikaste personer fram och vad jag kunde se så sade de inte ens något. Men det räckte, röken försvann snabbare än Sarah Sjöström hinner simma 50 meter fjärilssim. Dessutom kom musiken tillbaka. Och dessutom kom snart maffiabossen själv med ett kuvert som sades innehållet en check på ett par miljoner Baht till skolan. Det kan det nog vara värt för att slippa 30 militärer gåendes igenom hans skumma affärer efter mörkrets inbrott. Slutet gott allting gott kan tyckas men så är det givetvis inte då det bara var ren hård makt och överlägset inflytande som fick dem att böja sig, inte sunt förnuft eller en känsla av att ha gjort fel.
Vad var bra i klippet då? Att det överhuvudtaget finns, inte censureras och dessutom tas emot på ett bra sätt. För 10 år sedan fanns inte möjlighet att filma alla dessa oegentligheter och även om de tekniska möjligheterna hade funnits så hade ingen vågat. Nu kan man se munkar, poliser och politiker skita ned sig var och varannan dag och folk kan med egna ögon se och kommentera det som det under så lång tid viskats om. Det kanske inte förändrar patroniseringskulturen på kort sikt men det får folk att börja tänka, ifrågasätta, diskutera och kritisera och bara det är ett stort steg i Thailand.
