Hej på er!
Ni anar nog inte hur många gånger jag har startat en tråd och bara slängde den utan att skicka upp den.
Jag har alltid varit personlig i de flesta sammanhang och även här på forumet.
Jag kanske inte behöver säga det mer vad jag har sett forumet som... ni vet säkert det redan vid det här laget.
:::
Jag har tänkt mycket på lycka och sorg och på cirklar där de båda sakerna kommer och gå.
Jag har tänkt på hur jag hanterade min sorg förut.
En sak som hjälpte mig mycket var att skriva, skriva och skriva.
:::
Som många redan vet så var jag och skrev ett prov för att bli rättstolk häromdagen.
Jag hade förberett mig ca 8 månader innan.
Ungefär en månad innan provet tänkte jag hoppa av.
Av en enda anledning att jag var rädd att jag skulle bli psykiskt knäckt av all press.
:::
Men till slut valde jag att gå och göra provet ändå.
:::
Jag hade sämsta förutsättningen man kan tänka sig inför ett prov (inget svepskäl):
- Jag lämnade in ansökan om skilsmässan i början av året.
- En granne som precis hade flyttat lämnade in en anmälan till socialen. Det sista hon gjorde innan hon flyttade, tror jag. Att ett av våra barn grät så mycket.
- Jag drabbades av influensa precis veckan innan och under provet.
- Fick världens jobbigaste PMS två kvällar innan provet.
:::
Nu känns det bara skönt att det är över.
Jag klarade mig bra på teoridelen men inte så bra på terminologidelen.
Jag tror att jag får göra om det 3-4 gånger till för att lära känna min bedömare och samla på mig hans ord. 
Men jag måste lära mig att "inte sluta leva" mitt liv på grund av provet.
Jag måste lära mig att ta det som en övning.
Det är svårt att lära en gammal hund att sitta. Jag har alltid levt mitt liv med att ge järnet för att nå mitt mål. Så det är inte lätt att bara ha den inställning att göra någonting halvdant.
Eller så lägger jag ned hela tanken.
Jag vet inte.
:::
När det gäller anmälan till socialen. Det var den sista droppen som tog all kraft och all styrka ifrån mig.
När den kom så kunde jag sluta med allting - bara jag får ta hand om mina barn själv.
Jag insåg verkligen vad som är viktigaste i mitt liv.
Jag kunde skita i provet, jobbet och allt i mitt liv. Bara jag får ta hand om mina barn själv.
Jag förstod verkligen hur det kändes för dem som blev oskyldigt misstänkta, och ännu värre för de som var oskyldigt dömda.
Varför just mig? Blev frågan som malde i mitt huvud under de där veckorna.
Jag som har sökt hjälpt frivilligt. Jag som tar alla tillfällen i akt att lära mig att bli en bra mamma.
Jag som har gått kurser för att lära mig om barnuppfostran. Hur många föräldrar har gjort det?
Jag som läser alla böcker jag kommer åt om barn och föräldraskap.
Och jag som nu känner mig så säker och stark i min föräldraroll - tack vare mig själv som har sökt hjälp på egen hand.
Varför just nu och varför just jag?
:::
Och jag skämdes så enormt mycket! :-(
:::
Jag fick råd från mina nära och kära att inte brydde mig.
Men jag kunde inte.
Jag kunde inte.
Så jag skrev ett långt mejl till socialen och sa det som tryckte i mitt hjärta.
Och till slut hörde de av sig och intervjuade mig.
Jag förklarade som det var och de såg ingen anledning att starta en utredning.
Jag tror föräldrar som har barn vet att vissa barn har svårt med vissa saker.
Och ett av våra barn har just svårt med sömn. Och hon blir otröstlig när hon är trött.
:::
Det var på alla hjärtans dag, tror jag. När den goda nyheten kom.
:::
Jag kände mig så glad och lycklig så jag skrev ett (nästan) kärleksbrev till dagis.
Förklarade hur mycket jag uppskattade deras hjälp.
För att den dagen jag fick brevet från socialen (jag fick brevet kl 15.00) att vi skulle komma och träffa dem kl 10.00 samma dag.
Då grät jag bara.
Jag ringde dagis och bad om att prata med dem.
Jag pratade med en av personalen om brevet och anmälan.
Barnens fröken försäkrade mig om att jag var en bra mamma och våra barn mår bra. De är trygga och omtyckta.
:::
Det hjälpte mig enormt mycket!
Jag är evigt tacksam.
:::
Kvällen innan socialen ringde och redde ut ärendet grät vår flicka vid nattningen igen.
Jag kände mig så desparad och maktlös.
Jag var livrädd att grannen som då var anonym för mig skulle göra en till anmälan.
Jag kände mig helt maktlös. varför får jag f-n inte ta hand om mitt barn på mitt sätt?
Jag längtade hem.
Jag visste inte hur jag skulle göra - så jag bara låg bredvid henne och grät.
Jag smekte hennes hår...
och till slut somnade hon.
:::
:::
Nu när det är över så kändes livet ganska underbart ändå.
Men det går upp och ned.
Det är aldrig lätt med en separation - inte för någon.
Jag har varit kraftlös ett tag nu.
Men i tisdags sörjde jag.
Jag sörjde för allting som behövde sörjas.
Och nu försöker jag hitta min inre kraft.
Jag vet att jag har den. Har alltid haft den.
Men nu har jag tagit kraft utifrån. Har haft snälla vänner som alltid ställer upp och orkat lyssna på mig älta om samma saker om och om igen.
Jag börjar tröttna på mig själv och mitt ältande också.
:::
Har pratat med min bror som säger att det viktigaste är barnen - allt annat är oväsentligt.
:::
Tar jag en sak i taget och löser ett problem åt gången så kommer det att bli bra.
Nu kan jag börja med att hänga tvätt och skriva fakturor innan barnen kommer.
Liam vill bli hämtad klockan fyra eftersom han är fyra år gammal.
Sen ska vi fortsätta bygga våra mjölkkartong-bussar.
Han vill ha en dubbeldäckare med öppet tak.
:::
Tack för allting!
Magrood
Ps. Av respekt för barnens far så vill jag inte diskutera eller skriva mer om separationen. Och jag ber er att hålla det utanför.
Glömde förtydliga det att jag bara säger det så att man inte behöver undrar.
Och jag är inte intresserad av att ha någon.
