Mordet på den svenske pokermiljonären
DI WEEKEND: Han mördades med sex skott.
I kvällstidningarna kallades han pokerprofil och mångmiljonär. Men vem var Andreas Oscarsson egentligen – och varför sköts han? DI Weekend har följt honom från pojkrummet i Trollhättan, via Handelshögskolan i Stockholm till lägenheten på Manhattan där han byggde upp sitt miljardföretag. Det här är berättelsen om entreprenören bakom megasuccén Pokerlistings, Andreas Oscarsson.
Andreas sträckte ut sin gängliga kropp i den bruna skinnsoffan och slog på tv:n. Aktuellts sena nyhetssändning hade precis startat. Han hörde hur hans 2,5-årige son Alexander och pappa Jan stökade framför spisen ute i köket.
Det var sent redan när de kommit hem från dagens utflykt. Men Alexander ville absolut ha sin nya favoriträtt, ”scrambled eggs”, och farfar hade förstås inte varit svår att övertala. Nu stod Alexander själv stolt och rörde med stekspaden i äggröran samtidigt som Andreas, framför tv:n i vardagsrummet, kunde summera sin och sonens första gemensamma vecka hemma i Sverige.
Med barndomshemmet i Skoftebyn utanför Trollhättan som bas hade de rest runt och träffat familj och gamla kompisar. Några dagar i Bohusläns skärgård, flera besök hos Andreas mamma i Dalsland, och så här hemma i Trollhättan. Ingen stress, och Alexander hade stortrivts.
Andreas var också nöjd. Mardrömmen som han plågats av under flera år verkade definitivt vara över. Både privat och yrkesmässigt var det svårt att kräva något mer av livet just nu. Han bodde med sin älskade son och amerikanska sambo i en exklusiv våning i heta Soho på Manhattan. Därifrån styrde han sin egen höglönsamma företagsgrupp, värderad till närmare 1 miljard svenska kronor.
Andreas hade inga planer på att sälja sitt livsverk. Tvärtom, han planerade att expandera verksamheten in på nya marknader. Samtidigt skissade han på nya affärsprojekt. Det fanns en rad områden som entreprenören inom honom såg stor potential i.
Andreas lutade sig tillbaka i tv-soffan. Efter maten skulle det bli ett varmt bad med Alexander och sedan fort i säng.
Det var 36-årige Andreas Oscarssons sista kväll i livet.
Någonstans där ute, inte långt från den gråmålade trävillan i Skoftebyn, väntade en yrkesmördare på att mörkret skulle falla.
”Han gjorde inget halvhjärtat, han skulle vara bäst, bäst, bäst.”
Andreas pappa Jan Oscarsson
Våren 1990. Klockan var en bit efter två på söndagsnatten när 17-årige Andreas hoppade in i bilen som stod parkerad utanför nattklubben Kickis i centrala Trollhättan. Pappa Jan hade väntat en stund medan sonen räknade ihop pengarna efter nära sex timmar vid black jack-bordet. Jan var trött och ville helst av allt hem till sängvärmen igen, men Andreas var uppspelt.
”Pappa, jag tjänade 1.800 spänn i kväll. Fattar du, 1.800 spänn”, sa han och ögonen lyste.
Redan som 16-åring hade han utbildat sig till croupier och nu hade det blivit ett lönsamt extraknäck på helgerna. Miljön var kanske inte idealisk med mycket rök och en hel del fylla, men Andreas hade uppenbarligen talang för yrket. Han var snabb i huvudet och hade hela tiden koll på hur mycket varje spelare vunnit. Annars var kortspel inget som han var särskilt van vid hemifrån, och definitivt inte spel om pengar. I det oscarssonska hemmet spelade man på sin höjd ett parti fyrmanswhist runt köksbordet.
Och det var absolut inte en framtid som pokerhaj som Andreas såg framför sig när han hösten 1989 började ekonomisk linje på Polhemsgymnasiet i Trollhättan. Trots ett stort kompisgäng, en del fester och många fritidsaktiviteter var han en av skolans verkliga toppstudenter.
Han hade alltid haft lätt för sig i skolan och samtidigt var han betydligt mer fokuserad än de flesta av skolkamraterna. Kanske var han till och med den mest karriärinriktade av dem alla. Redan i ettan på gymnasiet förkunnade han för en av sina närmaste vänner målsättningen med sina studier.
”Handelshögskolan i Stockholm var hans stora mål. Han bara skulle komma in där”, minns skolkamraten.
På senvåren 1992 var målet nått. Andreas gick ut gymnasiet med högsta betyg i nästan alla ämnen och några veckor senare blev han antagen till prestigefyllda skolan i Stockholm som enda student från Trestadsområdet (Trollhättan/ Vänersborg/Uddevalla) det året.
Klättringen mot toppen hade börjat.
”En lite osannolik kombination av bonde från landet och van metropolit.”
Kompis från Handelshögskolan
Andreas såg bra ut. Vältränad, med mörkbrunt tjockt hår och ofta med ett stort leende på läpparna. Därför var det inte helt oväntat när en man i 30-årsåldern kom fram till honom och en Handelskompis på gatan en majeftermiddag 1994 och frågade om de vill provfotografera för ett modelljobb.
Andreas nappade direkt, och några veckor senare syntes han i annonser i Dagens Nyheter iförd NK:s senaste sommarmode. Hemma i Trollhättan klippte hans farmor ut annonsen på barnbarnet som nu kunde titulera sig fotomodell.
När han började sina studier i slutet av augusti 1992 kände han ingen på skolan, men han blev snabbt tjenis med de flesta. Som många andra Handelsstudenter hängde han ofta runt Stureplan. Efter att föreläsningarna slutat på eftermiddagarna kunde det bli en promenad eller en fika på något av kaféerna där, och minst någon gång i veckan gick han ut tillsammans med kompisar på ställen som Köket och en bar (i dag nattklubben Hell’s Kitchen) och Gino (i dag inredningsbutiken Norrgavel).
”Andreas hade otroligt lätt att få kontakt med människor. Därför var det roligt att vara med Andreas, omkring honom hände det alltid en massa saker”, minns en nära vän.
Andra som umgicks mycket med honom på Handels beskriver en karismatisk person med stort driv. För även om Andreas var flitig gäst på Stureplans nattklubbar under sina år på Handels tappade han aldrig fokus.
”Han var inte som vissa andra på skolan, en känslolös maskin som bara brydde sig om sin karriär. Men samtidigt var Andreas absolut en tuffing som ville fram. En tuffing fast med hjärta skulle man kunna säga”, beskriver en klasskamrat.
Traditionellt är det jobb på någon av de stora konsultfirmorna som McKinsey eller investmentbankerna, helst Goldman Sachs, som hägrar för ”maskinerna” på Handels efter avlagd examen. Men vid den här tiden, under andra hälften av 1990-talet, hade ett tredje karriäralternativ dykt upp för Handelseliten – internet.
Hetast av allt var att jobba på internetkonsultbolag som Icon och Spray (startat av några tidigare Handelsstudenter), eller att dra i gång ett eget dotcom-företag och snabbt få mycket riskkapital för att skapa världsherravälde.
Andreas var ingen tekniknörd, men han var snabbare än de flesta på att snappa upp vad som låg i tiden. Plötsligt talade alla om hur internet skulle vända upp och ned på affärslogiken i bransch efter bransch. Multinationella bolagsjättar famlade i mörker samtidigt som internetkonsulterna självsäkert talade om ”företagsdinosauriernas” nära förestående död.
För Andreas var det inte längre någon tvekan om inom vilket segment hans karriär snart skulle ta sin början.
”Stockholm och Sverige var för litet för honom.”
Skolkamrat från Trollhättan
Trots att de hajpade internetkonsulterna i Stockholm försökte lansera bilden av att de var världsledande inom den nya tekniken, var det från USA och ingen annanstans som utvecklingen drevs. I Silicon Valley på västkusten fanns de hetaste teknikbolagen och i New York låg Silicon Alley.
Här, längs med och runt Broadway från Flatiron-distriktet ned mot Soho, hade de coolaste innehållsbolagen sina kontor. De drevs av unga, hungriga entreprenörer som pumpats fulla med riskkapital. Ingen tjänade några pengar, men förväntningarna var enorma och det var dessa bolag som låg i internets absoluta frontlinje.
Andreas ville lära av dem som var bäst. I augusti 1997 inkvarterade han och en Handelskompis sig hos två svenska modeller i en klaustrofobiskt liten tvåa bara någon kilometer från hjärtat av Silicon Alley. Planen var att samla intervjumaterial bland de vassaste innehållsbolagen för att sedan komma hem till Stockholm och skriva klart slutuppsatsen på temat hur företag kan utnyttja communities (mötesplatser på nätet) i sin marknadsföring.
För Andreas, som hade börjat på Handels direkt efter gymnasiet och inte rest jorden runt som många andra i hans ålder, var det ett äventyr.
Han älskade pulsen och atmosfären på Manhattan från första stund. Här ville han stanna.
”Bara man kunde någonting om internet så var man expert.”
Kurskamrat på Handelshögskolan
Andreas och hans kurskamrats presentation präglades visserligen av deras rätt kaxiga och lite lillgamla Handelshögskolemanér, men cheferna på internetkonsultbyrån Cell var imponerade.
Det var i början av sommaren 1998 och Cell sågs som en uppstickare bland de mer etablerade internetkonsulterna Spray, Framfab och Icon. Redan från start, uppbackad av den då högt uppburne riskkapitalisten Jan Carlzon, hade vd:n Marcus Bäcklund positionerat Cell som en strategikonsult mer fokuserad på affärsnytta och pengar än på form och design. Lanseringen hade gått hem och nu anställde Cell, precis som sina konkurrenter, nya konsulter i princip dagligen. Den trånga sektorn var inte att hitta uppdragsgivare, utan att hitta personal med kompetens.
Det var därför som en chef, när han hört talas om Handelsstudenternas uppsats, hade bjudit in de två för en presentation på Cells kontor i den mittersta av Hötorgsskraporna i Stockholm, den så kallade High Tech-building.
Andreas bakgrund passade perfekt in på Cells kravprofil – han var Handelsstudent och dessutom något av en internetexpert. Visserligen inskränkte sig hans kännedom om nätet till uppsatsen som han precis skrivit färdigt, men vid den här tiden kunde konsulter med betydligt grundare kunskaper bli auktoriteter på området.
Uppsatsen var dessutom riktigt bra. Den tilldelades högsta betyg och presenterades på en forskarkonferens trots att den var skriven av två vanliga studenter.
Och Cellcheferna var alltså imponerade. Bara någon vecka efter mötet fick Andreas en av de minimala kontorsplatserna högt uppe i High Tech-building. Hans titel blev strategikonsult, och arbetsuppgiften var att hjälpa större företag och organisationer ut på nätet. Två av de första kunderna blev arbetsgivarorganisationen Almega och mediekoncernen Bonniers.
Men Andreas stannade bara några månader på Cell. Redan i mars 1999 hoppade han och ytterligare några konsulter av. Främsta orsaken var missnöje med Marcus Bäcklunds ledarstil, som beskrevs som ”extremt oempatisk”.
Efter ett snabbt inhopp som vice vd för ett litet dotcom-bolag, vars verksamhet aldrig lyfte, lockades Andreas över till ett annat internetföretag, Result Ventures. Konsultfirman hade startats av den färgstarka internetprofilen och tidigare världsmästaren i kickboxning, Ola Ahlvarsson. Affärsidén var att hjälpa företag att expandera internationellt med internet som bas, och Andreas lanserade redan första veckan en aggressiv expansionsplan för sin nya arbetsgivare:
”Vi måste ju vara på plats med kontor i New York, sa han. Och självklart var det Andreas som skulle sätta upp kontoret”, minns en av de tidigare Resultkonsulterna.
Andreas hade inte glömt pulsen i Silicon Alley. Den var i det närmaste beroendeframkallande. I augusti 1999 var han tillbaka på Manhattan – fast besluten att bygga upp en konsultverksamhet som kunde konkurrera med de allra bästa på deras egen hemmaplan.
Men vägen dit skulle bli både lång och krokig.
”Han var nästan luspank. Jag fick låna ut pengar till honom.”
Jan Oscarsson
Från sitt vardagsrumsfönster kunde Andreas se World Trade Center 400 meter bort. Men när de kapade passagerarplanen störtade in i tvillingtornen den 11 september 2001 befann han sig på Kreta.
Ändå fick terrorattentatet stora konsekvenser både för hans yrkesliv och rent privat. Hans sambo var med på semestern men jobbade normalt i ett av tvillingtornen, och flera av hennes närmaste vänner dog i attentatet. Efter terrorattacken spärrades Andreas och hans sambos hus av i månader och de fick flytta hem till Stockholm.
Andreas sambo mådde psykiskt dåligt efter allt som hänt och han själv hade dåligt med jobb. It-bubblan hade spruckit och arbetslösheten bland internetkonsulterna var hög. Under åren i USA hade Andreas inte varit registrerad i det svenska socialförsäkringssystemet och nu hade han inte rätt till någon ersättning. I stället måste han leva på besparingar och låna pengar av sin pappa för att hålla sig flytande.
Men vintern 2001 kom en ljusning. Den omsusade riskkapitalisten Kjell Spångberg köpte då, några dagar före jul, internetportalen Torget som drivits av Posten med hundratals miljoner kronor i förlust. Via Result fick Andreas uppdraget att som konsult-vd vända utvecklingen. För att lyckas fanns bara en sak att göra: kapa kostnader.
Andreas tvekade inte en sekund. Inom loppet av några månader hade mer än två tredjedelar av personalen sagts upp och en svindyr teknikplattform bytts ut mot en betydligt mer kostnadseffektiv lösning. I oktober 2002 var uppdraget slutfört. Blodflödet hade stoppats och Torget visade för första gången på mycket länge vinst på månadsbasis.
Som vd för Torget hade Andreas också fått kontakt med prisjämförelsesajten Pricerunner som samarbetade med Torget. Både Pricerunner och Torget byggde på idén att locka in besökstrafik till en samlingsportal med en massa olika underavdelningar för till exempel hemelektronik, cd-skivor och böcker. Trafiken från underavdelningarna som, efter att den skickats vidare till någon shoppingsajt, ledde till köpavslut fick Pricerunner/Torget betalt för.
Andreas tyckte att idén i grunden var bra, men att den spretade för mycket. Efter månaderna på Torget visste han att det var relativt dyrt att driva trafik till en bred paraplyportal. Det gjorde att vinstmarginalen på de besökare som till sist handlade på någon av shoppingsajterna sjönk.
Varför inte i stället starta en nischportal som drev vidare trafik till ett enda segment? Det skulle vara betydligt billigare att få trafik till en sådan sajt, men intäkten per köpavslut skulle vara lika hög som för Torget.
Det skulle kunna bli en bra affär. Fortfarande var det bara en tanke som höll på att formas i Andreas hjärna, men han kände att han var något stort på spåren.
”Han tar gärna hög risk, bara uppsidan är stor. Det gäller både i affärer och vid pokerbordet.”
Tidigare kollega
Juni 2003. Andreas tittade på de två männen som satt vid konferensbordet på riskkapitalbolaget Ekstrandas kontor, några hundra meter från Stureplan.
Hade de fattat? Och ännu viktigare – skulle de våga satsa en, kanske till och med två miljoner kronor på hans pokersajt? I dagsläget var den ärligt talat mest en skissartad idé, men med enorm potential som Andreas ivrigt argumenterat för under den knappa halvtimme som presentationen varat.
Killen till vänster hette Per Erik Nilsson, men alla kallade honom PG. Andreas tyckte att han verkade rak och bra. Den andre mannen, en advokat, hade han spontant svårare för. Han verkade mer tillknäppt, nästan lite arrogant.
Fast just nu spelade de potentiella investerarnas karaktärsdrag mindre roll. Andreas behövde pengarna för att komma i gång. Då gick det inte att vara fin i kanten.
För både Andreas och de två riskkapitalisterna var det uppenbart att det enda Ekstranda skulle kunna bidra med var kapital. Annars var det ju populärt att åtminstone publikt framhålla alla ”mjuka värden” som riskkapitalbolagen tillförde sina ofta nystartade investeringsobjekt. Det talades ofta vitt och brett om industriell kompetens, nätverk och erfarenhet, men PG Nilsson konstaterade helt frankt att Ekstranda varken förstod tekniken bakom Andreas pokersajt eller kunde något om själva spelbranschen.
Däremot hade riskkapitalbolaget pengar. Mycket pengar.
Bakom Ekstranda stod, förutom PG Nilsson (grundare av guldkrogen Sturehof) och advokaten, även tvillingbröderna Stefan och Jan Bengtsson. Affärspressen brukade ge dem epitetet ”H&M-bröderna” eftersom de ärvt aktier i klädjätten värda åtskilliga miljarder av sin mor Sian, syster till H&M:s största ägare Stefan Persson.
Det var också en av H&M-bröderna som var den direkta orsaken till att Andreas nu befann sig på Ekstrandas kontor. Några dagar tidigare hade Stefan Bengtsson kommit fram till Andreas efter att han presenterat sitt ”case” inför ett trettiotal riskkapitalister och förmögna privatpersoner på Hotell Diplomat. De hade bytt visitkort, och några dagar senare hörde folket från Ekstranda av sig och bad om ett möte.
I princip hade Andreas gjort samma dragning nu som vid presentationen på hotellet någon vecka tidigare. I hans värld var affärsmodellen klockren och enkel att förstå:
Till vänster på whiteboardtavlan skrev han ”råvara” – i det här fallet potentiella besökare på pokersajter. I mitten ritade han en stor rektangulär box. Det var ”maskinen”. Här skulle de spelsugna internetsurfarna lockas in via sökmotorer som Google.
Inne i ”maskinen”, eller Pokerlistings som Andreas tänkte kalla sajten, rankades pokersajterna efter olika kriterier. Det kunde handla om vilken sajt som erbjöd bäst spelmiljö, störst bonus eller flest spelare. Till höger om ”maskinen” skrev han nu ”produkten” på tavlan.
Hela idén med Pokerlistings var att slussa vidare potentiella spelare till pokersajter. För varje ny registrerad kund som Pokerlistings levererade väntade en provision på runt 100 dollar.
För Andreas var logiken enkel. Ju fler besökare man lyckades få in i ”maskinen”, desto fler färdiga ”produkter”, alltså nya pokerkunder, skulle leveras till pokersajterna.
På papperet var det rena alkemin, en pengamaskin. Nu behövde han bara kapital för att komma i gång.
Riskkapitalisterna på Ekstranda var imponerande. Visserligen förstod de fortfarande inte exakt hur ”maskinen” fungerade i praktiken, men efter den exalterade presentationen var de beredda att chansa. Under sommaren gjordes detaljerna upp och i september satte Ekstranda in pengarna på Pokerlistings konto i två omgångar, totalt 1,5 Mkr. För den insatsen fick Ekstranda 25 procent av aktierna.
Det skulle bli den överlägset bästa investeringen någonsin för Ekstranda. Ändå ångrar samtliga inblandade i dag bittert att den gjordes.
”Han revolutionerade en hel industri.”
Entreprenör som följt Andreas karriär
Pengamaskinen fungerade inte bara på papperet utan också i verkligheten.
Med en ny lägenhet på Manhattan som bas tryckte Andreas i september 2003 på startknappen, och Pokerlistings.com blev publik. Visserligen blev starten en smula trevande, men när Andreas systematiskt började köpa upp annonsord som ”poker”, ”poker bonus” och ”online poker” från Google ökade besökssiffrorna snabbt. Väl inne på sajten möttes besökarna av en smart design som på enklaste sätt ledde dem vidare till pokersajterna.
I samma takt som besökssiffrorna växte ökade intäkterna till Pokerlistings. Bolagsstrukturen bakom sajten var förlagd till insynsskyddade skatteparadis, men dokument som DI Weekend har tagit del av visar på en explosionsartad utveckling både vad gäller försäljning och vinst. 2004 omsatte Pokerlistings 13 Mkr och gjorde en rörelsevinst på 4,5 Mkr. Året efter slutade försäljningen på 92 Mkr och vinsten blev smått osannolika 55 Mkr – en vinstmarginal på nästan 60 procent.
Plötsligt skulle alla spela poker på nätet och marknaden växte snabbt både i Europa och USA. Samtidigt var branschen fortfarande outvecklad på internet. Andreas anställde tidigt tekniker specialiserade på så kallad sökordsoptimering. De såg till att Pokerlistings gång på gång hamnade högst upp på Googles träfflistor för ord kopplade till poker. I grunden handlade det om att lista ut vilka faktorer som gör att Google placerar en sajt högre upp än en annan.
”Förenklat skulle man kunna säga att teknikernas främsta uppgift var att kringgå Googles gallringssystem”, konstaterar en person med god insyn i Pokerlistings verksamhet.
Ibland var dock Andreas tekniker lite för smarta och Pokerlistings fastnade i Googles filtreringssystem. Effekten blev att sajten stängdes av från Googles sökmotor under några månader. Kortsiktigt var det ett tungt slag mot omsättningen, men på längre sikt innebar det bara ett mindre hack i bolagets tillväxtkurva. För 2006 räknade Andreas med en försäljning på 185 Mkr och en vinst på nästan 120 Mkr – rena drömmen för en aktieägare.
Men hos minoritetsägaren Ekstranda hade missnöjet börjat gro.
”Han var en stenhård förhandlare.”
Tidigare affärsbekant
Krasst ekonomiskt var det angenäma problem, men Stefan Bengtsson tyckte ändå att situationen var olustig.
Omsättningen fortsatte att rusa i Pokerlistings och nu, i slutet av december 2005, visade en extern värdering att bolaget var värt nästan 1 miljard kronor. Det var naturligtvis fantastiskt. Bara räknat på aktieutdelningarna hade Ekstranda fått tillbaka sin ursprungliga insats flera gånger om.
Men samtidigt var Pokerlistings formella redovisning under all kritik. I bästa fall kunde man få ett excelark med omsättning och resultat inmatat. Det skulle aldrig hålla för en regelrätt revision – och hur skulle Ekstranda kunna veta vad pengarna kom ifrån? Poker, vapenhandel eller vad?
Varken Stefan Bengtsson eller någon annan av delägarna på Ekstranda var säker på någonting längre.
Andreas borta i New York hade å sin sida svårt att förstå minoritetsägarens invändningar. Det här skulle bli deras livs investering, och när de hade kommit överens två år tidigare hade det aldrig varit tal om någon detaljerad redovisning. Andreas hade inte tid med sådant tjafs. Han hade fullt upp med att driva den dagliga verksamheten.
Stefan Bengtsson och de andra på Ekstranda tänkte dock inte nöja sig med det svaret. Under våren 2006 anlitade de advokatfirman Hökberg & Söderqvist och revisionsbyrån Ernst & Young för att granska Pokerlistings verksamhet. De gick grundligt till väga, intervjuade nyckelpersoner inom bolaget, synade dess juridiska struktur och analyserade avtal.
Sista veckan i juli 2006 var granskningen färdig. Även om rapportförfattarna uttryckte sig i lite mer formella ordalag gick budskapet inte att misstolkas: Ta pengarna och spring!
Det som gjorde Stefan Bengtsson riktigt oroad var egentligen inte att juristerna flaggade för att Pokerlistings verksamhet kunde vara olaglig. Det låg i själva riskkalkylen för alla bolag av den här typen.
Nej, det alarmerande var att huvudägaren hur lätt som helst kunde flytta verksamheten till en annan bolagsstruktur. Kvar skulle bara bli ett värdelöst skal som Ekstranda var delägare i. Grundaren Andreas verkade visserligen seriös, men bara risken gjorde Stefan Bengtsson nervös.
De andra tre delägarna var inne på samma linje.
I september 2006 inledde riskkapitalbolaget regelrätta förhandlingar om en försäljning.
Som huvudägare i Pokerlistings var Andreas den naturliga köparen och hans förhandlingsposition var relativt stark. Ekstranda ville ut ur bolaget så fort som möjligt och hade dessutom redan fått igen insatsen flera gånger om via aktieutdelningar. Det behövdes bara ett par telefonsamtal över Atlanten mellan Andreas och PG Nilsson så var affären klar. Andreas skulle betala 50 Mkr för aktierna som Ekstranda gett 1,5 Mkr för knappt tre år tidigare.
Nu återstod bara detaljer. Ekstranda tog fram ett avtal, skrev under det och skickade över det till New York. Men innan Andreas hann bekräfta avtalet med sin underskrift gav sig plötsligt en ny person in i handlingen: USA:s president George W Bush.
”Det var bara fullständigt kaos.”
En av Andreas medarbetare om stämningen efter att internetspel förbjudits i USA
Andreas var uppriven, närmast chockad, när han äntligen fick tag på PG Nilsson i Stockholm på eftermiddagen den 1 oktober 2006.
”Det här är en katastrof! Helt ofattbart. PG, vi måste omförhandla avtalet!” sa han i telefon från New York.
Några timmar tidigare hade nyheten briserat. George W Bush hade bestämt sig för att damma av en gammal lag från 1920-talet, i sin nygamla version omdöpt till Unlawful Internet Gambling Enforcement Act, som i praktiken gjorde allt spel via internet förbjudet i USA. Över en natt var en mångmiljardmarknad lamslagen, och nu jagade FBI-agenter flera av pokerindustrins frontfigurer.
Andreas, som hade ett stort kontor på Manhattan, kände sig inte på något sätt säker. Flera av hans kolleger i branschen förberedde redan en flytt, men det var inget alternativ för honom. Knappt ett år tidigare hade han gift sig med en inbiten New York-bo och i november skulle deras första barn födas. Att flytta fanns inte på kartan, och dessutom var han säker på att lagstiftningsproblemen förr eller senare skulle blåsa över. Men just nu var det riktigt allvarligt och först av allt måste köpesumman till Ekstranda förhandlas ned.
Riskkapitalisterna på Ekstranda i Stockholm hade ingen idealisk förhandlingsposition. Visst hade de ett muntligt avtal, men det var bara de själva som skrivit under det formella kontraktet. Ord skulle stå mot ord och vem visste vart marknaden skulle ha tagit vägen efter en lång och säkert dyrbar rättsprocess? De hade ju faktiskt bara investerat 1,5 Mkr från start – även om de skulle tvingas dra av ett antal miljoner på priset skulle det ändå bli en lysande affär.
Den 20 oktober 2006 återupptogs förhandlingarna. Om diskussionerna i september hade varit en smula ansträngda var stämningen nu i det närmaste fientlig. Andreas skrek att Stefan Bengtsson skulle sluta bråka med hans affärskompanjoner, och Stefan Bengtsson hotade med att låta sina revisorer vända ut och in på Pokerlistings verksamhet.
Kanske var det hela mest ett förhandlingsspel från båda sidor. Stefan Bengtsson, hans bror Jan Bengtsson och PG Nilsson var överens om att så snabbt som möjligt komma ur investeringen. Samtidigt hade Andreas tröttnat på riskkapitalbolaget. För honom handlade det nu bara om att komma så billigt undan som möjligt.
Dagen efter var tonen en helt annan när PG Nilsson ringde upp Andreas från Ekstrandas konferensrum med högtalartelefonen påslagen. De andra delägarna var också med på kontoret på Norrlandsgatan, men man hade kommit överens om att PG, som hade störst diplomatisk talang, ensam skulle sköta förhandlingarna.
Efter en knapp timme var man i mål. Andreas startade på 25 Mkr och PG Nilsson på 50 Mkr. Till sist enades de vid 36 Mkr – en prutning på 14 Mkr från den ursprungliga uppgörelsen.
Alla inblandade parter tyckte att resultatet av förhandlingen var godtagbart. Alla utom en: advokaten som var en av Ekstrandas fyra delägare. Han verkade inte kunna smälta att Andreas rivit upp deras muntliga överenskommelse oavsett om George W Bush stiftat någon ny lag eller inte. Avtal skulle hållas, punkt slut.
Det var advokatens inställning och han kunde inte förstå hur Stefan Bengtsson, PG Nilsson och Jan Bengtsson kunde vika sig så lätt.
Fram till nu, i oktober 2006, fanns det inget särskilt konstigt i relationerna mellan Andreas Oscarsson och riskkapitalbolaget Ekstranda. Hårda förhandlingar, absolut. Men det är inget ovanligt i affärslivet och parterna kom relativt snabbt fram till en lösning.
Men när advokaten, som fortfarande var upprörd över att Andreas hade lyckats pruta ned priset med 14 Mkr, berättade om uppgörelsen för en vän tog affären plötsligt en otäck vändning. Advokatens vän var både en framgångsrik krögare och en man med goda kontakter i den kriminella världen.
Varken åklagare, polis eller någon annan inblandad har lyckats klarlägga i domstol vad som sedan hände.
Men steg för steg gick allting åt helvete.
”Sälj nu och ta hand om din son.
Du har tjänat tillräckligt med pengar och behöver inte jaga längre.”
Andreas pappa Jan Oscarsson
Andreas förstod ingenting. Han hade precis avslutat ett telefonsamtal med sin svenske rådgivare i skattefrågor. Uppgifterna var oroande, inte minst för skattekonsulten själv, som också var en personlig vän till Andreas.
På julafton, av alla dagar, hade skattekonsulten blivit kontaktad av någon från ett mc-gäng. Andreas visste inte vad han skulle tro, men hans vän lät skärrad.
Gängmedlemmen hade pratat om någon betalning som inte skett i tid och syftat på affären med Ekstranda. Vad var detta? Skattekonsulten hade lovat att ta hand om allting, han ville bara hålla Andreas informerad. Men det kändes inte särskilt lugnande.
Knappt två månader senare, strax före påsk 2007, fick Andreas ny information från skattekonsulten. Denne hade flugit över till New York för att träffa honom personligen.
Efteråt berättade Andreas i polisförhör att det var då han för första gången på riktigt förstod allvaret i situationen. Det var uppenbart att skattekonsulten mådde riktigt dåligt psykiskt. Tydligen var det så att mc-gänget bara tagit den första kontakten. I stället var det en krögare som låg bakom kraven, och bakom honom skulle det finnas något riktigt otrevligt gäng från Södertälje. Så hade skattekonsulten i alla fall förstått det hela.
Budskapet från krögaren gick heller inte att misstolka: De första 36 miljonerna var bara en delbetalning. Det var 14 miljoner kvar och om man inte betalade så skulle det bli mer.
Efteråt hade Andreas ringt till Stefan Bengtsson på Ekstranda för att få en förklaring:
”Vad fan är det här frågan om?” nästan skrek Andreas.
Stefan Bengtsson förstod inte vad han pratade om. De hade självklart ingen fordran på Andreas, det kunde han bekräfta skriftligt. Och den krögare som Andreas beskrev hade Stefan Bengtsson aldrig hört talas om.
Andreas insåg att Stefan Bengtsson talade sanning. Varför skulle en sådan person, miljardär och ett respekterat namn i svenska näringslivskretsar, ägna sig åt utpressning? Någon annan måste ligga bakom, precis som hans vän skattekonsulten redan misstänkte.
”Polisen måste gå till botten med detta.”
Andreas i polisförhör
Några minuter i tio på onsdagsmorgonen den 25 juli 2007 gick Andreas Oscarssons svenske skattekonsult ut för att hämta tidningen. Det var första dagen på semestern och inne i köket satt hans hustru och svärföräldrar som var på besök från Skåne och åt frukost. På ytan en trevlig start på dagen, men inom sig kände mannen en malande oro. Det senaste halvåret hade han levt under stark press.
Gradvis hade hoten mot honom trappats upp. Veckorna efter påsk hade varit hemska efter att den där krögaren, uppbackad av fyra fem andra stora killar, hade letat efter honom både hemma i villan och på kontoret. Det var som en dålig maffiafilm.
Efter den händelsen hade han och familjen bott på hotell en tid och fått en särskild larmtelefon från polisen. Men värst var ändå mötet med krögaren på dennes restaurang inne i stan före midsommar. Han hade gått dit för att visa att han inte var rädd, men det hade kanske varit ett misstag. På mötet hade plötsligt tre andra personer dykt upp, senare förstod han att de förmodligen var medlemmar i det där kriminella gänget från Södertälje. En av männen hade haft en, eller kanske till och med två stora revolvrar innanför jackan som han visat upp.
Det hade varit fasansfullt och efter det var skattekonsulten ständigt på sin vakt. Även nu när han, iklädd endast morgonrock, skulle ut och hämta tidningen.
Den vaksamheten kan ha räddat hans liv.
När han plockade upp tidningen ur brevlådan hörde han någon komma springande bakifrån. Han vände sig hastigt om och där, kanske tre fyra meter bort på vägen, stod en man med en huva. Eller man, han såg mer ut som en pojke, kanske 18–19 år gammal med uppspärrade, rädda ögon. I samma ögonblick såg han pistolen i pojkens högerhand och att den var riktad rakt emot honom.
Det är svårt att säga vad som fick honom att agera som han gjorde, kanske något slags överlevnadsreflex.
I stället för att fly rusade han vrålande emot den beväpnade pojken, som började springa. Jakten varade bara några tiotal meter. Sedan vände sig pojken om och avlossade, fortfarande springande, tre skott emot honom. Den tredje kulan träffade. Det sved till i högerbenet, uppe på låret.
Jakten var över. Han linkade tillbaka till huset och hans fru larmade polisen.
”Alexander betydde mer än alla pengar i världen för Andreas.”
Vän och medarbetare
Var det här vändningen? De senaste 24 månaderna hade verkligen varit mardrömslika för Andreas. Samtidigt som utpressningshärvan tycktes ha kulminerat med skotten mot hans skattekonsult i Vaxholm hade Andreas själv varit indragen i en infekterad vårdnadstvist med sin tidigare hustru om sin son.
I snart två år hade han kämpat i staten New Yorks domstolar för att få delad vårdnad och nu, några veckor före jul 2008, hade det positiva beskedet kommit. Bättre julklapp gick inte att önska sig. Och ju längre tiden gick utan att någon hörde av sig med nya ekonomiska krav i affären med Ekstranda, desto säkrare kände han sig.
Yrkesmässigt hade Andreas spelat en mer undanskymd roll i Pokerlistings, men de senaste månaderna hade han blivit mer aktiv. Verksamheten gick dessutom allt bättre. 2008 skulle omsättningen sluta på samma rekordnivåer som innan Bush fått för sig att införa sin stopplag – omsättningen såg ut att hamna på uppemot 200 Mkr och resultatet runt 100 Mkr. Hade Pokerlistings varit börsnoterat skulle värdet på koncernen ligga på över 2 miljarder kronor, och Andreas kontrollerade fortfarande hela bolaget.
Men någon börsnotering var inte aktuell. Tvärtom ville Andreas hålla så låg profil som möjligt, särskilt efter allt som hade hänt. Dessutom väntade tuffare ekonomiska tider. Pokerboomen i USA var över sedan länge och tillväxten i Europa kärvade betänkligt. Andreas insåg att han och de andra i ledningen skulle tvingas genomföra stora sparåtgärder de närmaste månaderna för att hålla uppe de fortfarande fantastiskt höga vinstnivåerna.
Det var inga roliga beslut att fatta, men mot bakgrund av vad han själv genomlevt de senaste två åren var det ingenting som oroade honom.
”Andreas var så lycklig.”
Jan Oscarsson om dagarna före mordet
Jan Oscarsson står alldeles stilla framför gravstenen på Götalundens begravningsplats. Det är en råkall dag i mitten av november 2010 och han huttrar till lite i kylan.
Jan Oscarsson vet inte om han någonsin kommer att hämta sig från sin sons död för snart ett och ett halvt år sedan. Det var han som gjorde den fasansfulla upptäckten strax före tio på måndagsmorgonen den 3 augusti 2009. Andreas låg livlös i sängen, bara några centimeter från sin son Alexander, skjuten med sex skott. En avrättning, ingenting annat.
Mördaren hade tagit sig in i huset via ett badrumsfönster. I rummet bredvid badrummet sov Andreas och Alexander. Allt tyder på att mördaren sövt ned Alexander och flyttat honom en bit bort från hans far innan mordet skedde.
När Jan Oscarsson berättar om sonens sista timmar i livet kan han omöjligen hålla tårarna tillbaka. Han går till graven nästan varje dag. Två ljus, ett på var sin sida om stenen i massiv bohusgranit, ska alltid brinna för Andreas, förklarar han.
Plötsligt, mitt i en mening, nästan rusar han fram mot gravstenen. Böjer sig hastigt ned och klappar ömt på stenen.
”Min älskade Andreas”, säger han och rösten stockar sig igen.
Han reser sig upp, tar några steg tillbaka och allt är åter stilla.
Epilog
Några minuter efter elva på luciadagens förmiddag 2010 meddelar Svea hovrätt sin dom. Den utpekade krögaren, åtalad för försök till grov utpressning mot Andreas Oscarssons skattekonsult, frias.
En i dag 21-årig man dömdes redan två år tidigare till fängelse i två år och fyra månader för skotten mot skattekonsulten utanför dennes bostad i Vaxholm.
Av domen framgår att krögaren kvällen före dådet befann sig i Vaxholm och då hade telefonkontakt med den man som agerat chaufför åt den dömde 21-åringen.
Skattekonsulten vågade inte yttra sig i samband med hovrättsförhandlingarna. Han lever i dag på hemlig adress i Sverige.
Advokaten fick sparken från Ekstranda 2007 och bor nu utomlands.
Pokerlistings och kringliggande verksamhet kommer 2010 att omsätta 300 Mkr och göra en vinst efter skatt på nästan 100 Mkr.
Bouppteckningen i Andreas Oscarssons dödsbo väntas ta flera år.
501 dagar efter hans död finns fortfarande ingen formellt misstänkt för mordet.
Fotnot. Artikeln bygger på ett tjugotal intervjuer, polisförhör hämtade från två separata förundersökningar och årsredovisningar.
Mordet på pokermiljonären.
Skrivet av Stefan Lundell
http://di.se/Default.aspx?pid=3866&epslanguage=sv
http://gt.expressen.se/nyheter/1.2259673/sista-bilden-pa-pokermiljonaren-fore-mordet
