Det har ju varit uppe på tapeten om hur Bangkok Hospital, säkert inte det enda privata sjukhuset, utnyttjar farrangers sjukförsäkringar för att överdebitera för allt möjligt.
Det här är min senaste erfarenhet av Bangkok Hospital, bara två dagar gammal.
För två dagars sen var vi på köpcentrumet Central Plaza i Udon och strosade runt.
Vi släppte ner Kevin för att han skulle få promenera och springa runt.
Då märker vi att han haltar lite med höger fot och sätter sig ner hela tiden.
Oroliga som vi blir undrar vi vad vi ska göra, det kan ju vara något allvarligare än en stukning eller dylikt.
I värsta fall något nervrelaterat även om vi inte trodde det.
Jag var av åsikten att vi skulle kolla med en statlig läkare eller en liten privatklinik först.
Lillkrabban tyckte dock att vi skulle höra med Bangkok Hospital bredvid, som jag inte är speciellt förtjust i.
Övertalad lät jag mig övertygas att de kan få ta en första titt på Kevin på Bangkok Hospital (BH).
Vi har svenska personförsäkringar för oss alla men jag bad Lillkrabban att INTE nämna det för BH, utan vi ska betala kontant med egna pengar.
Man vart som vanligt direkt mött av personal som skrev in Kevin och jag förklarade vårt ärende och jag bad direkt om att få pris på de olika stegen, medicineringen, de tänkte ta.
Det skulle jag få.
Först vägs och längdbestäms Kevin sen blir vi inkallade till ett rum för besök av läkare.
Hon tittar på Kevins ben, kollar lite reflexer och börjar sen beskriva vad hon vill göra.
Nu haltar både min thai och engelska när hon förklarar facktermer för mig och Lillkrabban.
Men klart är att hon vill ta några blodprover först och sen kan det bli aktuellt med ett större prov, där jag ser på Lillkrabban att hon inte alls vill låta Kevin genomgå detta prov.
Jag förklarar att visst kan vi ta några blodprover men röntgen vill vi gärna ha med.
Vi tar ett steg i taget och ge oss bara pris på vad det kostar.
Läkaren är helt med och lovar oss ett pris på de olika behandlingarna.
Jag har som sagt en försäkring men tänker att priset kanske kan bli mindre än självrisken om skadan på Kevin inte är allvarlig.
Vi får vänta utanför.
Nu förklarar Lillkrabban vad hon absolut inte ville att Kevin skulle genomgå och som vad det stora provet som doktorn föreslog.
Hon ville testa honom för lumbalpunktion, vilket är ett smärtsamt ryggmärgsprov som om det går fel kan leda till allvarliga följder.
Nu kommer en anställd i skjorta ut med dokument till Lillkrabban som han vill jag ska skriva under.
Vad är detta, undrar jag.
Han vill att vi skriva under på att Kevin behöver sova över på sjukhuset.
VA!
Upprörd gick jag in och pratade med läkaren om vad vi kommit överens, ett steg i taget, prissatt och vi väljer om vi vill gå vidare.
Vad är nu detta för papper om att vi förbinder oss att lägga in Kevin.
Sorry must be a missunderstanding!
Jag undrar om de via Kevins passkopia har kollat upp att vi har en försäkring som betalar.
Känner inget förtroende och Lillkrabban har också förlorat förtroendet för dem.
Jag ser att sprutor tagits fram för Kevin men vi har fortfarande inte fått något pris och jag har inte hört något om röntgen.
Nu vill vi lämna sjukhuset men nu börjar operation övertalning för att få oss att stanna.
Det kan vara allvarligt med Kevin och det är viktigt att han får vård snabbt om det är något fel med nervsystemet som gör att han inte kan använda höger ben.
Orolig som man är nu, så ber vi då åter om pris på provtagningen.
Efter lång väntan så får vi priset 2000 baht, okej det kan vi ta för lite provresultat.
Vi får sen höra att blodprovet ska testas mot olika sjukdomar och detta ingår inte i priset.
Utan varje prov ska prissättas mot den sjukdom den ska provas mot.
Dessa priser får jag inte veta något om.
Lillkrabban och jag är nu psykiskt trötta efter väntan och oroliga över Kevin och vänligheten är också som bortblåst när man märker att det inte bara är att mjölka hej vilt, utan den jobbiga farrangen vill ha en prisuppgift på de olika behandlingsstegen.
Vi bestämmer oss för att lämna och besöka en klinik istället.
Det vill de så klart inte men nu har vi bestämt oss.
Jag ber att få betala för doktorsbesöket och lämna BH.
Det propsar och försöker övertala mig, jag bråkar ensam med dem och låter de inte få prata med Lillkrabban eftersom henne trycker de lätt ner på thai.
Efter mycket om och men så får jag gå om jag skriver på ett papper om att jag "vägrat deras vård. "
Känner först att jag inte vill skriva under något papper men de propsar och vill inte släppa iväg oss och de säger också att vi inte behöver betala något, bara skriv under.
Det hade redan klickat i tre rutor på ett papper där det stod att jag bland annat vägrade betala för vård, vilket inte var sant.
Till slut för att komma därifrån klickar jag i en ruta på en kopia av samma papper om "vägran av deras föreskrivna vård" och skriver under, jag fotar även av pappret.
För att jag bråkat med personalen och ändå fått en mindre undersökning av en doktor ber jag om ursäkt för alla problem och ger de i receptionen jag pratat med och som försökt hjälpa till, 500 baht i dricks.
De lyser upp i stora leenden och jag ska gå, då kommer damen som ska fungera som översättare och ber mig betala i kassan.
Jag har tydligt hört på thai både från personalen i receptionen och deras superviser att jag fick besöket gratis men översättaren vill nu att jag ska betala 500 baht för besöket.
Hon ber att få tillbaka 500 baht-sedeln av personalen, den ska betalas i kassan för besöket.
Jag blir förbannad och säger att det är personalens dricks och jag betalar hellre 500 baht till.
Hon verkar helst vilja ta tillbaka sedeln ändå, varför vet jag inte, men jag ger mig inte, betalar i kassan och vi åker hem.
Hemma är vi för trötta för att åka till kliniken utan vi väntar till morgondagen.
Dagen efter märker vi att Kevin fortfarande inte vill stödja på höger fot och några timmar senare tar vi honom till kliniken när den öppnar.
Där har de en lekhörna.
Vi släpper ner Kevin och nu springer och går han som vanligt igen, kanske efter att benet fått vila under natten och förmiddagen.
Läkaren får dock ta en titt på benet men han hittar inget speciellt utan vi får en salva att ta på om han skulle få ont igen.
På eftermiddagen ringer läkaren från Bangkok Hospital till mig och undrar hur det är med Kevin.
Jo han både går och springer för fullt utan blodprover eller något ryggmärgsprov, samtalet tar tvärt slut och jag gissar att hon inte ringer igen.
Dom sa på sjukan att natt nr:3-4 e värst med brutet revben, det stämmer bra!