För att uttrycka det på finansspråk kommer investerare att vilja korta Sverige. Frågan är vad som ska säljas om man vill skydda sig mot detta scenario.
Många analytiker och Riksbanken är övertygade om att den svenska kronan är något av en nordisk schweizerfranc som alla vill äga. Därför gör Riksbanken nu sitt yttersta för att försvaga valutan, senaste genom att avisera köp av 200 miljarder svenska obligationer. Det är en extrem manöver som en centralbank bara gör om den är fullständigt övertygad om att riskerna ensidigt är för en starkare valuta som dels sänker inflationen långt under målet, dels utarmar den svenska konkurrenskraften. Deprecierings- och devalveringsromantiken har dessvärre djupa rötter i vårt land. Tänk om alla tar fel i valutaanalysen, att kronan istället försvagas när sprickorna i fasaden blottläggs.
Kronkramare har kunnat luta sig mot fina svenska överskott i handeln med omvärlden, alltså bytesbalansens saldo, stora överskott i de offentliga finanserna och en tillväxt som överglänser de flesta länders. Allt detta stämmer bra överens med verkligheten, men ponera nu att bobubblan spricker och att de offentliga finanserna snabbt urholkas – dels på grund av större kostnader för migrationen, dels som en konsekvens av sjunkande huspriser. Sker detta samtidigt finns det ingen anledning att tro på kronan.
Vi vet av erfarenheter från både USA och Danmark att fallande huspriser direkt dämpar hushållens konsumtion. Dessutom görs inte den där köksrenoveringen som tidigare har känts så självklar. Att Sverige i ett sådant läge skulle växa mer än andra länder är orimligt.
Detta i sig minskar skatteintäkterna och gör att de offentliga finanserna försvagas ytterligare. Parallellt upptäcker statsminister Stefan Löfven att kostnaderna för flyktingmottagandet ökar långt mer än väntat. Då smäller det. Då kommer utländska konsultfirmor att skriva långa analyser om det sjunkande skeppet och krydda med de usla framtidsutsikterna när svenska skolbarns kunskaper faller ytterligare i nya mätningar.
Än så länge är detta mer att betrakta som ett riskscenario, men alls inte osannolikt. En olycka kommer sällan ensam visar den ekonomiska historien. Och när allt sker samtidigt tenderar vi ekonomer alltid att underskatta krafterna. Redan nu har finansminister Magdalena Andersson aviserat skattehöjningar som förstärker en eventuell nedgång, om riskscenariot materialiseras. Och räntesänkningarna serverade Riksbanken när festen var som allra roligast. Nu saknas krockkuddar.
Om jag vore global förvaltare av aktier och obligationer med fritt placeringsmandat skulle jag gradvis dra ned riskerna relaterade till den svenska ekonomin. Kronan skulle inte längre vara överviktad och långa svenska obligationer skulle undvikas till förmån för utländska. Dessutom skulle jag fundera ett extra varv på de svenska bankerna. Att de är välskötta råder det inget tvivel om, men banker är finansmarknadens bästa återspegling av den ekonomiska verkligheten. När fastighetspriserna faller kommer bankerna att drabbas, alldeles oavsett hur bra de ser ut i dag.
Hushållen har visserligen historiskt varit väldigt duktiga på att bära sina räntekostnader även i sämre tider, men med rekordhöga hushållsskulder och en generellt sett sämre ekonomi accelererar kreditförlusterna hur skickliga bankerna än är på kreditbedömningar. Och redan nu flaggar finansministern för speciella bankskatter med syfte att finansiera de extra kostnader som plötsligt dykt upp. Till allt detta kommer risken att utländska institutioner blir mindre intresserade av att låna ut pengar till våra banker, vilket åter får snöbollen i rullning med hemska minnen från Lehmankraschen 2008.
Man ska akta sig för att måla fan på väggen, men Sverige spelar nu ett så högt spel att både kronan och svenska bankaktier måste betraktas som mer riskabla. Det finns inga gratisluncher. Dessvärre tenderar baksmällan att bli värre ju längre festen varat. Den svenska har pågått i ett decennium.
