I samband med de större Buddhistiska högtiderna vallfärdar Thailändarna till sina Tempel, ingen kan påstå att de då är direkt snåla. Pengaträd, kuvert och mat bärs fram, betydande värden skänks, många är också villiga att hjälpa till, men oftast bara på dagen D. När evenemanget är över så far var och en hem till sitt, bryr sig inte ett dugg om Templets existens förrän nästa gång ett större evenemang arrangeras.
Vi behöver inte bara prata om de Buddistiska högtiderna, munkarna efterfrågas även i livets skiften. Några bjuder hem munkar lite då och då för att hålla en ceremoni i hemmet, munkarna får mat och andra gåvor, oftast pengar. När man gjort detta har man ”graderat upp” sin Karma, och kan leva vidare utan bekymmer ytterligare en tid.
Många är det som är totalt ointresserade av både munkar och Tempel utom när något traumatiskt, såsom dödsfall i familjen sker, har man inte efterfrågat munkarnas tjänster tidigare så gör man det nu.
Mönstret är detsamma som i Svenska Kyrkan. (Även om jag anser att sekulariseringsgraden är högre bland Svenskar än bland Thailändare).
Ytterst få besöker en Gudstjänst en vanlig söndag.
Ganska många besöker en Gudstjänst i samband med de stora helgerna.
Den stora majoriteten tar Kyrkans tjänster i anspråk i samband med begravning och andra större skeden i livet.
En medlem i Svenska Kyrkan betalar runt 1 % av sin bruttoinkomst i kyrkoavgift, ett arv från den statliga tiden. Man ärvde en färdig organisation från staten, slapp bygga upp någonting. Man kan se det som en försäkringsavgift för framtida behov. När Kyrkans tjänster efterfrågas finns den där, det betalar man för.
Thailändarna i Sverige får bygga upp sin organisation själva. Lita på några få som hängivet jobbar på medan den stora massan inte bryr sig annat än när man anser sig behöva ”andlig service” från ett Tempel. Något större intresse av att Templen fungerar i fortvarighetstillståndet saknas. ”Någon Annan” sköter det åt mig, verkar man resonera.
Många Thailändare betalar inte sin försäkringsavgift till Templen, men när munkarnas tjänster efterfrågas finns de där. Munkarna säger inte nej till någon som inte har betalat, men är Du inte medlem i Svenska Kyrkan kan prästen vägra ställa upp på bröllop eller begravning.
Varför då denna utbredda njugghet? Templen i Sverige utför ett betydande socialt arbete till nytta för de flesta Thailändare (och många Svenskar med), men ytterst få har intresse av att se till att de finns där och att det fungerar.
Det är ett fåtal som ”jobbar” häcken av sig och som vi har att tacka för att det finns Thailändska Tempel i Sverige. Att det finns Tempel och munkar som ställer upp när någon kallar.
Dessutom brottas många Tempelorganisationer av ekonomiska problem, trots den givmildhet som visas räcker inte pengarna alltid. Med större kostnadseffektivitet skulle det vara bättre men inte tillräckligt. Då krävs att kompetent folk ställer upp i Tempelstyrelserna, men att hitta folk som ställer upp i Tempelstyrelser är inte lätt.
Kanske avlönade professionella administratörer på Templen vore en lösning. Skulle Thailändarna i Sverige anamma Svenska Kyrkans modell, 1 % av bruttoinkomsten till ett Thailändskt Theravadabuddistiskt Samfund? Då skulle det finnas förutsättningar för en varaktigt fungerande Thailändsk Buddhistisk organisation i Sverige.
Emellertid skulle en upprensning vara nödvändig, den senaste tiden har det poppat upp ”Wat” eller förstdiet till ”Wat”, lite varstans i Sverige. Det finns nu, bara vad jag känner till, ”Thailändska Buddhistförsamlingar” i Eslöv, Göteborg, Åsa, Härryda, Borås, Jönköping, Linköping, Eskilstuna, Karlstad, Ulvshyttan, Borlänge, Haninge, Värmdö, Bispgården Umeå, och Fredrika.
30 000 Thailändare i Sverige skall alltså driva 16 församlingar, mindre än 2000 Thailändare per församling. Det är ytterst få av Svenska Kyrkans församlingar som har så litet underlag som 2000 medlemmar. Denna överetablering riskerar att utplåna sig själv. I stället för några få fungerande etablerade Tempel så får vi en rad konkurser. Alla Thailändare kan inte räkna med att ha ett tempel i närområdet, man måste räkna med att åka en bit.
Alltså för att de Thailändska Templen i Sverige skall överleva måste:
Fler kompetenta personer engagera sig i såväl styrelse som övrigt arbete på Templen.
Även om offerviljan är stor bland många så måste mer pengar flyta in, samtidigt som kostnadseffektiviteten blir större.
En sanering av överetableringen måste ske. Alla kan inte räkna med att Templet finns nästgårds.
(Lägger kanske in detta på flera forum)
