Ibland känns det lättare att lätta på trycket hos personer man inte känner.
Man behöver inte vara orolig att de ska ta åt sig den tunga bördan man just har släppt ifrån sina axlar.
:::
Idag tänkte jag på vad som oftast skrivs här om hur dåliga thailändska män är.
Min man har sagt att de thailändska männen han känner inte alls är så. De är rekorderliga med andra ord.
Men jag tänkte ... men det är ju bara några i min familj som han har sett som verkar vara motsatsen till den bilden av thaimännen här. Så det räknas typ inte.
:::
Men idag på massagestunden tänkte jag på min bror.
Jag tänkte också på vilken insats han som ensamstående har gjort med att arbeta heltid och tar han om 3 pojkar i åldrarna 3, 6 och 13.
Jag tänkte att han trots allt elände i livet aldrig har höjt rösten på sina barn - (motsatsen till mig).
Han tar hand om dem och tänker på dem i första hand.
Han är så varm och kärleksfull med sina barn. Den sort värme och kärlek som han aldrig fått försöker han ge till sina barn.
"De ska inte behöva uppleva samma sak som han själv upplevt som barn".. en sprucken familj... har han alltid sagt.
:::
Efter massagen såg jag att min lilla syster hade försökt ringa mig många gånger.
Jag ringde tillbaks.
och hörde: "Vet du att brorsan har försökt ta sitt liv".
![]()
:::
Jag ringde min bror.
"Hej, hej. Hur är det?" frågade jag.
"Bra, tack. Jag mår bra.", svarade han.
"Jag har just pratat med syrran", sa jag.
Det var först då jag fick reda på hur han egentligen mådde.
:-(
:::
Jag tänkte - hur gör man som syster?
Jag tänkte - hur känner man som en mor att få reda på en sån här sak om sitt barn?
:::
Han säger att han skäms så mycket att han gjorde det han gjorde. Tanken bara kom helt plötsligt. Spärren fanns inte längre.
Jag sa att jag förstår honom. Alla vi gör misstag.
:::
Jag är ledsen. Men jag kan inte gråta.
:::

