24 minuter sedan, skrev Kenneth4618:JOHAN HAKELIUS
Får man inte driva med svenska journalister?
Inflationen, elransoneringen, kriget, skjutningarna och till det ännu en stor kris som vår nya regering måste hantera: det stora uttåget.
Jan Guillou står först i kön bland dem som lovat att gå i exil vid ett regeringsskifte. Och att döma av de senaste veckornas skriverier på kultursidor, kolumnplatser och i kamptidskrifter står nationen inför en braindrain – jag använder begreppet en aning generöst – utan like.
Författare och rapartister, influencers och poddare, intersektionalister och spoken word-poeter, alla packar de nu frenetiskt för att hinna ta sig ut innan den ”klimatförnekande fascismen” – det är författaren Anita Goldmans ord – förhandlat klart sin regering, upprättat vägspärrar på Öresundsbron och börjat skicka ut Jomshofs Gestapo från dörr till dörr.
De vet att det kommer, för de har alla ägnat sommaren åt att läsa Uwe Wittstocks ”Februari 33”, en lysande bok om nazisternas maktövertagande påpassligt översatt inför valet. De har alla påmint sig om hur det gick för familjen Mann, under sitt dryga decennium i exil. Det är deras tur nu, det vet de. Det är bara en tidsfråga innan bokbussen blir bokbål i Sölvesborg.
Men alla tänker inte lämna landet. En del av dem som stannar var ute och demonstrerade mot valresultatet redan i början av veckan. Inte för att valet skulle vara framfuskat, utan för att väljarna röstat fel.
Att rösta fritt är stort, men att rösta rätt är större.
Den här gruppen kan man kanske tänka på som vänsterns stay-behind, efter de CIA-sponsrade partisangrupperna som skulle hantera en sovjetisk ockupation. En motståndsrörelse mot väljarnas missbruk av sin rösträtt.
”Hopplösheten sprider sig i kroppen. Likaså ilskan och till viss del även frustrationen. Hur fan kunde det gå så här långt”, undrar en skribent på annan plats i medieekologin. Formuleringen är ganska mild i genren, även jämfört med ett och annat vrål av avsky i denna tidning. Men just sådana formuleringar – de är många – visar att stay-behinds fortfarande håller mediernas kommandohöjder.
Tongivande delar av journalistkåren ser valresultatet som en direkt förolämpning, för att inte säga ett hot. Deras sinnesstämning påminner om en fyllegruffares framåt tvåtiden på natten, när han stryker runt baren och anstränger sig för att tolka minsta ögonkast som ett överfall.
Säger en sverigedemokrat ”journalistrugby”, läggs det i samma korg som journalistmord i Burma. Om någon i branschen – Svenska Dagbladets Peter Wennblad i det här fallet – påpekar att det är en löjlig övertolkning av något som bara är ett ”nålstick mot en yrkesgrupp med uppblåst självbild”, föranleder det ilskna stormöten med krav på att ”ledningen agerar”.
Det svenska journalistkollektivet verkar för tillfället fast beslutet att följa sina amerikanska kollegor in i Trumpdimman och bli part i kulturkriget. Varken självinsikt eller självdistans är tillåtet. Att driva med journalister – något som ungefär motsvarar att driva med prosten och annan kyrklig överhet i det gamla bondesamhället – anses nu underminera demokratin. Den demokrati som just gett oss ett legitimt valresultat som de här kretsarna beskriver som fascistiskt, vämjelse- och vredesframkallande.
Det ansågs en aning genant att socialdemokraten Marita Ulvskog sade ”det kändes nästan som en statskupp”, när de borgerliga vann valet 1976. Nu låter det nästan balanserat.
Tänk vilken lycka om vi blev av med div Gåsleverkommunister.
.gif.c1a0cd7426b0b1069dc20fe918ae5550.gif)
