När jag var fjorton skulle jag bli proffsboxare och min energiske morbror Rune skulle bli manager. Hela iden byggde på mitt (fortfarande) fanatiska intresse för proffsboxning och på att jag en gång vid femton upplevde ett mirakel på två hundradels sekund. Jag sparrade dåvarande europamästaren i lätt mellan, Bosse Högberg och min enda uppgift var att vara "lätt på fötterna". Bosse hade så att säga "åtta slag, men bara sju steg" och i slutfasen av en slagserie var han öppen. Jag var ju bara ett "rörligt skuggboxningsmål", men i någon fas av sparringen blev jag nog rädd, även om bosse var en snäll pöjk och vid en hundradels sekund stelnade den raka linjen och min högerkontring satt som ett stenskott på hakan.
Bosse gick ner som en säck potatis och hans tränare skällde på mig oavbrutet i tjugo minuter. Sen skällde han en halvtimme på Bosse!
Men jag blev aldrig mer än en hygglig kontraboxare, alla som passade sig för högern och vänsterkroken tog mig lätt på poäng.
Sen fick jag en egendomlig vurm för minkfarmnig och det höll jag också på med något decennium. Fast jag gillade alltid blåräven bättre, det är ju djur som det går att bli bekant med, dom är lite som katter.
Men i detta finns ingen ekonomi och idag är jag konservator. Där finns det heller ingen ekonomi, men i sin egen atelje kan man få vara så exentrisk man vill -och det är ju alltid något!