Vad tröttnar man på i Thailand ?

On 29 augusti 2016 at 15:42, skrev Rospigg:

 

Jag får väl bidra med lite gnäll till tråden också.  Att åka till Thailand och bo på något fint hotell med pool i ett turistområde som Hua-Hin med det utbud som finns där göres lätt, men att åka och sätta sig i en " hydda " på landet hos svärföräldrarna utan aircondition och bli serverad " skogsmat" med okänt innehåll är inget som jag längtar efter. Tvingas då varje vecka försöka låna en MC för att ta mig till någon restaurang för att överleva. Att dag efter annan sitta och lyssna hur thaikärringar sitter på golvet och pratar strunt blir med tiden också lite mastigt. Efter två - tre veckor tröttnar jag, inte på den thailändska naturen, utan mera på hur thailändarna lever och tänker - eller kanske bristen på det. Och sedan är det också suget efter pengar som jag inte gillar. På något sätt är det alltid brist på pengar. Hur mycket det än kommer in till familjen / familjerna så försvinner det lika snabbt; bidrag till templet, laga en MC, någon har avlidit ( begravning ) o.s.v.

Att åka till Thailand och få höra om allt ekonomiskt man skulle kunna hjälpa till med är väldigt tröttande även om ingen säger det till mig personligen, utan går genom min fru på olika sätt. Exempel. Jag och min fru har varit hos en granne en liten stund. Kommer hem och ser en trasig plasthink innanför ytterdörren. På golvet ligger en bror och tar det lugnt. Min fru frågar varför han inte är ute och arbetar. - Hinken är trasig, men om du ger mig pengar så kan jag åka och köpa en ny, och så behöver jag pengar till bensin säger brodern, medan han klämmer på det tomma cigarett-paketet. Senast fick frugan åka ensam till Thailand. Sitta instängd några veckor på landsbygden är ingen höjdare, när nästan all tid för min fru går åt till att serva föräldrar med flera.

Hej

Vet inte om du menar allvar eller vill provocera lite?

Själv upplever jag nästan allt det du beskrev som negativt på ett helt annat sätt.

Visst har många det dåligt ställt, visst resonerar dom annorlunda på många sätt o.s.v, men själv har vi redan för många många år sedan passerat det stadie där folk ber oss indirekt eller direkt om pengar, vill ha moppen tankad eller vill ha pengar cigaretter eller sprit.

Det gäller nog att lägga sig på en lagom nivå redan ifrån början, inte ge folk pengar och annat utan anledning, inte tala om vad man tjänar och hur många kronor man har på banken o.s.v, i mitt fall skulle nog många känna dig dumma och be om pengar av en som kroppsarbetar tillsammans med övriga bybor, äter samma mat, bor på samma sätt och spenderar ungefär lika mycket per dag.

Skulle jag ha tillbringat dagarna i en solstol, haft dyra vanor, inte arbetat och levt på en nivå som kraftigt skilde sig ifrån övriga i byn skulle det förmodligen har varit annorlunda, då tror jag att fler skulle se mig som en möjlig ATM och fråga om lite bidrag till allt möjligt.

Ett sätt att undvika tiggande släktingar och grannar är nog att erbjuda alla som frågar om pengar ett hårt jobb som daglönare, kommer det någon som behöver 5000 baht så säg ok, men då får du jobba hårt för dessa och varje dag får du 300 baht, t.ex gräva ned stängselstolpar, plantera cassava eller rensa ogräs.

Men jag har ändå en viss förståelse för att du kan uppfatta byvistelserna ovh släkten som något negativt, det är du långt ifrån ensam om, jag har hört många beskriva detta på ett liknande sätt, men var så säker detta går att ändra på om du verkligen vill och är beredd att satsa på detta.

Mvh isan lover

Om Du menar Swish i Sverige så går det att göra ganska stora överföringar.
Bara att föranmäla som man enkelt gör själv via sin banks nätkontor..

On 2016-08-29 at 12:17, skrev wUThai:

u

Så mao så är allt för dyrt för dig? Kanske är så att du inte har råd att bo i Thailand för att kunna hitta på samma saker som i Sverige? Eller är du bara snål? Dricka LIIT på marknaden säger väl det mesta! Dubbade filmer på bio? Ja, det finns också. Själv går vi på bio flera gånger under vår vistelse i Thailand, men vi glor inte på dubbade filmer dock är det thaitext och det stör inte mig nämnvärt.

Skickat från min HTC 10 via Tapatalk
 

De gånger jag har varit i H-H så har allt varit dubbat på bion på det stora shopping paradiset Market Village eller Village Market, riktigt dåligt på en ort som har mycket helårsboende utlänningar.

 

De gånger jag har varit i H-H så har allt varit dubbat på bion på det stora shopping paradiset Market Village eller Village Market, riktigt dåligt på en ort som har mycket helårsboende utlänningar.

7 timmar sedan, skrev UglyFarang:

 

De gånger jag har varit i H-H så har allt varit dubbat på bion på det stora shopping paradiset Market Village eller Village Market, riktigt dåligt på en ort som har mycket helårsboende utlänningar.

Var på samma bio under i april förvisso textat på thai men det var fortfarande engelskt tal. Man får välja rätt film, bättre lycka nästa gång. Testade även bowlingen och det var lika kul där som hemma men tyvärr även svenska priser så det blev bara två serier...

On 2016-08-31 at 18:44, skrev Isan Lover:

Hej

 

Vet inte om du menar allvar eller vill provocera lite?

Själv upplever jag nästan allt det du beskrev som negativt på ett helt annat sätt.

 

Visst har många det dåligt ställt, visst resonerar dom annorlunda på många sätt o.s.v, men själv har vi redan för många många år sedan passerat det stadie där folk ber oss indirekt eller direkt om pengar, vill ha moppen tankad eller vill ha pengar cigaretter eller sprit.

 

Det gäller nog att lägga sig på en lagom nivå redan ifrån början, inte ge folk pengar och annat utan anledning, inte tala om vad man tjänar och hur många kronor man har på banken o.s.v, i mitt fall skulle nog många känna dig dumma och be om pengar av en som kroppsarbetar tillsammans med övriga bybor, äter samma mat, bor på samma sätt och spenderar ungefär lika mycket per dag.

 

Skulle jag ha tillbringat dagarna i en solstol, haft dyra vanor, inte arbetat och levt på en nivå som kraftigt skilde sig ifrån övriga i byn skulle det förmodligen har varit annorlunda, då tror jag att fler skulle se mig som en möjlig ATM och fråga om lite bidrag till allt möjligt.

 

Ett sätt att undvika tiggande släktingar och grannar är nog att erbjuda alla som frågar om pengar ett hårt jobb som daglönare, kommer det någon som behöver 5000 baht så säg ok, men då får du jobba hårt för dessa och varje dag får du 300 baht, t.ex gräva ned stängselstolpar, plantera cassava eller rensa ogräs.

 

Men jag har ändå en viss förståelse för att du kan uppfatta byvistelserna ovh släkten som något negativt, det är du långt ifrån ensam om, jag har hört många beskriva detta på ett liknande sätt, men var så säker detta går att ändra på om du verkligen vill och är beredd att satsa på detta.

 

Mvh isan lover

 

Hej I.L.

Provocera ?  Nej, jag är inte ute efter att medvetet provocera någon. Däremot kan man väl klart konstatera att vi alla tycker och tänker olika.  De första resorna som jag gjorde ensam för 25 år sedan, innan jag träffade min fru i Sverige, var till största del trevliga, roliga och intressanta på olika sätt. Reste runt till flera olika platser. Bodde mestadels på hotell av skiftande slag, dock inte lyxhotell. Bodde ibland också väldigt enkelt och sov på endast ett betonggolv med underlägg. Mat var sällan problem. Men då jag blev tvingad att följa med min fru till hembyn och bo där längre tider, då började tristessen komma.

De fattiga svärföräldrarna bodde ganska trångt och hade inte mycket mark runt huset att tala om. De hade byggt sin "hydda" på en markbit som hade blivit över inklämd mellan några grannar. Nuvarande hus upptar säkert 95% av marken. De har ingen större kontakt med sina närmaste grannar. Eftersom de har så låga inkomster men så pass höga utgifter till vardagliga saker så känner min fru sig tvingad att hjälpa till. Övriga syskon, och till viss del även släktingar, har det ekonomiskt också ansträngt med lån hit och dit.

Inte blev det ekonomiskt bättre att en bror till min fru kom till Sverige på ett arbetstillstånd, som han sökt förlängning på för 3 - 4 år sedan ( ja, hör och häpna över väntetid på beslut ). Jobbade ihop bra med pengar första året och skickade hem en del... men ? Vad hände sedan? Drog på sig spelskulder i en rasande takt via mobiltelefon så kronofogden är ute efter honom med ljus och lykta. Frågar alltid efter pengar då han träffar mig eller min fru ( hans syster ). Lever på pengar från en gravid flickvän som får pengar av sin svenska pappa + bostadsbidrag. Brodern skäms inte ett dugg över att leva på flickvännens pengar. Släktingar skäms inte heller över att fråga om bidrag - fast på ett finare sätt. Ger förslag till min fru att : Vi kan ju åka till XX och titta. Där är det trevligt ... och de har bra matställen där  ( så att min fru kan bjuda ).

Jo då, jag kan tänka mig att skaffa ett ställe på landet och bo där halvårsvis eller mer. Men det skall vara minst ett långt stenkast till närmaste granne.  I Sverige umgås jag däremot gärna med försvenskade thailändska grannar. Det finns väl ett tiotal i området. I morgon är jag personligen inbjuden på kräftskiva med kötträtter och tilltugg ( farangmat ) och dryck. Detta äter den thailändska kvinnan med förtjusning som vill att jag skall komma. Skogsmat tillhör bara de som bor i ociviliserade områden i Thailand, de som inte har följt med utvecklingen tycker hon.

Tankar från Rospigg en vardag i Sverige

Något som jag snabbt tröttnade på i Sydostasien var faktiskt maten. Nu inser jag givetvis att det beror på att jag inte vet vad det är jag beställer. Jag skjuter från höften och chansar liksom vilt. Om man då hamnat i fattiga länder där man lärt sig att äta absolut allt, hela djuret, så kan man ju råka ut för sådant som man inte är van vid.

I Filippinerna så råkade jag ut för div. olustigheter vilket fick mig att svälta lite. När jag sedan kostade på mig lite "IslandHopping" med min filippinska vän så hamnade vi på en ö där vi bjöds på Smörgåsbord. Där fanns bl.a. någon slags kycklinggryta. Tjoho, tänkte jag glatt  Kyckling vet jag ju vad det är, och det är aldrig fel! Jag öste upp en försvarlig portion och tänkte äta mig mätt, men efter bara några tuggor började jag bli misstänksam. Jag frågade tveksamt filippinskan om detta verkligen var kyckling, var det inte lite väl segt?
"Jo det är kyckling", sade hon med ett leende, "Kycklinghalsar!".

Nu när jag är i Thailand så blir jag ofta guidad av min Thailändska flickvän till billiga "Restauranger". Ibland består den bara av ett bord med vaxduk och plaststolar. Detta gör hon av omtanke om mig och min plånbok. Och ja, det blir billigt och ibland mycket gott, men lika ofta blir jag sittandes där och funderar över vad jag egentligen äter. Jag känner liksom inte igen texturen. När tjejen inte är med så fegar jag ur och drar till McDonalds, KFC eller nåt. 

I Manilla försökte dom t.o.m. få mig att äta det där ägget med ett så gott som fullt utvecklat foster i. Jag tvärnekade!  

1 timme sedan, skrev Batting:

Något som jag snabbt tröttnade på i Sydostasien var faktiskt maten.  vad jag egentligen äter. Jag känner liksom inte igen texturen. 
 

Påminner om första och senaste besöket på landsbygden utanför Buriram för dryga 20 år sedan. Blev hembjuden till en familj av en tjej som hade fattat tycke för den snygga farangen ( ? ). Familjen satte genast igång och göra mat så att farangen skulle trivas och känna sig riktigt välkommen inne på jordgolvet i det smutsiga skjulet byggt av överblivna brädor och korrugerad plåt. Något mörkblått köttstycke som hackades i små bitar. Detta lades i en sås vars innehåll jag inte vill veta vad det var. Så var det en del andra grödor av okänd sort.

Smakade olustigt av det råa köttet som halva släkten med glädje stoppade i sig medan frågorna om farangens relation hopade sig.  Dagen efter var jag magsjuk och kände mig kräkfärdig. Kände nästan hur likmaskarna började krypa i kroppen. Två dagar senare satt jag på flyget till Sverige, och hemma besökte jag snarast husläkaren som tog prover. Jo, jag hade smittats av en sjukdom som krävde flera veckors behandling. Denna händelse förstärkte inte min längtan efter att vistas på landsbygden, snarare tvärt om. 

Om vi ska snacka mar så inälvsmaten. Det tröttnade jag på efter första gången. Och då menar jag inte lever eller hjärta utan slakteriavfall ala gryta med allt från senor, brosk, benflisor och allskön goja. 

10 minuter sedan, skrev Rospigg:

 

Påminner om första och senaste besöket på landsbygden utanför Buriram för dryga 20 år sedan. Blev hembjuden till en familj av en tjej som hade fattat tycke för den snygga farangen ( ? ). Familjen satte genast igång och göra mat så att farangen skulle trivas och känna sig riktigt välkommen inne på jordgolvet i det smutsiga skjulet byggt av överblivna brädor och korrugerad plåt. Något mörkblått köttstycke som hackades i små bitar. Detta lades i en sås vars innehåll jag inte vill veta vad det var. Så var det en del andra grödor av okänd sort.

 

Smakade olustigt av det råa köttet som halva släkten med glädje stoppade i sig medan frågorna om farangens relation hopade sig.  Dagen efter var jag magsjuk och kände mig kräkfärdig. Kände nästan hur likmaskarna började krypa i kroppen. Två dagar senare satt jag på flyget till Sverige, och hemma besökte jag snarast husläkaren som tog prover. Jo, jag hade smittats av en sjukdom som krävde flera veckors behandling. Denna händelse förstärkte inte min längtan efter att vistas på landsbygden, snarare tvärt om. 

Man bestämmer faktisk själv vad man fyller brödhålet med så skyll inte på asiater vad ni stoppar in, vet du inte , så ät inte om du inte är lite äventyrlig o vill utmana

livet lite. I så fall skyll dej själv.

10 minuter sedan, skrev Rospigg:

 

Påminner om första och senaste besöket på landsbygden utanför Buriram för dryga 20 år sedan. Blev hembjuden till en familj av en tjej som hade fattat tycke för den snygga farangen ( ? ). Familjen satte genast igång och göra mat så att farangen skulle trivas och känna sig riktigt välkommen inne på jordgolvet i det smutsiga skjulet byggt av överblivna brädor och korrugerad plåt. Något mörkblått köttstycke som hackades i små bitar. Detta lades i en sås vars innehåll jag inte vill veta vad det var. Så var det en del andra grödor av okänd sort.

 

Smakade olustigt av det råa köttet som halva släkten med glädje stoppade i sig medan frågorna om farangens relation hopade sig.  Dagen efter var jag magsjuk och kände mig kräkfärdig. Kände nästan hur likmaskarna började krypa i kroppen. Två dagar senare satt jag på flyget till Sverige, och hemma besökte jag snarast husläkaren som tog prover. Jo, jag hade smittats av en sjukdom som krävde flera veckors behandling. Denna händelse förstärkte inte min längtan efter att vistas på landsbygden, snarare tvärt om. 

Man bestämmer faktisk själv vad man fyller brödhålet med så skyll inte på asiater vad ni stoppar in, vet du inte , så ät inte om du inte är lite äventyrlig o vill utmana

livet lite. I så fall skyll dej själv.

8 timmar sedan, skrev Batting:

Något som jag snabbt tröttnade på i Sydostasien var faktiskt maten. Nu inser jag givetvis att det beror på att jag inte vet vad det är jag beställer. Jag skjuter från höften och chansar liksom vilt. Om man då hamnat i fattiga länder där man lärt sig att äta absolut allt, hela djuret, så kan man ju råka ut för sådant som man inte är van vid.

I Filippinerna så råkade jag ut för div. olustigheter vilket fick mig att svälta lite. När jag sedan kostade på mig lite "IslandHopping" med min filippinska vän så hamnade vi på en ö där vi bjöds på Smörgåsbord. Där fanns bl.a. någon slags kycklinggryta. Tjoho, tänkte jag glatt  Kyckling vet jag ju vad det är, och det är aldrig fel! Jag öste upp en försvarlig portion och tänkte äta mig mätt, men efter bara några tuggor började jag bli misstänksam. Jag frågade tveksamt filippinskan om detta verkligen var kyckling, var det inte lite väl segt?
"Jo det är kyckling", sade hon med ett leende, "Kycklinghalsar!".

Nu när jag är i Thailand så blir jag ofta guidad av min Thailändska flickvän till billiga "Restauranger". Ibland består den bara av ett bord med vaxduk och plaststolar. Detta gör hon av omtanke om mig och min plånbok. Och ja, det blir billigt och ibland mycket gott, men lika ofta blir jag sittandes där och funderar över vad jag egentligen äter. Jag känner liksom inte igen texturen. När tjejen inte är med så fegar jag ur och drar till McDonalds, KFC eller nåt. 

I Manilla försökte dom t.o.m. få mig att äta det där ägget med ett så gott som fullt utvecklat foster i. Jag tvärnekade!  

6 timmar sedan, skrev Rospigg:

 

Påminner om första och senaste besöket på landsbygden utanför Buriram för dryga 20 år sedan. Blev hembjuden till en familj av en tjej som hade fattat tycke för den snygga farangen ( ? ). Familjen satte genast igång och göra mat så att farangen skulle trivas och känna sig riktigt välkommen inne på jordgolvet i det smutsiga skjulet byggt av överblivna brädor och korrugerad plåt. Något mörkblått köttstycke som hackades i små bitar. Detta lades i en sås vars innehåll jag inte vill veta vad det var. Så var det en del andra grödor av okänd sort.

 

Smakade olustigt av det råa köttet som halva släkten med glädje stoppade i sig medan frågorna om farangens relation hopade sig.  Dagen efter var jag magsjuk och kände mig kräkfärdig. Kände nästan hur likmaskarna började krypa i kroppen. Två dagar senare satt jag på flyget till Sverige, och hemma besökte jag snarast husläkaren som tog prover. Jo, jag hade smittats av en sjukdom som krävde flera veckors behandling. Denna händelse förstärkte inte min längtan efter att vistas på landsbygden, snarare tvärt om. 

Skulle man sätta ögonbindel på folk så skulle de tycka om det mesta de äter eller smakar. 

Jag provar det mesta och jag tycker också att det mesta är gott trots att det inte alltid ser ut som vi är vanna med.

Jag frågar förs efter vad var det för något. 

Glöm ej heller att det var inte så länge sedan Sverige var ett av de fattigare länder i Europa.

Då åt man det mesta med. fråga de riktig gamla de säkert kommer ihåg.

8 timmar sedan, skrev Khemmarat:

Man bestämmer faktisk själv vad man fyller brödhålet med så skyll inte på asiater vad ni stoppar in, vet du inte , så ät inte om du inte är lite äventyrlig o vill utmana

livet lite. I så fall skyll dej själv.

Hej

Lite så är det ju faktiskt, men om man är lite äventyrlig, vill försöka klara allt och kanske är rädd för att säga ifrån kan det ju sluta illa, självklart gick även jag på några nitar i början och åt sånt som jag inte gillade och blev även rejält sjuk en gång.

Men den gång jag blev riktigt dålig i magen fick jag skylla mig själv, jag blev varnad men åt ändå och då behövdes det sprutor i skinkan för att bli bra igen. men det är faktiskt enda gången som vanliga magmediciner inte har hjälpt.

Numera vet jag precis vad rätterna innehåller, vad jag tycker om och vad jag avskyr, är jag på ett riktigt fattigt ställe t.ex i Bangkoks slumområden eller något liknande, blir bjuden på sånt som jag kategoriserar som näst intill oätligt och bedömer som sannolikt att jag ska bli magsjuk så tar jag en promenad till närmaste lokala marknad, där köper jag lite färskt, färdig lagat, grillat eller torkat som jag vet att både jag och andra tycker om och låter det bli mitt bidrag till den gemensamma middagen, oftast väldigt populärt även bland dom övriga.

Mvh isan lover

On 2016-09-02 at 07:31, skrev fiskarn:

Var på samma bio under i april förvisso textat på thai men det var fortfarande engelskt tal. Man får välja rätt film, bättre lycka nästa gång. Testade även bowlingen och det var lika kul där som hemma men tyvärr även svenska priser så det blev bara två serier...

Nu är det ett par år sedan jag var i H-H senast, men då var det inget större utbud på engelska.

12 timmar sedan, skrev Batting:

Något som jag snabbt tröttnade på i Sydostasien var faktiskt maten. Nu inser jag givetvis att det beror på att jag inte vet vad det är jag beställer. Jag skjuter från höften och chansar liksom vilt. Om man då hamnat i fattiga länder där man lärt sig att äta absolut allt, hela djuret, så kan man ju råka ut för sådant som man inte är van vid.

I Filippinerna så råkade jag ut för div. olustigheter vilket fick mig att svälta lite. När jag sedan kostade på mig lite "IslandHopping" med min filippinska vän så hamnade vi på en ö där vi bjöds på Smörgåsbord. Där fanns bl.a. någon slags kycklinggryta. Tjoho, tänkte jag glatt  Kyckling vet jag ju vad det är, och det är aldrig fel! Jag öste upp en försvarlig portion och tänkte äta mig mätt, men efter bara några tuggor började jag bli misstänksam. Jag frågade tveksamt filippinskan om detta verkligen var kyckling, var det inte lite väl segt?
"Jo det är kyckling", sade hon med ett leende, "Kycklinghalsar!".

Nu när jag är i Thailand så blir jag ofta guidad av min Thailändska flickvän till billiga "Restauranger". Ibland består den bara av ett bord med vaxduk och plaststolar. Detta gör hon av omtanke om mig och min plånbok. Och ja, det blir billigt och ibland mycket gott, men lika ofta blir jag sittandes där och funderar över vad jag egentligen äter. Jag känner liksom inte igen texturen. När tjejen inte är med så fegar jag ur och drar till McDonalds, KFC eller nåt. 

I Manilla försökte dom t.o.m. få mig att äta det där ägget med ett så gott som fullt utvecklat foster i. Jag tvärnekade!  

Gillar du inte balut, masarap som filippinarna säger and give big power.