puu, det här är jobbit. idag på fars dag låg vi och gosade lite som vanligt. sonen for runt i sängen och det var normalt. då plötsligt gör hon en rörelse typ vrida-nacken av sonen och jag frågar vad gör du. hon sa: såg du? ja, vad gör du? då säger hon: jag ska döda han, jag ska döda dig och jag ska döda mig. hennes blick är allvarlig. jag frågar: vad är det du säger. hon svarar: jag bara pratar, skojar. hennes min är allvarlig. jag säger att det inte är skojigt. så får hon inte skämta. hon säer att hon får säga vad hon vill. jag sgäer att vi får prata om det senare. all värme är som bortblåst, jag tystnar, hon tystnar.
vardagsrutinerna är artiga och undvikande.
vi träffar vänner och äter god lunch och kommer hem vid 6-tiden.
vi vilar lite i sängen och det är ungefär samma närhet som på morgonen men jag är forfarande tyst och undvikande. hon säger att jag haft allvarlig min hela dagen. varför det? jag säger att hon sa något väldigt dumt i morse och att jag är ledsen. hade mer väntat mig en gratulation på fars dag. hon säger igen att hon bara pratar. jag säger att hon aldrig mer får säga så där. det är helt oacceptabelt. hon försvarar sig och säger att hon får säga vad hon vill och att om jag inte orkar med det så får jag skilja mig. sen säger hon att vi ska gå till kommunhuset i morgon och skilja oss på en gång. sen ska hon köpa biljett och åka. jag säger att det är en dålig ide. har man problem så ska man försöka lösa dom inte fly. jag säger att vår son behöver båda föräldrarna. hon säger att han får stanna hos mig om jag tror mig kunna ta hand om honom. jag säger vad ska du säga till honom när du åker. hon ska säga att hon bara försvinner.
jag funderar ett tag och säger. okej, jag ska betala en biljett så får du åka hem till mamma en månad och fundera lite. sonen stannar hos mig. då blir hon hotfull och säger att hon aldrig åker utan honom. hellre dödar hon sig själv.
vi har bott ihop i sex år, varit gifta i 5, hon kommer från issan, har en son på tre år. vi har varit där två gånger på besök hos hennes familj. hon har tidigare sagt att hon ska döda vår son och sig själv. ett otal gånger har hon sagt att hon ska köpa en biljett i morgon och åka. hon har två sidor, en glad och kärleksfull och en mörk deprimerad. jag har en son sen tidigare och varje gång han kommer hit så krisar hon och stannar på sitt rum. hon tycker inte att han accepterar henne. problemet är att han har aspergers syndrom och det kan hon inte förstå. han har aldrig varit elak bara oartig och osocial.
nu funderar jag på vad jag ska göra. jag är lite chockad faktiskt och handlingsförlamad. är faktiskt lite rädd för sonens skull.
vad kan man göra? kontakta psykjouren i morgon eller? hon skulle vägra blankt att prata med någon utomstående.
snälla
