Nu är det inte alls sanningshalten jag undrar över, utan relevansen...
Jag är säker på att alla här är tillräckligt gamla för att veta att väldigt rika personer ibland har stora hus med kameror. Och till och med vakthundar.
Du får gärna fortsätta berätta om dina erfarenheter på båda sidor av skalan, det är rätt underhållande att läsa om "din värld".
Hej
Tack för det och åter till ämnet, själv var jag ju inne på att det inte är självklart att mycket pengar med automatik leder till lycka, Vem är lyckligast:
En risbonde som lever tillsammans med familj och släkt på den plats som han är född och uppväxt, men som inte har något överflöd av pengar och statusprylar men som själv bestämmer vad han ska och vill göra när han vaknar, och som inte har någon egentlig planering och agenda eller ens en klocka, man arbetar tillsammans och har ganska kul under tiden fast man svettas och det skrattas ofta och mycket, han har gott om tid för att se sina barn och barn barn växa upp och umgås dagligen med dom, och man äter alla måltider tillsammans och delar på det som finns, man går upp i gryningen och lägger sig när solen går ned, och tiden är gratis, man jagar och fiskar, saker som stress, passa tiden, mus arm, konjuktur, börskurser, valutaläge och räntor är helt ointresanta för honom, den dag han vet ska komma när han ska lämna sina kära och gå bort oroar han sig inte så mycket för, han vet att han har gjort det som förväntas av honom och döden är inget som skrämmer honom, och han är inte rädd att tala om den, han känner sig färdig.
Eller en affärsman/chef/företagare som far runt i ett hektiskt tempo där tid värderas i pengar, han tjänar bra och han känner sig behövd och om han är borta så blir det lätt lite kaos på jobbet, och dom får ringa honom var han än befinner sig, det är ju ett kvitto på hur duktig han är, han har en familj men dom träffar han inte så mycket som han borde, frugan klagar ibland och kontakten med barnen kunde varit bättre, men han är ju framgångsrik och måste sköta sina åtaganden, alla litar ju på honom och han känner ansvaret, den höga inkomsten och alla status prylarna (båten, sommarstugan, bilarna) som han nästan aldrig har tid att använda kostar ju en hel del, måltiderna är mer nödvändiga närinngsintag än lustfyllda smakupplevelser i goda vänner lag med en avslutande tupplur, och på senare tid har han börjat undra vad han håller på med egentligen när han springer i ekorrhjulet och då får han dåligt samvete och ångest över hur han har försakat sin familj och att åren har gått så fort, det är ju så mycket mer han skulle viljat hinna med, men tiden har inte räckt till och tanken på den hastigt annalkande ålderdommen skrämmer honom.
Så här går mina tankar lite ibland när jag jämför livet i byn och hur vi västerlänningar tyvär ofta lever, just såna här tankar har jag också hört Thailändskor i Sverige och ifrån andra länder i världen ha, dom tycker att vi som har dom bästa förutsättningarna att leva bra liv ofta jobbar för mycket, sressar, och har för lite tid för att umgås med vänner, familj, släkt o.s.v, och dom tycker synd om alla ensamma människor här som t.o.m tvingas äta ensamma, och dom flesta tycker att livet är bättre hemma i Thailand, men det är kärleken och förhoppningar om ett bättre liv som har fört dom långt bort, men efter ett tag så inser dom oftast att pengar inte var nyckeln till det peftekta livet, tillgång på pengar har ett i deras ögon högt pris, och jag håller faktiskt med.
Mvh Isan Lover
