Att vara gift med en person från ett annat land gör att man ibland kan lära sig nya saker om sitt hemland. Jag och min fru har varit gift i sex år och till största delen bott i UK men sedan några månader bor vi alltså i Sverige. Jag har levt i villfarelsen att man med engelska kan klara sig i det flesta situationer med myndigheter, institutioner, servicebolag osv. Det kan man inte har jag upptäckt. Min fru skrev in sig på AF och fick där träffa den lokala handläggaren som håller i alla kontakter med nyanlända invandrare. Han kunde inte ett ord engelska. Att man sätter en sådan gubbe på en sådan post övergår mitt lilla förstånd. Nu ser jag generellt sätt inte engelska som något grundkrav för alla som jobbar på div. myndigheter men i det här fallet var det ju märkligt.
Det finns fler exempel när hon inte har kunnat göra sig förstådd, som i affärer, på bussen osv. Vi bor inte i någon metropol så ibland beror kanske språkförbistringen på att personen i fråga blir överraskad, blyg, osäker eller något i den stilen. När det gäller kontakten med mina äldre vänner och släktingar blir det en del språkproblem när de vill säga samma sak på engelska som på svenska. Engelskakunskaperna kanske räcker till för semesterresor men inte när man vill föra ett normalt samtal.
Nu är det inte min mening att klaga. Naturligtvis har varken jag eller min fru har några som helst krav på att svenskar ska prata flytande engelska. Anledningen att jag skriver det här är bara min förvåning, inte för att jag hade fel utan att jag hade fel om just det här och att jag minsann hade försäkrat henne att alla pratar engelska, mer eller mindre. Samtidigt är det väl bara bra för hon är än mer motiverad att lära sig svenska och pluggar hårt varje dag.
För övrigt kan vi glatt konstatera att mottagandet har varit odelat positivt och hon är ganska imponerad över den smidiga byråkratin. Klart bättre än UK.
Kanske fyller på den här tråden med fler upptäckter, både bra och dåliga.
