Med risk för att låta som forumets 50-plusare...... Men jag ska gnälla lite om utdöende konst.
Funderar över om hur fattiga dagens (och kommande) ungdom är när det gäller musik och artister? Och värre lär det väl bli, för än finns ju några riktiga kvar.
Jag vet att smaken är som framstjärten, men de har alla nåt gemensamt, riktig musik och album. Många är borta, och de som inte är det kommer snart vara det.
Men till saken... Har svårt att tänka mig en (musikalisk) värld utan David Bowie, Freddie Mercury, Prince, Michael Jackson, Madonna, The Boss, Rolling Stones, Ted Gärdestad, Yngwie mm mm mm. Det jag menar är RIKTIGA artister. Det kryllar av dem från 70- och 80-talet. Och då har jag inte ens gått in på riktig hårdrock.
Vad finns idag? Justin Bieber och Ariana Grande (hon är ju snygg, men.....)?
Och sen dagens cherry picking. Bara streama de populäraste låtarna, nätet flödar över av "one hit wonders". Ingen har tid att lära sig gilla låtar längre.
Vem hittar längre spår 3, 5 och 8 (och alla andra) på ett album? Vi hade inget val, hade man köpt plattan skulle man f*n lyssna på HELA. Och guldkornen som kröp fram efter 4e lyssningen, de finns det ingen som hittar längre. Och B-sidan på en singel, nämner man det för en ungdom får man väl smäll på käften...
Har tvingat på syrrans kids mina skivor från förr. I början tyckte de jag var j*kligt gubbigt jobbig, men nu är det i princip bara 70- och 80-tal som gäller för dem. De är ju oupplysta i det hårda lyssnandets konst streamar ju fortfarande, men det är iaf riktig musik.
Jaja, jag kan bara tänka mig ni 60-plussare som saknar Snoddas och Count Basie, och hur ni kände det.....