4 hours ago, Atom said:
Har för mig, men kan givetvis ha fel, att du kallat mig Herr Atom vid något tillfälle så tänkte bara återgälda vänligheten.
Jag äter alltså pasta precis så som italienarna gör, och de borde ju veta, men du får det till att jag är ”thailandiserad”.
Visst får du ”skära pasta med kniv” men nog tycker jag det är lite okultiverat; varför skulle man skära pasta? Känns för mig lika märkligt som att äta en Toast Skagen med sked och gaffel.
När jag läser ditt inlägg minns jag en gång i Portugal för runt 30 år sedan (ungdomens glada dagar med andra ord).
Vi var ett gäng på middag och jag beställde en Spaghetti Bolognese, eller som vi säger i Borås, spaghetti med köttfärssås. Fick ingen kniv, bad således om en, och började skära upp spaghettin till en hanterbar storlek för att enkelt kunna skyffla in den i munnen. Middagssällskapets två vackraste unga damer noterade i chock mitt beteende, asgarvade och skrek rakt ut "Spooncreek, you are killing the Spaghettiiiii"!. Kände mig lätt generad och blev pikad, om inte i en vecka så i alla fall under ett par dagar (the man who kills spaghetti). Den ena av damernas förtroende vann jag dock tillbaka såpass att vi hamnade på en egen middag. Nej, jag beställde inte spaghetti den gången.😅
Inte har jag långsiktigt lärt mig något av det dock, hemma skär jag alltid pasta med kniv och oftast också på restaurang. Det är fortsatt göttigast att äta på det viset.
På samma tema: Äta med sked har jag haft notoriskt svårt med för med allt annat än soppa. Extra svårt i Thailand förstås där skeden finns med till och med när man ska äta en "steak" (låt vara att de haft vänligheten att skära upp den åt en med kniv innan servering). Svenska kompisen som flyttade till Thailand samtidigt med mig var dock helt lyrisk över detta fenomen: "Jag kan äta vad fan jag vill med sked. Så jävla rätt och så enkelt. I löööve Thailand!" .
Sen har vi förstås det här med pinnar som egentligen tarvar en egen diskussion. Men innan man lärde sig att t.ex kineserna använder pinnarna främst för att skyffla in mat i mun (typ som med en sked) så hade jag märkbart svårt att få in tillräckligt med mat i min mun under middagar i Kina. Detta uppmärksammades förstås av kineserna som bjöd på middagen (kineser är okrönta mästare i värdskap som du säkert vet), och vips satt man där med kniv och gaffel och med lite lättsamma pikar om taskiga bordsvanor för att man inte kunde äta med pinnar.
Kontentan: Så länge mat hittar mun, oavsett kultur, får man ändå vara rätt nöjd. 😎
