När jag kom hem från Korea i onsdagskväll var jag ruggigt nöjd, för första gången på över 1 år skulle jag få vara hemma i Thailand i drygt två veckor i sträck. Jag var till och med så nöjd att jag i torsdags, innan vi åkte hem till byn för en långhelg, gick och köpte ett 1-månads gymkort på det nya lilla gymet utanför vårt condo. Jag tänkte att nu när jag ska vara hemma så länge så ska jag återuppta den stenhårda träning jag tagit ett litet uppehåll ifrån sedans.låt oss säga sent 90-tal. Jag tänkte att jag också under denna långa hemmavistelse skulle kunna börja beta av 1-års eftersläpande reseräkningar, ägna mig åt lite strategiskt tänkande, både för mig själv och företagets räkning, kanske läsa någon bok samt kolla på möbler för nya lägenheten och allt annat som normala människor gör. Dessutom hade vi planer på en tripp till Hua Hin över helgen och kanske man dessutom skulle ha tid, ork och lust att återbekannta sig med frugan...
Frugan åkte med en väninna för att hämta upp barnen från skolan och jag skulle sedan möta upp på någon av de 200 extraskolorna som dottern går på. När jag sitter och jobbar/surfar i grodan ro så ringer frugan. "Jag halkade och vred till foten, kan du komma och hämta upp mig för en snabb läkarkoll?". Jaja, det är nog ingen fara.Jo tjena, där rök de gyllene 2 veckorna plus ett par veckor till. "En Beckham-skada" förklarade läkaren, vilket känns som en märklig beskrivning på en person som senast sprang som 8-åring när grannens tjur rymt in på gården. I vilket fall var det något litet ben i fotens yttersida som resulterar i 4-6 veckors klumpfot.
Så istället för träning, strategiskt tänkande, bokläsande och umgänge så blir jag nu chaufför, nanny (åt ett snällt och ett för tillfället mycket grinigt barn), maid samt att jag ska göra mina normala 10 timmar. Fan vet om jag inte ringer till svärmor och säger att hon måste komma hit, ett mycket viktigt och snabbt påkommet möte i Kina kan ju så lätt dyka upp
.
