TackBND! Detta var en välkommen tråd!
Äntligen ett ämne som jag kan blanda mig in i med ganska så mycket personlig"kunskap" om, eller kanske mer personliga åsikter om. Ett ämne jag funderat på och läst mycket om genom årens lopp med alla mot/medgångar i kärlekens tecken jag upplevt.
Detta kommer även likt BND:s initiala inlägg bli ett mastigt stycke text med en hel del egna funderingar, utvecklade genom åren dels genom böcker och dels genom nära vänner som påverkat mig i min egen "kärleksförståelseutveckling". Jag kommer att försöka skilja på vad JAG personligen tycker och det jag citerar så att alla som läser kan se skillnad på mina och andras tankar och på så sätt slippa onödiga inlägg där det ifrågasätts andra åsikter än mina egna. Klart så långt? Då kör vi! Även om klockan nu bara är strax efter 7.30 en lördagsmorgon när jag börjar skriva!
Jag vill börja med att ge min personliga definition av vad kärlek och älska är. Detta är MIN syn och ingen allena rådande. Och eftersom jag är född i Europa är min syn färgad av de ideal och definitioner som är "rådande" här.
I engelskan skiljer man på "love", ”in love” och "beeing in love". Alltså älska, kär och vara förälskad. En hel del människor ser ingen skillnad på detta. Men jag brukar förklara för folk att älska, det gör man förutsättningslöst, kravlöst, med kärleken till sina barn som exempel. Du sätter inte upp gränser och krav för din kärlek till dina barn, eller ska ivf inte göra det, enligt mig. "Du" älskar dina barn, punkt. Sen kan man väl tycka olika bra om de val gör eller ha åsikter om vad de tycker utmed livets gång. Men grunden för kärleken till sina barn är, i mina ögon, kravlös. Jag vill härvid lägga in att kärleken till övrig släkt kan variera, enligt min syn. Jag har släktingar jag har svårt att fördra och därmed ärligt kunna säga att jag älskar. Min pappa är en sån person. Jag har under vuxen ålder pratat med honom kanske fem gånger, trots upprepade försök att i tidig vuxenålder bibehålla den kontakt vi hade under min uppväxt.Men han valde helt enkelt att välja bort mig ur sitt liv, och kan jag då säga att jag älskar honom? Nej, verkligen inte. Men jag har fått respektera och acceptera hans val. Men mina barn älskar jag och stöttar i allt de nu gör med sina liv, respekterar och accepterar.
Och då kommer vi in på den andra kärleken, den mellan man-kvinna,kvinna-kvinna, man-man. Alltså förälskelse. Vilket är något större, mer svårdefinierat område. Men jag försöker ge min syn.
Förs tvill jag skilja och definiera några olika begrepp vilka lätt blandas ihop, kär, förälskad, älska, berörd, betuttad, passion eller vilka ord ni nu vill använda för det vi kan kalla "kär".
Kär för mig kan man lika gärna vara i en kär vän, vara ett stadie i en förälskelse eller en något man kan vara i någon ägodel man värderar högt. Min sommarstuga är en kär ägodel då den ger mig mycket glädje och njutning. Men jag är inte förälskad i den.
Förälskad betyder för mig att man har börjat få romantiska känslor för en annan person. Man är liksom pirrig och blir glad av att se/höra den andra personen. Blir dessutom förälskelsen besvarad inträder det där "sjundehimlenstadiet", där man går runt med ett leende och allt är rosenrött. Man blir romantiskt kär. Om sen alla inblandade är överens om ”allt” här i livet och man accepterar den andres fel och brister osv, så övergår förälskelsen med tiden till kärlek. Olika djup beroende på personliga preferenser. Och med tiden älskar man den andra. Något förenklat:)
Älska kan man göra på många olika sätt, man kan älska spagetti eller att sitta i en båt och meta. Men jag håller mig vidare till den romantiska definitionen av älska.
Ska bara passa på att som hastigast beröra en närliggande pusselbit i kärlekens tecken, nämligen passion. Jag har själv haft svårt att skilja på passion och förälskelse emellanåt. Efter en het natt med ett one-night-stand är det lätt att känna sig lite förälskad.Man är lycklig och glad och tillfreds. Kvinnan-mannen var kanske alldeles alldeles ”underbar” och man går runt som i ett rus flera dagar efteråt, hög på känslan. Man blir helt enkelt ”kär-förälskad” i känslan. Detta fenomen kommer jag till senare
Nu ska jag då krångla till det, och lite anknyta till initialinlägget.Vad är då älska? Och nu definierar jag bara ”älska” sett ur mellanmänskligt perspektiv, jag berör inte spagetti eller min nya bil. I min värld älskar man utan krav, förutsättningslöst. Allt annat är något annat. En grundförutsättning för att kunna älska sig själv är att man är tillfreds med sig själv. Man har accepterat att man är den man är, har god självinsikt,självförståelse, självdistans, självkänsla och alla andra själv- ni kan komma på. Alltså, man accepterar sig själv som varande den människa man är och har sett till att bli. Man är ”hel”. Älska kan man bara göra sig själv eller sina barn, till att börja med. Kan man inte det, kan man inte älska någon annan heller, enligt mitt synsätt. Har du det inte kan du inte ge det. Har du en självförståelse, du har accepterat att du har vissa egenskaper du kanske inte uppskattar hos dig själv, men har accepterat och välkomnat, så har du alla möjligheter att förändra det oönskade beteendet. Med den personliga kännedomen är det då enklare att ha överseende med att den partnern man valt även hon/han har en egen kappsäck med större eller mindre personliga”bekymmer”. Att skaffa sig ett ”projekt” är en vanlig företeelse, man har egna bekymmer men väljer en skadad vara att lägga ner sin energi på att fixa istället för att fixa sig själv först. Nu sticker jag ut hakan och säger att denna företeelse nog är ett mer kvinnligt beteende. Kvinnan ser mannen bakom de skitiga jeansen, hårdrocken, snusandet och vad det nu är hon kan tänkas vilja förändra hos mannen för att han ska ”passa” hennes ideal. Och visst, handlar det om ovanor eller dåliga vanor så kan det i vissa fall fungera, men handlar det om personlighet, ”om du älskar mig så älskar du vitlök, punkt”, och man försöker förändra denna, så är det dömt att misslyckas.
Mellanspel.För att återknyta till initialinlägget och hänvisningen till Maslow. Jag brukar jämföra med urtidsmänniskan. Enligt min definition av Maslows behovstrappa/pyramid så brukar jag när jag förklarar den för andra säga att om nedersta steget är de basala behoven av mat, vatten och sömn så kommer DU som person inte hjälpa andra om inte dina egna basala behov är uppfyllda först. Du ger inte din sista smörgås till en annan människa om du inte har mer eller vet när du kan få mat igen. En svår tanke för många att greppa i dagens överviktiga samhälle där billig snabbmat formligen vräks över oss. Vidare. Du har nu mat för dagen, du har tillgång till vatten och du har en grotta eller hydda eller någonstans att sova. Dina basala behov är uppfyllda. Du står stabilt på första trappsteget och har möjlighet att kliva upp ett steg. Du kan nu hjälpa andra. Du kan skapa en gemensam trygghet med andra. Ni kan hjälpas åt att jaga/odla/samla föda, ni kan skydda varandra från angripare och vilda djur. Ni har skapat ett litet samhälle. Härvid, när man är klar med det andra steget och klättrar på det tredje trappsteget, kan vi börja prata om kärlek. Nu finns möjligheten att tänka på annat än mat för dagen och trygghet. Och där trorj ag att jag stannar, på tredje steget, för det är kärlek den här tråden handlar om. Och jag hoppas att ni hängt med i mina tankar och min tolkning av Maslow. Att min tolkning handlar om att det man inte har själv kan man inte ge till andra.
Nu har jag redogjort för min syn på, och definition av de olika”kärleksbegreppen” något kortfattat. Återgår till trådstartarens inlägg igen och kommer i fortsättningen att mer beröra ämnet i den form som det här forumet handlar om, nämligen ur thai/falang-, falang/thaiperspektiv.
Efter att ha läst ”otaliga” inlägg om forumisters olika syn på vem som tjänar på vad osv. så är det lätt att glömma bort de kulturella skillnaderna mellan thai/falang. Detta påpekar BND och klargör i sitt inlägg. Jag tycker dock att han en aning kortfattat berör just de grundläggande behoven, vilka jag gav min lite mer grundläggande syn på ovan. Och sett ur kulturell synvinkel, och ganska så krasst, så skiljer sig synen på just att skaffa barn/familj sig åt mellan våra kulturer. I vårt svenska samhälleså behöver vi inte svälta, egentligen. Vi har ett grundläggande skyddsnät med olika myndigheter som hjälper oss. Blir vi arbetslösa får vi pengar från samhället på ett eller annat sätt. Blir vi hemlösa så kan samhället lösa bostadsfrågan. När vi blir gamla kan vi få hemvård eller bli omhändertagna i vårdformsboende.Kortfattat. Detta kräver dock en motprestation i någon form. Söka jobb, vara tillgänglig, betala skatt osv. I Thailand, och många andra länder, skaffar man barn/familj, inte av kärlek, utan mer som en ”pensionsförsäkring”. Bara att återgå till Maslow, och min definition. Skaffar du inte avkomma som kan försörja dig när du inte orkar jaga/odla/samla så dör du. Och därmed din genbank. (Jag tänker inte ge mig in på evolutionsteorier, men vi bör iaf ha i medvetandet att vi trots allt i grund och botten är djur, med en hel del djuriska beteenden kvar) Alltså ser jag det som att Thailand (som i fortsättningen får stå för alla övriga länder med samma/liknande utvecklingsnivå) en aning står kvar lite på det andra trappsteget, att för att överleva måste man skaffa barn/familj som försörjer dig när du blir gammal. Och enligt mig står vi i Sverige mer på det tredje trappsteget och skaffar barn/familj av ”kärlek”, då vi redan har steg ett och två uppfyllda.
Hänger ni med så långt så kanske ni förstår åt vilket håll jag vill komma? Jag hoppas det inför fortsättningen! 
För då återkommer jag till grundämnet igen, kärleksbegreppen. Att som ”svenne” med pengar och sociala skyddsnät träffa en thailändska, eller för den delen thailändare, som även det händer, leder till många kulturella förvecklingar. Och med han nedan/vidare avses båda könen. För att ”citera” en mening som man inte så sällan läser i olika inlägg här: ”Och plötsligt inser falangen att hans thailändska 'hustru' inte älskar honom med hjärtat som han älskar henne” Och hela hans världsbild faller, han blir bitter och alla från Thailand ”jobbar i bar”, för att uttrycka det snällt. Han känner sig ekonomiskt utnyttjad och skilsmässan står för dörren och han letar vidare efter den ”sanna rena kärleken”. Enligt min definition och mina en aning tunna kunskaper och erfarenheter av thailändsk ”kärlek” så handlar den mer om trygghet, kanske. Visst blir thailändskor/thailändare kära och förälskade som vi blir, helt klart. Men helt klart, enligt min syn, är att riktigt förälskade i en 10-15 år äldre falang har nog en thailändska (i fortsättningen) svårt att bli.Det kan, som man kan läsa i andra inlägg, uppstå en mental kärlek.Hon kan känna sig trygg och ekonomiskt säker. Är dessutom mannen snäll och inte super, behandlar henne med respekt och tillit så är chanserna större för att det med tiden kan utvecklas något som kan liknas vid romantisk kärlek. Men att en barflicka eller en fattig risdotter på 7-11 ska bli störtkär i en många år äldre falang är en ganska utopisk tanke. Visst, det händer. Men allt som oftast så blir det i bästa fall ett ömsesidigt utbytande av tjänster.
Vidare i det ursprungliga inlägget så skriver BND om vad som gör att vi blir kära/älskar någon. Och jag återkommer till kärleken, för mig är kärlek att älska utan krav. Av egen personlig kunskap om mig själv vet jag ju vad jag föredrar. Jag vet vilka egenskaper jag söker hos en partner. Jag vet dessutom vad jag INTE vill ha, vilket inte alla beaktar när de väljer. En nog så viktig faktor när det gäller val av partner. Och sen kan vi gräva ner oss ytterligare lite, för att göra er lördagsmorgon, 10.24 nu, ännu trevligare.Vi kan prata om vad du vill HA och vad du egentligen BEHÖVER. För där kan det skilja sig en hel del åt utan att man tänker på det. Den personen du vill ha kanske inte är den personen du behöver. De egenskaper hos en partner du eftersöker kanske inte är de du behöver. Alla har vi väl någon gång fått det vi vill ha, men inte det vi behöver, både medvetet och omedvetet. Ett exempel, för att enkelt påvisa skillnaden: Du vill bara äta hamburgare, men din kropp behöver mycket mer näringsämnen än vad en hamburgerdiet ger dig. Du får det du vill, men inte det du behöver. Löjlig jämförelse ja, men enkel. Det du vill ha ligger helt enkelt högre upp i medvetandet medan det du behöver kan ligga lite mer dolt. Även jag har sökt med ögonen. Jobbat upp skönheter lika tomma som gårdagens pilsnerburk. Även jag har fallit för en vacker insida. Även jag har valt med k'ken. Jag har sökt efter det jag ville ha, inte det jag behövde.
Efterett 12årigt förhållande satte jag upp långa listor på mina tillkommande och de sållades friskt. Jaha, du vill ha barn, hejdå. Jaha, du gillar inte dittan eller dattan, hejhej. Jaha, du är lokalvårdare, bye bye! Ja, ni fattar. Säkert många fina kvinnor jag nobbade för att de inte hade det jag ville ha, eller mer inte ville ha. Så med begynnande livserfarenhet, eller vad man nu kallar summan av alla misstag man gjort, så är min lista numera ganska så kort. Jag vill ha någon att dela min vardag med som är villig att göra detsamma med mig. Jag vill somna nära, äta tillsamman, plocka svamp osv. Men grunden för mig är tillsammans. Vissa trivs med att bara ses i dörren eller säga godnatt till varandra, gott för dem. Men jag vill leva ett stillsamt familjeliv där familjen är i centrum. Inte de egna personliga intressena/vinsterna. Visst har vi olika intressen, och de ska bejakas, men dessa ska inte spela huvudrollen. Som i ett förhållande jag hade med en kvinna. Honlevde sitt liv och det passade att träffas på hennes villkor. Som ni förstår så blev vi inte så långvariga
Härvid kan jag berätta varför jag valde just en thailändska. Jo, jag såg hur andra män levde i nära förhållanden med sina thailänska fruar och hur stor sammanhållning som finns. Jag kommer från en splittrad familj där vi oftast bara träffats på julafton allihopa.Och detta var/är något jag söker, en hel familj. Att min fru sätter sin thailändska familj och deras välmående högst på sin priolista är något som jag får acceptera då jag sätter vår nya familj högst på min. Och mår inte vi bra mår inte thaifamiljenbra. Och vice versa. Och någonstans där har vi hittat hasip/hasip. Jag ger henne det hon behöver och hon ger mig det jag behöver. Och svårare än så behöver det inte vara. Jag kräver inte att hon ska älska mig som jag älskar henne. Jag behandlar henne med respekt och tillit och får samma tillbaka. Att hon sen är kärleksfull och uppskattar hålla handen och ligga nära om natten är förstås något jag uppskattar mycket. Var med en kvinna som skällde på mig om natten då jag ville komma nära och hålla om. ”Du vill bara hålla mig vaken!” Och hur än framtiden blir så kan jag med gott samvete gå vidare och veta att jag gjorde allt jag kunde och behövde.
Var tvill jag komma? Jo, BND räknar upp anledningar till varför man ”blir ihop” och dessa håller jag med om. Jag vill bara inflika att många går på autopilot och går på samma mina om och om igen, utan att lära sig något. Det kan vara alkiskvinnan som tagit hand om sin alkis till man och sen letar efter en annan alkis att ta hand om. Eller den misshandlade kvinnan som söker bekräftelse hos ytterligare en kvinnomisshandlare, för hon får sin bekräftelse genom att bli nedtryckt. Eller att man söker utanför sin målgrupp och hela tiden missar och blir bitter. Eller att man helt enkelt inte är medveten om att man bör vara medveten om att man ”ska” göra ett medvetet val av partner. Man har helt enkelt inte alla ”själv” hemma. Man tror att bara för att jag vinner en miljon blir jag lycklig, alltså söker man efter alla sju rätt på lotto hos en annan människa, när man måste vara en vinnare inombords först!
Och jag återkommer till det där med vitlöken, försöker du förändra någons personlighet, eller djupt rotade sedvänjor, kommer du obönhörligen stöta på patrull. Den enda du kan påverka och förändra är dig själv och ditt eget beteende och genom det kanske påverka andra och andras beteenden. För som så mycket handlar om här på MPR är det olikheterna vi fokuserar på när vi pratar. Så sällan vi påpekar likheterna. Att vi alla behöver trygghet, kärlek och närhet, men på olika sätt...
Jag ser fram mot era synpunkter på mina synpunkter, trots allt så lär vi oss mycket av andra!
Nu ska jag koka lite av familjens ris jag hjälpte till att plantera isomras, hacka ihop en morot/gurk somtam med torkade räkor och jordnötter och fritera lite gris och drömma mig tillbaka till hembyn och familjen ett tag.
Sorry om det blev rörigt, men jag skrev det i OpenOffice och när jag klistrade in det hade många ord dragits ihop och mellanslag försvunnit. Hoppas att ni har överseende Jag har försökt rätta till det mesta, men säkert finns en del kvar!
