Blev en kortistripp i helgen igen. Bekvämlighet står överst på dagordningen nu för tiden så vi kommer sällan längre en ett par timmar med bil från Bangkok. Denna gång blev det Thailands svar på Enköping, dvs Hua Hin som var resmålet. En ganska ospännande plats men med många mkt trevliga hotel och resturanger.
Axplock.
Mycket trevliga bilder Wille mera sånt. 
Maitan.
Hmm, om Hua Hin är Enköping, vad är då den pittoreska familjevänliga fiskebyn på andra sidan bukten?
Var i Hua Hin förra helgen men spenderade mest min tid i Sam roi yod natinalpark. Uppskattar att åka tåg mellan Hua Hin och Bangkok, även om det tar längre tid.
Sköna bilder 
Sköna bilder.! Synd att Enköping saknar beach, hotell, resturanger, färska skaldjur, Star Bucks, nattmarknad, resturanger för kungligheter och klimat annars hade man blivit sugen på en tripp till helgen. 
/mvh
Var i Hua Hin förra helgen men spenderade mest min tid i Sam roi yod natinalpark. Uppskattar att åka tåg mellan Hua Hin och Bangkok, även om det tar längre tid.
Instämmer till fullo!
Fina bilder Wille! Ni ser ut att ha haft en härlig tid där! Kul att du delar med dig!
Det är alltid roligt och lärorikt att titta på willes foton.
Som yttre betraktare får jag ofta utifrån bildernas komposition en känsla
av hur mannen bakom linsen mår och hur han upplever det förevigade nuet i sin omgivning.
Visst kan det också röra sig om en avsiktligt förmedlad illusion som
kollrar bort en tolkningsvillig amatöranalytiker som jag, men så är det
med bildkonst i den högre skolan där även det abstrakta får smyga sig in i en annars knivskap och tydlig bild.
Det är med andra ord ”in the eyes of the beholder”
eller betraktaren själv som utifrån sina förutsättningar får välja
vad som förmedlas på en visad bild.
Vad bubblar då upp i min fantasi, och vad kan jag se annat än ett
flertal vackra motiv i ett exotiskt land?
Jag slås direkt av att stora delar av bildserien andas ”melankoli”, ”framtidsoro” och ”instängdhet”.
Dessa känslor avspeglar sig i en upplevd ensamhet längst ute på en social udde
där det i ett socialt dunkel blåser allt hårdare.
Detta följs upp av en missvisande vågskål och stora svarta moln som
tornar upp sig vid horisonten.
Vi ser även omslutna och hårt hopknutna nät,
samt slutna musslor som i sin felaktiga miljö sakta kvävs till döds.
Ibland kan nog grälla båtar och vattnet de flyter på te sig lite pittoreskt och rofyllt,
men vid en närmare titt så är den bärande ytan oroväckande grumlig och ogästvänlig.
Det gäller även att ha förmågan att se saker och ting från minst två olika håll,
annars har man ingen anig om att exempelvis fasaden är krackelerad (på ett tåg mot framtiden).
På varsin inmutad tågvagnstrappa ser jag även två håglösa
men troligen revirstyrda unga män som är mycket väl medvetna om att de är på väg mot ett annat mål,
men samtidigt saknar de i sin opåverkbara livssituation en känsla av ”varför?”.
Sedan har vi balans-, och direktionsproblemet med en Buddistisk statsreligion
som lider av både ålderdom och ömma, slitna fötter.
Via en sponsrad promenadkäpp kan dess allt omodernare företrädare bara
hjälpligt ta sig fram i dagens samhälle, och för att inte bli omkullsprungna
gäller det att lotsa sig runt alla tydliga sprickor i fundamentet - speciellt om de ska kunna nå ut till alla egoistiska primater i valmanskåren.
Frågan är väl om man som levande individ gör bäst i att
bara rida med och gilla läget – detta oavsett hur stor och stark den röda draken växer sig?
Vid sidan av en pyrande och kanske hemlig längtan till en annan
social och geografisk plattform, så finns det också en nödvändig motvikt
i det dagliga eländet, vilket manifisteras i bilden av en stark
ansvarskänsla och kärlek (tacksamhet) till
fotografens lite mindre bekymrade fru som istället sätter sitt hopp
till några lyckobringande tempelstickor.
Detta patriarkala ansvar och den äkta oron för familjens framtid
kommer också väl fram i bilden av en betonghård och ledig parksoffa
där bara två knyten till packning finns (en saknas).
Livstillvaron i detta välbekanta men samtidigt främmande och
något svårbegripliga land är dock inte till fullo inlindad
i en massa hämmande mollackord utan några livsbejakande och bubblande refränger.
- Nej, allt är inte kolsvart i willes värld!
Framtidstron hos familjens fotograferande lokomotiv finns där trotts allt,
och som jag tolkar det så är det förmodligen just dotterns obekymrade inre
och hennes charmfulla spontanitet som oftast skänker fotografen den
livsnödvändig injektion av glädje som vardagens svårväxlade rangerbangård kräver.
Inget att oroa sig för med andra ord
Mvh
SN
Kanonbilder som vanligt Imponerad som bara den..
Ha en bra kväll!
- Nej, allt är inte kolsvart i willes värld!
Framtidstron hos familjens fotograferande lokomotiv finns där trotts allt,
och som jag tolkar det så är det förmodligen just dotterns obekymrade inre
och hennes charmfulla spontanitet som oftast skänker fotografen den
livsnödvändig injektion av glädje som vardagens svårväxlade rangerbangård kräver.
Inget att oroa sig för med andra ord
Mvh
SN
Oj, tog en stund att låta din analys smälta in. Jag vågar inte säga så mkt om huruvida den stämmer eller ej - detta eftersom det pendlar med humör och jag kanske inte reflekterat så mkt över vad bilder förmedlar för bild av fotografen.
Ditt sista stycke är helt klart träffande - ett leende från Amelia kan få mig att stå ut med det mesta.
Men, jag hade nog lika gärna kunnat plocka ihop ett resebroschyrs-repotage med glada färger, lekande barn och gemytliga munkar och vackra tempel av de andra bilderna som togs under helgen. Dock är ofta de bilder för mig ganska så ointressanta och trista.
Tack för en mkt intressant kommentar!
Kanonbilder som vanligt
Ha en bra kväll!
Du är ju en Isaandokumentatör av stora mått - när kommer du in till storstan för en fotovandring med frekventa vätskekontroller då?
Oj, tog en stund att låta din analys smälta in. Jag vågar inte säga så mkt om huruvida den stämmer eller ej - detta eftersom det pendlar med humör och jag kanske inte reflekterat så mkt över vad bilder förmedlar för bild av fotografen.
Ditt sista stycke är helt klart träffande - ett leende från Amelia kan få mig att stå ut med det mesta.
Men, jag hade nog lika gärna kunnat plocka ihop ett resebroschyrs-repotage med glada färger, lekande barn och gemytliga munkar och vackra tempel av de andra bilderna som togs under helgen. Dock är ofta de bilder för mig ganska så ointressanta och trista.
Tack för en mkt intressant kommentar!
Väl bekommet wille,
dessvärre smög det med sig i all hast ett och annat stavfel i min text.
Men om du kollar igenom bilderna några gånger och väger dessa emot mina intryck
så klarnar nog min personliga tolkning något. Det vore dock intressant att höra vad de andra MPR:arna
läser in i dina bilder och varför just dessa blev förevigade motiv.
Frågan är ju om vårt fotograferande och motivval styrs av dagsfärska känslor eller ej?
Ursäkta - jag ligger i badet och försöker skriva med mobiltelefonen. Går sådär 
Väl bekommet wille,
dessvärre smög det med sig i all hast ett och annat stavfel i min text.
Men om du kollar igenom bilderna några gånger och väger dessa emot mina intryck
så klarnar nog min personliga tolkning något. Det vore dock intressant att höra vad de andra MPR:arna
läser in i dina bilder och varför just dessa blev förevigade motiv.
Frågan är ju om vårt fotograferande och motivval styrs av dagsfärska känslor eller ej?
Ursäkta - jag ligger i badet och försöker skriva med mobiltelefonen. Går sådär
Utan tvivel styrs fotograferandet av dagens humör... även det urval av bilder man väljer till en bildtråd senare styrs nog av dagsformen.
Bildtråden kan dessutom helt utebli om man är på dåligt humör 
Herr Chang har talat.
Utan tvivel styrs fotograferandet av dagens humör... även det urval av bilder man väljer till en bildtråd senare styrs nog av dagsformen.
Bildtråden kan dessutom helt utebli om man är på dåligt humör
Herr Chang har talat.
Jag tror ungefär som du Changen.
Antingen styrs vårt motivval av direkta och tydliga uppflammande känslor eller
också av pga sublima känslor som är resultatet av tidigare upplevelser.
Man kan ju fråga sig varför vissa fotografer likt en kustmagnet drar sig ut mot havsbrynet
för att upprepat i olika vinklar dokumentera Bohusläns fuktade och feminint rundade klipphällar
som ackompanjeras av eldfängda solnedgångar i horisonten.
Sker dessa val av klart erotiska granitmotiv helt omedvetet därför att det är
enkla, stillastående och färggranna motiv eller beror valet av dessa tacksamma objekt
mer på en personlig längtan till det förbjudna eller till det som upplevs som onåbart långt där borta?
Kan det även bero på att man kan känner sig lite osynlig eller för kort i rocken
om man också har en förkärlek till att i mörkrets anonyma dunkel vilja smyga omkring och
fota stora resliga hamnkranar och andra mekaniska lyftanordningar som i fantasin kan ge
en trygg samvarokänsla av rent syborgformat?
- Ja valet av fotomotiv sättar alltid min fantasi i rullning.
Vad har ni andra för funderingar?
Mvh
SN
Jag tror ungefär som du Changen.
Antingen styrs vårt motivval av direkta och tydliga uppflammande känslor eller
också av pga sublima känslor som är resultatet av tidigare upplevelser.
Vad har ni andra för funderingar?
Mvh
SN
Bäste herr SN, alltid lika intressant att läsa dina alster. Kan man få en psykoanalys av mitt senaste alster... 
http://www.maipenrai.se/forum/t/16-dagens-bild/page__view__findpost__p__236729
/Enis ~ skuggan av sitt forna jag.
Blev en kortistripp i helgen igen. Bekvämlighet står överst på dagordningen nu för tiden så vi kommer sällan längre en ett par timmar med bil från Bangkok. Denna gång blev det Thailands svar på Enköping, dvs Hua Hin som var resmålet. En ganska ospännande plats men med många mkt trevliga hotel och resturanger.
Axplock.
Fint SnyggLeif 
Å lilldamen växer så de knakar
Du är ju en Isaandokumentatör av stora mått - när kommer du in till storstan för en fotovandring med frekventa vätskekontroller då?
Det är ju skillnad på bild och bild.. Jag tar bilder, du gör konstverk
Är det dags för en MPR träff i BKK? Jag kommer...
Ha en go dag!
📦 Den här tråden är arkiverad och går inte att svara på.