Thailand fick ju år 2010 i Cannes den enda Guldpalmen hittills för filmen ”Farbror Boonmee som minns sina tidigare liv”. Regissören Apichatpong Weerasethakul vägrade att klippa någonting i filmen, trots uppmaningar från dinosaurierna på kulturministeriet. Resultatet blev givetvis att den inte fick något visningstillstånd i Thailand överhuvudtaget. 
Men det Thailand som skildras i Weerasethakuls filmer är förstås något annat än den av statenunderstödda bilden av thailändsk kultur, som turisterna njuter av under ett kort besök i Bangkok eller på landets öar och stränder. En kultur som knappast har ett forntida ursprung utan i mångt och mycket är en produkt av hur landet sedan länge influerats av bland annat kinesiska, indiska och laotiska kulturer.
Weerasethakuls filmer visar ett annat Thailand
Ibland undrar jag om man i Thailand ens hört talas om uttrycket "freedom of expression".