När jag drabbades av gula febern för tio år sedan så glimmade allt i Thailand som guld. Jag kunde inte i princip se några fel alls på Thailand och thaiarna som folk. Visst hörde och läste jag om oegentligheter, luriga tjejer, giriga släktingar osv. men allt detta kunde inte drabba mig eller mina bekanta.
Sucssesivt har min drömbild rasat rejält då mina kunskaper om landet och dess invånare växt betänkligt. Det som har retat mig enormt de sista åren är många thaiares girighet och deras inställning att de har helt rätt att klå faranger på pengar just för att de uppfattar sig så fattiga i jämförelse med de oändligt rika farangerna.
Detta tänkesätt går igenom i hela det thailändska samhället. Faranger skall snabbt in på semester, spendera alla sina pengar fort som fan och hem igen. Långliggare är mest till besvär för Thailand.
På turistorterna förutsätts det många gånger att farangerna skall betala farangpris som ibland kan vara ordentligt upptrissat (Försök t.ex få ett rimligt pris på en transport mellan två stränder på Koh Samui). På byn visas girigheten och avundsjukan bäst genom det ständiga gnället om när, hur dyrt och hur stort huset skall bli. Om tjejen förklarar att inget hus är på gång så har säkert fler än mig blivit kallade farang kinåk.
Är ganska säker på att det alltid varit så här bara att jag inte sett det innan.
Älskar dock fortfarande att vara i Thailand, dock på ett annat sätt än tidigare. Landet och dess invånare har alltför mycket goda egenskaper som jag väljer att se och oftast finner jag mig i att svälja ner galenskaperna. Händer att det kokar över ibland men det kan väl hända den bäste.
Neil