Då jag har flyget ensam i ett segelflygplan många gånger så drar man ju ut luftbromsarna, anpassar hur mycket man drar ut dom beroende på var på landningsbanan man vill landa.
Drar man inte ut luftbromsarna alls så kommer man att landa långt förbi den tänka stopplatsen men landar väldigt mjukt och utan några som helst stötdämpare.
Har man för hög hastighet och kommer in för högt så blir det ju som i trådskaparens fall att man höjer nosen för att minska farten samtidigt som man luftbromsar och då kommer ju planet till slut att stalla och då från en högre höjd än normalt vilket resulterar i en kraftig duns eftersom landningsställens stötdämpare inte kan dämpa hur mycket som helst.
( har själv sett en sådan situation när en kille i min grupp skulle ta certifikat,det var hans första ensamflygning och han skulle landa, hans flyglärare som var meriterad med flera sm-guld i segelflyg tittade åt ett annat håll i ett annat samtal tills min oro blev helt olidlig och jag skrek något som jag inte minns idag.Flygläraren grep in och instruerade med komradion, landningen slutade med markkontakt och planet studsade upp tillbaka flera meter samt stannade utanför landningsbanan, planet var deformerat men gubben var ju lyckligtvis oskadad. )
Vid en normal landning så stallar ju planet mycket närmare landningsbanan (vet inte exakt vilken höjd det handlar om på dom större flygplanen) men i vilket fall som helst så känner man ju alltid när ett större plan landar trots att dom har kraftiga stötdämpare.
Om man skulle landa utan att stalla så skulle man knappast känna någonting vid markkontakten med ett plan med stötdämpare.