Svärfar håller ordning

Kul där SN med din svåger måste kännas bra för honom med en bra svåger och syster.Men en sådan faster kan han klara sig utan.

Kul även att se "Trädet" på sin examen.Stort tack och hoppas det går bra för alla inblandade och att du fortsätter att rapportera.

Mvh Leadbelly

Det rycker i näven på gubben!

Så har då ett par veckor förflutit sedan Taan reste tillbaka till Thailand.

Väl hemma så fick han efter några dagar hänga av sig kavajen och istället kavla upp ärmarna

och hjälpa sin pappa med trädgården. Vattenreservoarens gräsvall behövde ansas eftersom

gräset växte högt nu efter trädgårdsmästarens frånvaro i 6 månader.

Taan och hans pappa skred till verket med grästrimmer och räfsor, medans gammelfarmor

höll sig lite närmare huset i jakt på eventuella grässtrån att kunna hacka upp.

När trädgårdsarbetet var över plockade Taan fram några kalla öl som han och Pappan delade på.

-Mums, vad kan gå upp mot lite gratisöl med isbitar i värmen.

Men det var inte bara goda drycker som den givmilde Taan gav bort, nä då.

Till sin Pappa gav han efter långa trånande blickar även bort en gammal begagnad Rolex kopia

som han hade fått av mig under sin vistelse i Sverige.

Rent estetiskt var det ett osedvanligt välgjort ur som även drog upp sig självt om man hade den på armen.

Pappan blev överlycklig av denna fina gåva som genast fann sin givna plats kring patriarkens handled.

Där blänkte den så fint och majestätiskt i solskenet, och armlänken rasslade tungt och mäktigt

runt handleden när han gick runt och ömsom tittade på den och ömsom lyfte

den till örat för att få lyssna till det dyra tickandet.

- Pappa, du får inte tro att den äkta, för det är den inte, ropade Taan till sin far.

Det är istället en kopia av en riktig klocka, för det har Herr Nilsson berättat för mig.

Den saknar ett eget batteri för att istället kunna ticka på ett trovärdigt vis,

och du måste röra på handleden och uret för att en fjäder ska hålla mekanismen igång,

försökte Taan förklara för fadern som genast misstrodde den runkande rörelsen som Taan visade med handleden.

- Hörru, var nu inte dum Pojk!

Det ser jag väl för fanken att klockan som vi har fått av Nilsson är en äkta Rolex.

Han den där Nilsson ger väl inte bort en låtsasklocka heller.

Lita du på din Pappa för han har till skillnad från dig varit Polis, och därför har han också

erfarenhet av sådana här saker. En gång för några år sedan så visade faktiskt polismästaren

i ”Gatååk” (ChokChai på bymål) mig en oäkta Rolex klocka, och den hade inte alls

samma färg som denna, så det så.

Därefter travade Pappan runt i grannskapet under resten av den dagen.

Armen lite sträckt i vinkel framför sig för att ingen skulle kunna undgå

att se det nya och fina uret från Sweden.

Min Svärfar har en lite egenhet som även tidigare omnämnts i en del berättelser.

Det är hans förmåga att vilja inta ett behagligt ryggläge i syfte att finna kontemplation

och för att i slummern kunna fånga vissa fiffiga idéer gällande frugans hus och tomt som han inte äger.

Så skedde även denna kväll när han snart slocknade med armarna hängande utefter sidorna på Tv-fotöljen,

och lite hjälp på traven mot drömmarnas värld hade han nog fått av att ta för sig lite väl frikostigt

av den öl som Taan hade varit och köpt.

Dagen efter vaknade Svärfar upp med ett tryck över hjässan,

och eftersom det redan var förmiddag så han fick masa sig ut på verandan

för att suga i sig lite syre och för att ta sig ett glas öl.

Då såg han till sin bestörtning att urverket hade stannat under natten.

Och som så många gånger tidigare när något oförberett händer så ryckte han även

denna gång upp telefonen och slog "nödnumret" till sin dotter i Sweden.

Senast detta skedde var ju när hans sovrumsfläkt hade fått fötter.

Nu var goda råd dyra – herre min gud – han hade redan efter en natt haft sönder

den dyra fina presenten som hans son hade fått av Nilsson,

och som han själv därefter hade tillskansat sig.

- Vad skulle Nilsson säga nu, bäst att rådfråga dottern om hur detta ska förklaras.

Efter en stund av lugnande ord från dottern så föll polletten ner och han begrep då

misstroget och bedrövat att klockan ändå var en kopia och som

faktiskt stannar om man inte kontinuerligt rör på den.

Så om det nu är någon som råkar se en äldre thailändsk man

som rör sig i krokarna kring Korat, och som med ena handleden utför en

ryckig rörelse med handleden så skall inte detta beteende misstolkas som

något ekivokt framkallat Tix eller att det är Parkinsonsrelaterat - Nej då !

- Det är bara Siam-Nilssons Svärfar som försöker hålla liv i det svenska under-verket

SN

underbart hur affärsfolket åmar sig och waiar för den nu välklädda och världsvana Taan.

Ur led är tiden.

Ur led är tiden.

Nja,snarare tidlös

Lysande som vanligt! Tackar för det reportaget.

Vi har nu fått en rapport från Taan som har kommit fram till byn utanför ChokChai.

Folk i byn ser nu med vördnad och stora ögon på din nu 15 kilo tyngre broder

berättade frugans farsa stolt idag per telefon. Han har ju inte bara blivit mer trind,

- nä då - han även talar finare, tänker klokare, samt sitter och rör sig mer belevat

än förr bedyrade hans upprymde far i telefonen.

Inte undra på det när han på moppen i 35-graders värme har gjort sina första

ärenden iförd sina nya svarta välputsade skor, snygga chinos, skjorta och en

välsittande svensk blazer med röd sidennäsduk i bröstfickan.

Idag hade Taan varit iväg för att inhandla en ny golvfläkt till sin far,

eftersom faderns fläkt förmodligen har blivit stulen av faderns spelgalna syster.

En dag i förra månaden var den relativt nya golvfläkten utbytt mot en gammal skruttig sådan.

Dock hade kleptomanen gjort sig omaket att dra bort klisterdekalen som fanns på faderns fläkt,

och istället fäst den på den skrotfärdiga fläkten.

På så vis skulle ju ingen märka något, hmmm . . .

Taan berättade att när han skulle besöka Bangkok Banks ATM-box i ChokChai

för att ta ut pengar så promenerade han förbi några av bankpersonalen

som stod och hade rökpaus utanför banken.

När de såg honom så frös de liksom till is med halvöppna munnar och de

skyndade sig upp med händerna för att Wai:a den okände,

men högburne och välskräddade mannen.

Taan fanns sig snabbt i sin nya roll som sk ”fint folk” och nickade självsäkert tillbaka.

När han sedan travade in på el-butiken för att titta på fläktsortimentet så bugade

sig artigt den kvinnliga affärsföreståndarinnan och sade ”Sawadee-khaaaa” med

ett vänligt leende på läpparna.

Något sådant bemötande från folk av rang hade Taan aldrig tidigare fått erfara i sitt liv,

så det var bara att suga i sig och njuta av stunden och försöka leva upp till den nya rollen

Hoppas att han nu inte sliter ut sin nya respektingivande mundering i förtid.

Vi har sagt till honom att försöka hushålla lite med grannlåten så att inte det

nuvarande överraskningsmomentet förbleknar i kapp med att Blazern blir

svettig och solkig av det varma landsortdammet.

SN

5555 helt underbar berättelse

Eftersom det ser ut som att en och annan MPR:re uppskattar att läsa mina små historier

så ska jag denna gång bjuda er på en något längre, men för den skull inte tristare historia (hoppas jag).

Läs den när ni orkar och har lust

*****************************************************************************************************

Delad kärlek - halverad lycka

I höstas när jag och min svåger Taan var ute och spankulerade uppe vid Rudalsskogen så kom vi av olika skäl in på det här med föräldraskapets olika glädjeämnen och ansvar. Jag frågade honom om han som numera känner sig tillfreds med att bara ha ett barn (Trädet) som dessutom har gått och blivit förvandlad till en fullfjädrad Katöj.

Eftersom Taan numera har en ny eller rättare sagt en bättre begagnad flickvän i Thailand så anade (befarade) jag att han i framtiden kanske skulle vilja ha en ny och helt vanlig son eller dotter med den nya madammen.

Mamman till ”Trädet” var ju aldrig riktigt intresserad eller för den delen kapabel att ta på sig modersrollen, och därför pös hon raskt iväg från ”KlongToey” där Taan och den lilla bebisen huserade i ett hyrt rum. Taan själv var ju vid den här tiden en ganska glad oansvarig spelevink precis som så många andra unga thaikillar uppträder, och därför stod han tämligen handfallen inför uppgiften att själv behöva ta hand om ett litet barn som han varit med om att sätta till värden. Speciellt olustig och olämplig föll sig nog rollen som ensamstående förälder eftersom han halva dygnet var sysselsatt som underbetald kycklingstyckare, och under den andra halvleken ville han roa sig med kamratgänget som i dödsförakt gillade att köra ikapp med sina trimmade lättvikare på New Phetburi Road. Det sved verkligen att bli lämnad så där hux flux med den lille som bara skrek, sket och ville ha mat. Han kände sig ganska förkrossad och helt vilsen eftersom han trots allt älskade ”Trädets” mamma och saknade den omtanke som hon i goda stunder skänkte honom.

Därför blev det till att försöka lokalisera första bästa telefonkiosk och på känt maner bland de manliga släktingarna till min fru slå ”nödnumret” för att rekvirera goda råd och handräckning med det ”lilla problemet”.

- Ja det blev naturligtvis föräldrarna till Taan och min fru som brådraskat fick åka ner till Bangkok

för att hämta hem det lilla ”Trädet” som gallskrek av myggbett, hunger och blöjeksem.

Taan fick som tack för sin ”oturliga” oförmåga en rejäl skopa ovett av sin rasande far som ännu en gång förfasade sig över nya barnrelaterade utgiftsposter. Speciellt nu när hans egna barn tack och lov hade blivit vuxna, och skulle kunna försörja sig själva. Gubben skrek, örfilade och sparkade Taan upprepat i baken samtidigt som han förkunnade att Taan var fullkomligt värdelös som son till en Polis. Vidare domderade gubben att Taans lille son skulle uppfostras av honom, och att Taan gjorde klokt i att hålla käften om vem som var den biologiska fadern.

Gubben såg nog i den lille pojken en framtida möjlig revansch till att hans poliskollegor trotts allt skulle kunna se på honom som en framgångsrik man och potent frögurka, och med rätt uppfostringsdisciplin så fanns det som han såg det goda chanser att det lilla knytet skulle kunna växa upp och göra honom stolt på ålderns höst.

Nog växte ”Trädet” upp alltid, och nog blev han pampig så få,

men han blommade nog inte ut riktigt som Gubben hade förväntat sig?

Eftersom Taans pappa hade varit så där fruktansvärt arg och besviken över sin odugling till son

så valde Taan att ligga lågt, och han höll sig undan och stannade de närmsta åren i Bangkok där han i ensamt majestät gjorde halvtaskig succé som ”heartbroken” diversearbetare.

Efter ca fyra år av hopplöst väntande på den gamla ungdomskärlekens återkomst så nåddes till slut Taan och hans föräldrar av ett bistert telegram:

”Trädets” moder hade på eget bevåg lämnat detta jordeliv med en snara kring sin hals,

och utsikterna för hennes återkomst hade därmed minskat drastiskt, det förstod Taan.

Det var alltså med denna något tragiska kunskap i bagaget som jag satt där på en parkbänk i Rudalen

och frågade ut Taan om han ändå inte tyckte att det räckte med bara ha ett barn?

Han såg då på mig och log lite underfundigt, och berätta efter en stund.

- Vadå 1 barn – jag har faktiskt 2 barn – Det visste du inte va?

- Va, har du två barn nu, det har du aldrig nämnt förr, och med vem har du det andra barnet, frågade jag nyfiket.

- Samma, svarade Taan och log lite besvärat!

- Vadå, samma, frågade jag?

- Alltså jag menar att det är samma tjej som var mamma till ”Trädet”.

- Men hon är ju död, sade jag utan att begripa hur det hängde ihop.

- Ja nu ja, men det var hon inte då.

Därefter började Taan berätta om vad som hade hänt.,

När lite mer än ett år hade gått efter födseln av ”Trädet så kom plötsligt mamman tillbaka och hälsade på.

Det hade tydligen skurit sig med den nya killen som hon hade bott ihop med under en tid, och därför ville hon nu försöka återuppta sin ungdomskärlek i ”KlongToey”. Därefter bodde vi ihop under en tid, och allt var väl frid och fröjd tills hon ännu en gång blev gravid. För så fort magen började växa så blev hon åter igen allt argsintare och tokig, och hon gapade och skrek när hon förbannade mig och sin egen otur. Halvägs in i graviditeten gjorde hon slut med mig för gott, och hon stack iväg upp till sin mamma som bodde utanför ”Nong Kai”.

Hon ringde ett par gånger och sade att jag aldrig mer skulle få se min dotter, och att jag skulle råka illa ut om jag åkte hem till henne. Förmodligen satt hon väl där och tjurade och förbanna mig i väntan på att det skulle bli dags, och det blev säkert en lång och trist väntan där uppe innan hon födde fram min dotter, sa Taan och log lika belåtet

som om han hade vunnit ett parti ”sten, sax, påse” eller hittat en femkrona på stigen i Rudalen.

- Så Du har alltså aldrig träffat din dotter sedan dess, undrade jag?

- Nä, det har jag inte, men man vet ju aldrig, kanske vi träffas någon dag?

- Har du pratat med henne på telefon, eller har du något foto eller hennes adress då, försökte jag?

- Nä, det har jag inte, men jag tror att jag kommer ihåg hennes mammas efternamn och namnet på närmsta byn.

Jag minns också hur deras hus såg ut och att det fanns en grusväg, lite träd och några risfält i närheten.

Hmm,. . . det där låter ju inte direkt som en särskilt vägledande platsbeskrivning, tänkte jag

och anade att dottern skulle kunna bli svår att lokalisera.

- Vet du vad hon heter då?

Ja det vet jag, svarade Taan, hon heter ”Töy”, och det är ju nästan som "Toj" som min flickvän som heter.

-"Taan, Tonn, Töj, Toj - Taan, Tonn", och "Töj, Toj- Taan, Tonn, Töj, Toj",

mulade han drömmande i en entonig ramsa, och till slut fick jag avbryta honom med en ny fråga.

- Saknar du henne, då menar jag din dotter ”Töj”?

Taan liksom smakade på min formulerade fråga samtidigt som han såg på mig med samma oförstående och utforskande blick som han brukar få när jag har bjudit honom på lakrits eller pratat svenska med honom.

- ”Kid Tung” sa han till slut, och han tycktes ha fått något alvarligt och obekant att fundera på.

- Jo då, jag saknar henne om jag tänker på henne,

men det gör jag ju inte så ofta och därför har jag inte saknat henne.

Jag fick ju aldrig chansen att lära känna henne, och jag vet inte hur hon ser ut,

och jag vet ju inte om hon saknar mig eller om hon tror att jag är död. Kanske hon är arg på mig?

Jag själv som satt och lyssnade till dessa utläggningar lade inga egna värderingar i det han hade berättat, för det är oftast väldigt vanskligt att göra så när man själv inte har varit på plats för att följa händelseförloppet .

Beroende på bakgrund, utgångspunkt och historiskt perspektiv så är en återberättad sanning bara en personlig yttring i högen av alla tänkbara sanningar som finns, och därför bör heller inte Taans målande beskrivning få ge färg åt någon enskild persons eventuella karaktärsdrag (inkl. honom själv).

När vi kom hem och nyheten om den nya dottern hade spridit sig så blev det en väldig aktivitet på min fru.

Nu jäklar vaknade den omtänksamma hönsmamman inom henne, och när hon fick klart för sig att dottern var i 17-årsåldern och föräldralös, så förstod min fru alvaret.

Redan nästa dag började hon ringa runt i Thailand och hon betade av det ena mantalsskrivningskontoret (Ampour) efter det andra innan hon slutligen fick napp på ett kontor. Via detta kontor så fick hon sedan telefonnumret till en by-chef som troligen skulle kunna ge ytterligare information i ärendet. Det kunde han mycket riktigt, och han berättade att han mindes den tragiska händelsen om självmordet. Han lovade att snarast kontakta de efterlevande för att höra med dem om de var intresserade av att tala med min fru. Det var de, och följande dag fick min fru deras telefonnummer och hon ringde upp dem.

Taan tordes inte själv prata till att börja med, och han såg mycket ångestfylld ut när min fru rotade runt i hans förflutna, och med tanke på min frus ansiktsuttryck och hennes ansträngda svada så var det ett mycket gripande telefonsamtal där många känslor var inblandade.

Det visade sig att flickan blev överlycklig över att hon äntligen hade fick reda på att hon faktiskt hade en förälder i livet, och att denne uppenbarligen även brydde sig om henne.

Hon berättade att hon redan 15-årsåldern hade givit sig av hemifrån med buss för att leta efter sin förvunna pappa i Bangkok. Men hur hon än letade och frågade sig fram i ”KlongToey”, och i andra mindre lämpliga miljöer för en ensam tonårstjej så visste ingen var denna Taan befann sig.

Hon fick ge upp sitt letande efter en dryg vecka och hon återvände till ”Nong Kais” utmarker i fast övertygelse om att hon aldrig skulle få träffa sin biologiska pappa.

Taan var vid tillfället då dottern letade efter honom inte i Bangkok längre.

Han var då hemma i huset utanför Korat. Redan några år innan detta utspelade sig så hade han blivit tillfrågad av bl.a. min fru om han ville lämna Bangkok för att åka hem och ta hand deras gemensamma mamma som hade insjuknat i cancer och som på egen hand hade svårt att klara sig när maken var ute och jobbade som Polis.

Taan skötte henne väl på alla vis ända fram till dess hon avled för några år sedan.

Vid det första samtalet, och även under de efterföljande telefonsamtalen med Taans dotter så bestämdes det att så snart Taan hade återkommit till Thailand efter sin vistelse i Sverige så skulle hon och han träffas på någon lämplig plats.

Det var bara en liten detalj som dottern måste klara av först.

Hon skulle nämligen föda sitt barn som hon bar på.

När frugan min hörde detta så skruvade hon besvärat på sig, och hon kände nog av ett obehagligt ”déjà vu”.

Historien liksom upprepar sig tänkte nog både Taan och min fru som började undra över vad hon hade grävt upp.

Det visad sig att dottern i sextonårsåldern hade träffat en trevlig yngling i Nong Kai, och nykära slog de sedan följe med varandra ner till Chonburi där killen hade jobb på en komponentfabrik. Även hon fick jobb på fabriken, och efter att de under en tid hade ägnat sig åt lite romantiskt utforskande aktiviteter så ledde detta till att den blott 17-åring magen började växa betänkligt.

Ca en månad innan Taan återvände till Thailand från sitt senaste Sverigebesök

så födde hon en välskapt flicka på kliniken hemma i byn hos sin Svärmor ,

och Taan blev på kuppen en nybliven morfar.

De första 10 dagarna efter återkomsten till Thailand var Taan och hans flickvän som ler och långhalm, och de roade sig älskvärt med olika roliga upptåg på dagarna, varvat med att stilla uppdämda behov av gymnastiska övningar på natten.

Taans flickvän som är ganska anspråkslös av sig och vid sidan av att prova Taans plommonstop på huvudet

och testa lite andra roliga hattar så fick hon även ta del av ”Trädets” införskaffade frisörkunskaper.

Hon var glad och tacksam över att hon utan någon kostnad fick hon sin långa svarta lantbrukarhår utkammat och tillfixat med en Trädets borste och nya plattång.

Detta gjordes samtidigt som Trädet stolt förklarade innebörden av vissa viktiga frisöruttryck

som exempelvis ”Two in One” och ”Moisteraiser”., vilka han hade lärt sig på utbildningen.

Allt var med andra ord frid och fröjd i stugan, och Taans flickvän njöt av denna varma mänskliga kontakten och den uppmärksamhet som Taan skänkte henne.

Därför tog hon mod till sig, och lade fram ett litet investeringsförslag som gick ut på att hon skulle få ta del av merparten av Taans förmodade sparslantar.

Hon hade ju suttit och ”tänkt” när Taan var i Sverige, och nu ville hon inte vänta och feglira längre.

Nä nu jäklar skulle de ”go all in” och satsa Taans sparslantar på inköp av ett gäng griskultingar som hon ville ha hemma hos sig. En hoper bufflar och en del koskrällen hade hon ju redan som klafsade omkring och sket utanför husknuten, så varför inte en samling grisar också?

Taan lyckades dock förhala svaret en tid eftersom han visste att han numera hade fler än en utgiftspost, och dessutom kände han att det i alla fall hos honom fanns ett fortsatt pockande behov av att få gymnastisera nattetid.

Ett felaktigt svar nu gällande den aktuella grisinvesteringen skulle ju kunna sätta en ovälkommen käpp i kärlekshjulet och därför var det bäst att fundera ett slag.

Till slut var han dock nödgad att berätta att han plötsligt hade hittat en försvunnen dotter,

och att han även fick ett barnbarn på köpet. Detta gjorde nog att svinen fick vänta på sin tur.

Detta var sannerligen inte en god nyhet för Taans flickvän,

och hon befarade att dottern och barnbarnets behov skulle komma före hennes egna lantbruksdrömmar.

Stämningen blev inte bättre av att Taans nyfunna dotter plötsligt ringde och meddelade:

”- Pappa jag är framme nu - kan du komma och hämta mig på busshållplatsen i Korat?”

Taan fick själv åka dit till stationen för att möta sin dotter, och det var nog tur att Taan i höstas hade skickat några bilder på sig själv, annars hade de nog inte känt igen varandra. Ändå uppstod vad han har berättat för mig ömsesidiga känsloyttringar som liknande de som man har sett i TV-programmet ”Spårlöst”, och det blev följaktligen en massa glädjetårar och kramkalas på busstationen.

Barnet hade hon dock lämnat kvar hemma hos Svärmor, och det tycks ju vara en ganska vanligt förekommande sed på den Thailändska landsbygden. Hon skulle ju ändå snart åka tillbaka till Chonburi för att jobba tillsammans med sin pojkvän på fabriken. Kanske hon såg det som lite onödigt att fästa det lilla barnet vid sin mammas närhet när de ändå inte hade tid för varandra?

Väl hemma i huset så välkomnades ”Töj” med öppna armar av alla.

Där fanns alla svansviftande byrackor, gammelfarmor med sina järnhackor och

Taans farlige farbror som dock snabbt försvann bakom kåken för att fixa till en välkomstgryta.

Men sist men inte mist i den välkomnande skaran så träffade hon sin nyfunna farfar

som dagen till ära var iklädd rosa piqétröja med ett broderat prinsessemblem.

Han besvarade värdigt sitt barnbarns wai, vilket hon uppskattade och bland det första hon lade märke till var hur stolt han bar en stor blank klockan på sin arm. Förmodligen var det inget allvarligt utan bara en ålderskrämpa tänkte hon, men lite orolig blev hon allt eftersom det stundom ryckte till i hans gamla handled.

Visst var hon själv nöjd, stolt och lycklig över att nu få vara nära sin biologiska pappa, men mest imponerad av alla dessa karaktärer var hon ändå av farfar som hade varit Polis.

Det är någonting visst och respektingivande över konstapelyrket och alla uniformer över huvud taget, tänkte ”Töj”.

När Taans pappa den kvällen gick till sängs för att sova följde lilla ”Töj” efter för att visa sin vördnad för gubben. Hon satte sig ner på golvet bredvid sängen och började berätta om sitt eget liv och om alla hennes vedermödor. Dessa ömmande historier varvade hon med en och annan hedrande fråga om hans polisiära hjältedåd tills dess att gubben slöt ögonen, öppnade munnen och somnade in som en snarkande Patriark.

När nästa morgon grydde, och när alla samlades ute på verandan så kände den unga ”Töj” att hon var i hamn,

och till skillnad mot den något äldre och mer korpulenta ”Toj” så hade hon dragit det längsta strået.

Ja där satt alltså lilla söta ”Töj” och myste uppkrupen mellan två stolta herrar, och hon var mer än övertygad om att hon hade dragit en dubbel jackpott vad det gäller tillgången till framtida fadersgestalter.

Alla var dock inte lika nöjda, för kvar satt en något bedrövad och sliten dam som tummade på sin upplevda nitlott bestående av en massa schamponeringstips och utkammat hår, men dessvärre helt utan investeringar med knorr.

Jag skulle nog tro att historien inte slutar här,

och jag lovar att återkomma när jag har lite mer kött på benen.

Mvh

SN

Återigen levererar du en berättelse av högsta klass.

Helt enkelt kanon SN .

Mvh Hn

Återigen levererar du en berättelse av högsta klass.

Helt enkelt kanon SN .

Mvh Hn

Tack för det.

Det gick åt en hel del knackande på tangenterna den här gången

SN

Eftersom det ser ut som att en och annan MPR:re uppskattar att läsa mina små historier

så ska jag denna gång bjuda er på en något längre, men för den skull inte tristare historia (hoppas jag).

Läs den när ni orkar och har lust

*****************************************************************************************************

Delad kärlek - halverad lycka

I höstas när jag och min svåger Taan var ute och spankulerade uppe vid Rudalsskogen så kom vi av olika skäl in på det här med föräldraskapets olika glädjeämnen och ansvar. Jag frågade honom om han som numera känner sig tillfreds med att bara ha ett barn (Trädet) som dessutom har gått och blivit förvandlad till en fullfjädrad Katöj.

Eftersom Taan numera har en ny eller rättare sagt en bättre begagnad flickvän i Thailand så anade (befarade) jag att han i framtiden kanske skulle vilja ha en ny och helt vanlig son eller dotter med den nya madammen.

Mamman till ”Trädet” var ju aldrig riktigt intresserad eller för den delen kapabel att ta på sig modersrollen, och därför pös hon raskt iväg från ”KlongToey” där Taan och den lilla bebisen huserade i ett hyrt rum. Taan själv var ju vid den här tiden en ganska glad oansvarig spelevink precis som så många andra unga thaikillar uppträder, och därför stod han tämligen handfallen inför uppgiften att själv behöva ta hand om ett litet barn som han varit med om att sätta till värden. Speciellt olustig och olämplig föll sig nog rollen som ensamstående förälder eftersom han halva dygnet var sysselsatt som underbetald kycklingstyckare, och under den andra halvleken ville han roa sig med kamratgänget som i dödsförakt gillade att köra ikapp med sina trimmade lättvikare på New Phetburi Road. Det sved verkligen att bli lämnad så där hux flux med den lille som bara skrek, sket och ville ha mat. Han kände sig ganska förkrossad och helt vilsen eftersom han trots allt älskade ”Trädets” mamma och saknade den omtanke som hon i goda stunder skänkte honom.

Därför blev det till att försöka lokalisera första bästa telefonkiosk och på känt maner bland de manliga släktingarna till min fru slå ”nödnumret” för att rekvirera goda råd och handräckning med det ”lilla problemet”.

- Ja det blev naturligtvis föräldrarna till Taan och min fru som brådraskat fick åka ner till Bangkok

för att hämta hem det lilla ”Trädet” som gallskrek av myggbett, hunger och blöjeksem.

Taan fick som tack för sin ”oturliga” oförmåga en rejäl skopa ovett av sin rasande far som ännu en gång förfasade sig över nya barnrelaterade utgiftsposter. Speciellt nu när hans egna barn tack och lov hade blivit vuxna, och skulle kunna försörja sig själva. Gubben skrek, örfilade och sparkade Taan upprepat i baken samtidigt som han förkunnade att Taan var fullkomligt värdelös som son till en Polis. Vidare domderade gubben att Taans lille son skulle uppfostras av honom, och att Taan gjorde klokt i att hålla käften om vem som var den biologiska fadern.

Gubben såg nog i den lille pojken en framtida möjlig revansch till att hans poliskollegor trotts allt skulle kunna se på honom som en framgångsrik man och potent frögurka, och med rätt uppfostringsdisciplin så fanns det som han såg det goda chanser att det lilla knytet skulle kunna växa upp och göra honom stolt på ålderns höst.

Nog växte ”Trädet” upp alltid, och nog blev han pampig så få,

men han blommade nog inte ut riktigt som Gubben hade förväntat sig?

Eftersom Taans pappa hade varit så där fruktansvärt arg och besviken över sin odugling till son

så valde Taan att ligga lågt, och han höll sig undan och stannade de närmsta åren i Bangkok där han i ensamt majestät gjorde halvtaskig succé som ”heartbroken” diversearbetare.

Efter ca fyra år av hopplöst väntande på den gamla ungdomskärlekens återkomst så nåddes till slut Taan och hans föräldrar av ett bistert telegram:

”Trädets” moder hade på eget bevåg lämnat detta jordeliv med en snara kring sin hals,

och utsikterna för hennes återkomst hade därmed minskat drastiskt, det förstod Taan.

Det var alltså med denna något tragiska kunskap i bagaget som jag satt där på en parkbänk i Rudalen

och frågade ut Taan om han ändå inte tyckte att det räckte med bara ha ett barn?

Han såg då på mig och log lite underfundigt, och berätta efter en stund.

- Vadå 1 barn – jag har faktiskt 2 barn – Det visste du inte va?

- Va, har du två barn nu, det har du aldrig nämnt förr, och med vem har du det andra barnet, frågade jag nyfiket.

- Samma, svarade Taan och log lite besvärat!

- Vadå, samma, frågade jag?

- Alltså jag menar att det är samma tjej som var mamma till ”Trädet”.

- Men hon är ju död, sade jag utan att begripa hur det hängde ihop.

- Ja nu ja, men det var hon inte då.

Därefter började Taan berätta om vad som hade hänt.,

När lite mer än ett år hade gått efter födseln av ”Trädet så kom plötsligt mamman tillbaka och hälsade på.

Det hade tydligen skurit sig med den nya killen som hon hade bott ihop med under en tid, och därför ville hon nu försöka återuppta sin ungdomskärlek i ”KlongToey”. Därefter bodde vi ihop under en tid, och allt var väl frid och fröjd tills hon ännu en gång blev gravid. För så fort magen började växa så blev hon åter igen allt argsintare och tokig, och hon gapade och skrek när hon förbannade mig och sin egen otur. Halvägs in i graviditeten gjorde hon slut med mig för gott, och hon stack iväg upp till sin mamma som bodde utanför ”Nong Kai”.

Hon ringde ett par gånger och sade att jag aldrig mer skulle få se min dotter, och att jag skulle råka illa ut om jag åkte hem till henne. Förmodligen satt hon väl där och tjurade och förbanna mig i väntan på att det skulle bli dags, och det blev säkert en lång och trist väntan där uppe innan hon födde fram min dotter, sa Taan och log lika belåtet

som om han hade vunnit ett parti ”sten, sax, påse” eller hittat en femkrona på stigen i Rudalen.

- Så Du har alltså aldrig träffat din dotter sedan dess, undrade jag?

- Nä, det har jag inte, men man vet ju aldrig, kanske vi träffas någon dag?

- Har du pratat med henne på telefon, eller har du något foto eller hennes adress då, försökte jag?

- Nä, det har jag inte, men jag tror att jag kommer ihåg hennes mammas efternamn och namnet på närmsta byn.

Jag minns också hur deras hus såg ut och att det fanns en grusväg, lite träd och några risfält i närheten.

Hmm,. . . det där låter ju inte direkt som en särskilt vägledande platsbeskrivning, tänkte jag

och anade att dottern skulle kunna bli svår att lokalisera.

- Vet du vad hon heter då?

Ja det vet jag, svarade Taan, hon heter ”Töy”, och det är ju nästan som "Toj" som min flickvän som heter.

-"Taan, Tonn, Töj, Toj - Taan, Tonn", och "Töj, Toj- Taan, Tonn, Töj, Toj",

mulade han drömmande i en entonig ramsa, och till slut fick jag avbryta honom med en ny fråga.

- Saknar du henne, då menar jag din dotter ”Töj”?

Taan liksom smakade på min formulerade fråga samtidigt som han såg på mig med samma oförstående och utforskande blick som han brukar få när jag har bjudit honom på lakrits eller pratat svenska med honom.

- ”Kid Tung” sa han till slut, och han tycktes ha fått något alvarligt och obekant att fundera på.

- Jo då, jag saknar henne om jag tänker på henne,

men det gör jag ju inte så ofta och därför har jag inte saknat henne.

Jag fick ju aldrig chansen att lära känna henne, och jag vet inte hur hon ser ut,

och jag vet ju inte om hon saknar mig eller om hon tror att jag är död. Kanske hon är arg på mig?

Jag själv som satt och lyssnade till dessa utläggningar lade inga egna värderingar i det han hade berättat, för det är oftast väldigt vanskligt att göra så när man själv inte har varit på plats för att följa händelseförloppet .

Beroende på bakgrund, utgångspunkt och historiskt perspektiv så är en återberättad sanning bara en personlig yttring i högen av alla tänkbara sanningar som finns, och därför bör heller inte Taans målande beskrivning få ge färg åt någon enskild persons eventuella karaktärsdrag (inkl. honom själv).

När vi kom hem och nyheten om den nya dottern hade spridit sig så blev det en väldig aktivitet på min fru.

Nu jäklar vaknade den omtänksamma hönsmamman inom henne, och när hon fick klart för sig att dottern var i 17-årsåldern och föräldralös, så förstod min fru alvaret.

Redan nästa dag började hon ringa runt i Thailand och hon betade av det ena mantalsskrivningskontoret (Ampour) efter det andra innan hon slutligen fick napp på ett kontor. Via detta kontor så fick hon sedan telefonnumret till en by-chef som troligen skulle kunna ge ytterligare information i ärendet. Det kunde han mycket riktigt, och han berättade att han mindes den tragiska händelsen om självmordet. Han lovade att snarast kontakta de efterlevande för att höra med dem om de var intresserade av att tala med min fru. Det var de, och följande dag fick min fru deras telefonnummer och hon ringde upp dem.

Taan tordes inte själv prata till att börja med, och han såg mycket ångestfylld ut när min fru rotade runt i hans förflutna, och med tanke på min frus ansiktsuttryck och hennes ansträngda svada så var det ett mycket gripande telefonsamtal där många känslor var inblandade.

Det visade sig att flickan blev överlycklig över att hon äntligen hade fick reda på att hon faktiskt hade en förälder i livet, och att denne uppenbarligen även brydde sig om henne.

Hon berättade att hon redan 15-årsåldern hade givit sig av hemifrån med buss för att leta efter sin förvunna pappa i Bangkok. Men hur hon än letade och frågade sig fram i ”KlongToey”, och i andra mindre lämpliga miljöer för en ensam tonårstjej så visste ingen var denna Taan befann sig.

Hon fick ge upp sitt letande efter en dryg vecka och hon återvände till ”Nong Kais” utmarker i fast övertygelse om att hon aldrig skulle få träffa sin biologiska pappa.

Taan var vid tillfället då dottern letade efter honom inte i Bangkok längre.

Han var då hemma i huset utanför Korat. Redan några år innan detta utspelade sig så hade han blivit tillfrågad av bl.a. min fru om han ville lämna Bangkok för att åka hem och ta hand deras gemensamma mamma som hade insjuknat i cancer och som på egen hand hade svårt att klara sig när maken var ute och jobbade som Polis.

Taan skötte henne väl på alla vis ända fram till dess hon avled för några år sedan.

Vid det första samtalet, och även under de efterföljande telefonsamtalen med Taans dotter så bestämdes det att så snart Taan hade återkommit till Thailand efter sin vistelse i Sverige så skulle hon och han träffas på någon lämplig plats.

Det var bara en liten detalj som dottern måste klara av först.

Hon skulle nämligen föda sitt barn som hon bar på.

När frugan min hörde detta så skruvade hon besvärat på sig, och hon kände nog av ett obehagligt ”déjà vu”.

Historien liksom upprepar sig tänkte nog både Taan och min fru som började undra över vad hon hade grävt upp.

Det visad sig att dottern i sextonårsåldern hade träffat en trevlig yngling i Nong Kai, och nykära slog de sedan följe med varandra ner till Chonburi där killen hade jobb på en komponentfabrik. Även hon fick jobb på fabriken, och efter att de under en tid hade ägnat sig åt lite romantiskt utforskande aktiviteter så ledde detta till att den blott 17-åring magen började växa betänkligt.

Ca en månad innan Taan återvände till Thailand från sitt senaste Sverigebesök

så födde hon en välskapt flicka på kliniken hemma i byn hos sin Svärmor ,

och Taan blev på kuppen en nybliven morfar.

De första 10 dagarna efter återkomsten till Thailand var Taan och hans flickvän som ler och långhalm, och de roade sig älskvärt med olika roliga upptåg på dagarna, varvat med att stilla uppdämda behov av gymnastiska övningar på natten.

Taans flickvän som är ganska anspråkslös av sig och vid sidan av att prova Taans plommonstop på huvudet

och testa lite andra roliga hattar så fick hon även ta del av ”Trädets” införskaffade frisörkunskaper.

Hon var glad och tacksam över att hon utan någon kostnad fick hon sin långa svarta lantbrukarhår utkammat och tillfixat med en Trädets borste och nya plattång.

Detta gjordes samtidigt som Trädet stolt förklarade innebörden av vissa viktiga frisöruttryck

som exempelvis ”Two in One” och ”Moisteraiser”., vilka han hade lärt sig på utbildningen.

Allt var med andra ord frid och fröjd i stugan, och Taans flickvän njöt av denna varma mänskliga kontakten och den uppmärksamhet som Taan skänkte henne.

Därför tog hon mod till sig, och lade fram ett litet investeringsförslag som gick ut på att hon skulle få ta del av merparten av Taans förmodade sparslantar.

Hon hade ju suttit och ”tänkt” när Taan var i Sverige, och nu ville hon inte vänta och feglira längre.

Nä nu jäklar skulle de ”go all in” och satsa Taans sparslantar på inköp av ett gäng griskultingar som hon ville ha hemma hos sig. En hoper bufflar och en del koskrällen hade hon ju redan som klafsade omkring och sket utanför husknuten, så varför inte en samling grisar också?

Taan lyckades dock förhala svaret en tid eftersom han visste att han numera hade fler än en utgiftspost, och dessutom kände han att det i alla fall hos honom fanns ett fortsatt pockande behov av att få gymnastisera nattetid.

Ett felaktigt svar nu gällande den aktuella grisinvesteringen skulle ju kunna sätta en ovälkommen käpp i kärlekshjulet och därför var det bäst att fundera ett slag.

Till slut var han dock nödgad att berätta att han plötsligt hade hittat en försvunnen dotter,

och att han även fick ett barnbarn på köpet. Detta gjorde nog att svinen fick vänta på sin tur.

Detta var sannerligen inte en god nyhet för Taans flickvän,

och hon befarade att dottern och barnbarnets behov skulle komma före hennes egna lantbruksdrömmar.

Stämningen blev inte bättre av att Taans nyfunna dotter plötsligt ringde och meddelade:

”- Pappa jag är framme nu - kan du komma och hämta mig på busshållplatsen i Korat?”

Taan fick själv åka dit till stationen för att möta sin dotter, och det var nog tur att Taan i höstas hade skickat några bilder på sig själv, annars hade de nog inte känt igen varandra. Ändå uppstod vad han har berättat för mig ömsesidiga känsloyttringar som liknande de som man har sett i TV-programmet ”Spårlöst”, och det blev följaktligen en massa glädjetårar och kramkalas på busstationen.

Barnet hade hon dock lämnat kvar hemma hos Svärmor, och det tycks ju vara en ganska vanligt förekommande sed på den Thailändska landsbygden. Hon skulle ju ändå snart åka tillbaka till Chonburi för att jobba tillsammans med sin pojkvän på fabriken. Kanske hon såg det som lite onödigt att fästa det lilla barnet vid sin mammas närhet när de ändå inte hade tid för varandra?

Väl hemma i huset så välkomnades ”Töj” med öppna armar av alla.

Där fanns alla svansviftande byrackor, gammelfarmor med sina järnhackor och

Taans farlige farbror som dock snabbt försvann bakom kåken för att fixa till en välkomstgryta.

Men sist men inte mist i den välkomnande skaran så träffade hon sin nyfunna farfar

som dagen till ära var iklädd rosa piqétröja med ett broderat prinsessemblem.

Han besvarade värdigt sitt barnbarns wai, vilket hon uppskattade och bland det första hon lade märke till var hur stolt han bar en stor blank klockan på sin arm. Förmodligen var det inget allvarligt utan bara en ålderskrämpa tänkte hon, men lite orolig blev hon allt eftersom det stundom ryckte till i hans gamla handled.

Visst var hon själv nöjd, stolt och lycklig över att nu få vara nära sin biologiska pappa, men mest imponerad av alla dessa karaktärer var hon ändå av farfar som hade varit Polis.

Det är någonting visst och respektingivande över konstapelyrket och alla uniformer över huvud taget, tänkte ”Töj”.

När Taans pappa den kvällen gick till sängs för att sova följde lilla ”Töj” efter för att visa sin vördnad för gubben. Hon satte sig ner på golvet bredvid sängen och började berätta om sitt eget liv och om alla hennes vedermödor. Dessa ömmande historier varvade hon med en och annan hedrande fråga om hans polisiära hjältedåd tills dess att gubben slöt ögonen, öppnade munnen och somnade in som en snarkande Patriark.

När nästa morgon grydde, och när alla samlades ute på verandan så kände den unga ”Töj” att hon var i hamn,

och till skillnad mot den något äldre och mer korpulenta ”Toj” så hade hon dragit det längsta strået.

Ja där satt alltså lilla söta ”Töj” och myste uppkrupen mellan två stolta herrar, och hon var mer än övertygad om att hon hade dragit en dubbel jackpott vad det gäller tillgången till framtida fadersgestalter.

Alla var dock inte lika nöjda, för kvar satt en något bedrövad och sliten dam som tummade på sin upplevda nitlott bestående av en massa schamponeringstips och utkammat hår, men dessvärre helt utan investeringar med knorr.

Jag skulle nog tro att historien inte slutar här,

och jag lovar att återkomma när jag har lite mer kött på benen.

Mvh

SN

Du är f-n ta mej en otroligt duktig berättare,jag väntar på boken/böckerna.Massor av karma .Hälsa frugan och även morfar Taan.Med Uppskattande hälsningar Måne

Helt fantastisk berättelse,skitkul att läsa!

Kan bara hålla med Underbar berättelse :14:

blev en liten tår i ögat när far och dotter återförenades.

önskar att min far som jag inte träffat sedan 5-6 års ålder hunnit se mina barn innan han dog försökte hitta honom men han gick hädan innan.

men jag fick 8 nya syskon och de flesta av dem träffar jag nu regelbundet bara en som jag inte träffat men hon vill inte för att hon är arg på pappa "suck".

Bara kör på med dina underbara storys de ger både glädje och sorg i ögat.

Tack för alla positiva ord gällande berättelsen.

Det tar rejält med tid om texten ska trimmas och korrekturläsas,

och därför får ni ha överseende med att den senaste mpr-historien

bär spår av rivstartat utkastformat i vissa stycken.

Men som helhet håller väl storyn ett hyggligt uderhållvärde får jag hoppas,

och det får nog ursäkta ett och annat skrivfel

SN