Nu kan det ju tyckas lite halvfjantigt att slänga in ett tyskt synthband från 80-talet i det musikaliska temat, men om ni, om så för en enda sekund, har fått för att jag skulle bry mig om vad ni anser om det; kolla mitt roterande långfinger.
Och hö-gafflar känns ju... poppigt.
Men det finns en anledning till val av låt. Ni hajar snart.
Ni som dock inte kommer fatta även efter att ha läst storyn kan ju PM:a mig och fråga vad jag menar. Lämna då gärna mobilnummer så att jag kan ringa och dumförklara er på riktigt.
Såvida du inte är kvinna. Jag skulle aldrig dumförklara en kvinna. Det behövs liksom inte...
Ok, nu åker vi. *Jag vet, det låter så jäkla larvigt att säga så, men det hör liksom till*
Jag TROR att detta var för 4 år sen. 2004. Ni som inte kunde räkna ut det själva, att det var 2004 för fyra år sen; jag ringer er sen.
Jag va lite nyfiken på Rawai efter att ha spenderat 2 veckor runt Patong, Kata och Karon.
Jag tror t o m att detta i samband med den galna trippen till tgf. Jo, så var det nog. Hon var ju i alla fall med i Rawai.
Vi satt på balkongen till lägenheten i Patong en helt vanlig dag. Patong var Patong. Solen sken, lika mycket moppar som flatlöss, lösspringande hundar som bjäffsade och ett jäkla tjattrande från tjejerna i resturangen andra sidan vägen. Jag älskade det. Tgf fick nåt samtal på mobilen. Ett av de hundra samtal som varje dag tvunget måste genomföras. Jag tror att hon levde med tron att om hon inte pratade 16 timmar om dagen så skulle käften utveckla nål och tråd, och sy igen sig själv. Chris Rock framstår som tystlåten vid hennes sida. Man fick t o m påminna henne om att andas mellan meningarna. Det kan låta grymt, men ibland lekte jag med tanken att sluta påminna henne. Bara för lite lugn och ro. Det gjorde jag naturligtvis inte.
När hon la på så sa hon att hennes kusin hälsade.
Kharess, som stött på hennes andra 389 kusiner;
-Vem?
-My cousin Lek. Same my sister.
Naturligtvis...
-We see here before, remember? In Kata.
Nä, Kharess mindes inte. Eller kanske. Vem av de 389 var hon nu igen?
-She stay Rawai now. With another cousin.
Ahaaa. Aldrig varit där.
Nyfiken Kharess;
-You wanna go and see her? I've never been to Rawai before.
En småleende tgf:
-I dont think we can do, honey. You boring for sure in Rawai.
Kharess, med en frågande blick:
-Why?
Då rycker tgf sådär thailändskt på axlarna, ser ner på apelsinen hon skalar åt mig (utan att jag bett om det, men jag antar att jag strålade apelsinsug i sättet jag satt på) och säger:
-You can never stay quiet place. Too much party-king.
Jag gapade bara. Inget mer än så. Bara ett jäkla gap mitt i nian. Skulle inte jag kunna ta det lugnt? 
Jag satt lite tyst och lapade ölen och när tgf matat mig med ungefär en halv apelsin (och ja, hon torkade mig runt munnen också, fattades bara bebisspråk) så sa jag till henne;
-Tomorrow we go, terak. To see your friend in Rawai.
-Thank you. svarade hon urgulligt, kysste mig på kinden och tryckte in en apelsinskiva i käften på mig.
På eftermiddagen drog vi neråt beachen och jag bad tgf kolla om hon kunde fixa nåt schyst hotell i Rawai. Det kunde hon. Mangosteen resort tror jag det hette. Låg inte i Rawai, men vad kan man begära? Efter en halvtimmes pratande på den lilla resbyrån i Patong som förmedlade hotell så visste tgf förmodligen allt om värdinnans liv, hennes familj och främsta intressen, och lyckades i slutklämmen fixa ett rum Mangosteen (tror jag det hette), ett hotell inte allför beläget i Rawai, vårt resmål. Bra där.
Lets dance in style, lets dance for a while
Heaven can wait were only watching the skies
Hoping for the best but expecting the worst
Are you going to drop the bomb or not?
Och ja, she did drop the bomb...
mangosteen-resort-exterior.jpg
l_079fd9aece45f72543b6f8bcd48265d3.jpg
.gif.c1a0cd7426b0b1069dc20fe918ae5550.gif)
