finns en seriös tanke bakom Stockholms syndromet.
Det var väl nåt universitet som myntade uttrycket.
Jag rekommenderade i en annan tråd boken Anne Franks dagbok.
hennes familj knökade in sig tillsammans med en annan familj i ett ganska litet utrymme där dom levde en ganska lång period.
Det fanns ett gemensamt hot utanför att förhålla sig till.
initialt så tycker Anne väldigt illa om den pojke som är jämnårig i den andra familjen, men efter en stund blir hon kär i honom eftersom inget annat finns.
Däremot så bondar det inte speciellt mellan dom vuxna trots omständigheterna.