Personen i fråga är min tjej som var i Bangkok i ett ärende i fredags.
Senast vi pratade satt hon i en taxi på väg till Mo Chit för att ta bussen upp till Udon, detta var fredag morgon runt 10.30. Batteriet var nästan slut och laddaren i Udon.
Hon borde varit framme senast fredag kväll i Udon och hemma hos sin mamma och son men dök aldrig upp. Jag ringde så klart men antog att batteriet var slut och att hon skulle ladda mobilen när hon kom hem, bussen är väl försenad, jag väntar till lördag. Ringer hela lördagen.
Lördag eftermiddag, svensk tid, cirka 24 timmar senare än hon borde varit hemma och många samtal senare utan svar är hon fortfarande inte hemma och jag, hennes mamma och son är utom oss av oro. Jag pratar med min tjejs mamma på telefon som oroligt undrar var dottern är, mer än 24 timmar sen.
Varken jag eller min tjejs mamma har hört ett ljud från henne, inget mejl har kommit och hon vet hur man använder mejl.
Hennes mamma säger att detta aldrig hänt förut, hon hör alltid av sig och hon och sonen har inte kunnat äta sen morgonen pga oro.
Mamman ringer mig i Sverige och undrar vad vi ska göra mer.
Tankarna börjar snurra i huvudet, trafikolycka, kidnappning, död, jag kan inte förstå varför hon inte hör av sig, åtminstone till sin son och mamma som hon alltid ringer.
Ta ut simkortet och låna en mobil och ring eller gå in på ett Internetcafé och skicka iväg ett mejl. Hon måste veta att vi dör av oro men inte ett ljud från henne.
Skickar passkopior och mejl till cirka tio sjukhus i Bangkok och försöker mejla trafikpolisen om inträffade olyckor under lördagskvällen. Ingen utdelning.
Min tjej hade sitt leg på sig men hemadressen är till hennes pappa och han har ingen kontakt med hennes mamma så har de ringt från sjukan så kan de inte få tag på mamman om inte min tjej är vid liv och kan tala om adressen och numret.
Ingen ringer.
Lördag natt kommer, jag måste sova innan vi tar tag i söndagens uppgifter som är att ringa polis, bussbolag och vad vi nu kan komma på. Helt utmattad och förstörd somnar jag in framför dator och telefon. Vaknar vid ett, kollar mejl och telefon, ingenting. Börja tänka att man har förlorat den man älskar och hur ska man gå vidare. Försöker sova, helt omöjligt.
Runt tre ringer min tjejs mamma från Thailand, hon har fått kontakt med sin dotter.
Hon lever och hon mår bra, allting brister men lyckan är total.
Mamman vidarbefodrar en fråga från mig tjej som oroligt har frågat om jag är arg på henne.
Arg, jag är så lycklig att hon lever. Ilska finns inte i denna stund utan bara lycka och glädjetårar.
I dessa stunder förstår man hur rädd och tacksam man ska vara om sina nära och kära.
OBS Jag går inte in på skälen till varför hon inte hörde av sig eller vart hon tog vägen men det här var den största pärsen i mitt liv så här långt.