Angående engelskkunskaper bland svenskar. Mina föräldrar föddes 1946 och min saliga Mor, född på landet, hade bara ett år av marginell engelskundervisning medans Farsan fick lite mer. Farsan hade ett jobb då han någon enstaka gång behövde använda lite engelska samt ett visst intresse, och kanske förmåga, att plocka upp lite. Morsan hade dock inget jobb eller några intressen som krävde någon engelska och hade därför noll kunskaper när de i mitten av 90-talet, då jag och brorsan var utflyttade, hade pengar över att åka utomlands. Farsan hade lika mycket överskott i sitt självförtroende för sina engelskkunskaper som Morsan hade underskott, så givetvis var det alltid Farsan som på en blandning av svenska, engelska och västgötska, och allmänt hög volym, skötte alla diskussioner. Är dock imponerad över hur Morsan faktiskt snabbt, vid 60-års ålder, lärde sig lite engelska när jag träffade frugan.
Mina farbröder, fastrar, grannar etc, födda från 1935 till 1950, är överlag väldigt dåliga på engelska; nästan ingen har mer än 7-9 års grundskola och deras resor utanför Norden har nästan enbart varit charter. Även bland mina gamla kompisar och släktingar, födda tidigt 70-tal, så finns det ganska många som inte är särskilt bra på engelska.
.gif.c1a0cd7426b0b1069dc20fe918ae5550.gif)
