Reflektioner över blogginnehållet hos SiamNilsson.
När det gäller kommentarer av mitt material på bloggen så får jag ibland en del väntade sådana, men även oväntade kommentarer dimper ner i mejlboxen. En del ropar jovialiskt igenkännande att ”Ha ha, det där känner jag igen!”.
Andra personer kan vara irriterade eller lite misstänksamma på karaktären SiamNilssons syften och hans eventuella brist på empatiskt karaktärsdjup. Det finns även de lättroade läsarna som hör av sig med kommentarer av mer gapflabbande karaktär.
Vi är ju alla olika människor som uppfattar saker och ting utifrån våra personliga egenskaper och erfarenheter. Därför träffar man ibland lite snett med en text som man själv uppfattade som en ganska smålustig, självkritisk och i upplysningens namn även som en ironiskt berättelse.
Ett brev som berörde.
Jag fick idag ett intressant och välmenande e-mejl från en nära bekant till mig som för första gången hade bekantat sig med blogginnehållet. Han kommer förhoppningsvis att bli ett fortsatt välkommet och intelligent bollplank till mig. Han hade faktiskt en hel del vettiga kommentarer att ge, och förmodligen blev jag med rättvisa tagen lite i örat.
Personen i fråga, dvs mitt ”bollplank” har också många års erfarenhet från Thailand, och då i egenskap av en yrkesverksam och mycket framgångsrik företagsledare i Bangkok. En imponerande bedrift som jag har största respekt för.
- Han ställde sig lite frågande till varför jag har författat dessa reseberättelser som tar upp ganska personliga erövringsanekdoter som utspelar sig i en klart tvivelaktig miljö, och varför jag inte lägger mer vikt vid att använda min skrivartalang till något som istället kan skapa värde och framtid?
- Tja, detta är helt berättigande frågor och påpekanden tycker jag,
och idag har jag därför ägnat lite tid åt nyttig självrannsakan.
- Ja, varför lägga krut på dessa pinsamma historier där man själv snubblar på som en närsynt och känslotörstande clown, när man istället kan skriva om fattigdomseländet, slavhandeln, orörda vita stränder, Asiens mysticism och fjärran länders kulturkrockar i affärslivet?
Mitt svar på den frågan är att jag kände att det var dags att oblygt berätta min egen story. Jag hoppades att historierna skulle vara lite tankeväckande utan att upplevas som alltför vassa pekpinnar. Jag ville även nyansera bilden lite av alla de herrar som i svepande ordalag med en portion äckel beskrivs som förhärdade sexturister. Tanken var även att beskriva den rådande och destruktiva växelverkan som finns mellan turisten och den sk servicearbetaren:
”It takes two to tango”.
Mina förmedlade reseskildringar är också tänkta att visa att jag och många andra män hade lite svårt att kunna skilja på vad som faktiskt var sålda tjänster eller delad äkta kärlek. Ett ganska universellt samspel mellan man och kvinna, som även i det vardagliga Sverige kan vara problematiskt att förstå sig på ibland. Självklart var umgänget många gånger ett förljuget och naivt önsketänkande av oss män som roade oss i den thailändska badorten, vilket också med all önskvärd tydlighet bör framgå av att dessa beskrivna kärleksmöten oftast slutar i en smått patetisk antiklimax.
Tanken är att historierna ska vara lite pinsamt igenkännande för vissa, men även att de flesta läsarna ska kunna garva åt eländet. Sensmoralen borde med andra ord vara ganska uppenbar, och om så inte är fallet, så har jag som författare misslyckats ganska fatalt, och då får jag väl bättra mig på den punkten.
Som ung svensk turist i Pattaya under 1980-talet formligen omslöts man som kille av alla leende och tillmötesgående kvinnor som otroligt övertygande förmedlade en bild av att man var som en skänk från ovan. Man behövde aldrig vara bakslug och medvetet söka upp ”kärleken” eller ”synden”. Den bara fanns där väntande och lockande som ett mer eller mindre naturligt inslag i den allmänna gatubilden. Detta var naturligtvis avkopplande på sitt sätt, men samtidigt var det otroligt förljuget att låta sig förföras på det där viset. Men det var lätt att dras med i stimmet då man serverades ett uppdukat gästabud av allsköns vänlighet och kvinnligt tillmötesgående, som inte på minsta vis påminde om Västeuropas ”sliskiga bordeller” eller vår egen miserabla gatuprostitution med sina förhärdade hallikar och sprutnarkomaner.
I Pattaya på den tiden hade man som turist svårt att se något förhärdat och osunt i det som i kvällspressen beskrevs som ett ”sexträsk”. Hela kommersen var nämligen mycket skickligt förpackad, och upplägget ”vänlig service i oändlighet” var mycket utstuderat förmedlat för att alla besökande män skulle få en känsla av att vara populära rockstjärnor omgivna av beundrande fans och groupies – det var med andra ord ett tivoli för vuxna i kubik. Bortom nöjesfältets vacklande staket och dess inträdesgrindar existerade bara en diffus vardaglig verklighet som man som turist ogärna ville fördjupa sig i.
Har turisten inget eget ansvar?
Nu kanske Ni tänker att jag börjar låta som att jag vill skylla ifrån mig,
och att jag lägger all skuld på de förslagna kvinnorna som lurade pengar av oss intet ont anande män.
Självrannsakan är naturligtvis alltid på sin plats när man nyktert kan se på saker och ting i backspegeln, och i den mån det finns någon ”skuld och skam” att känna över sitt eget handlande, så ser jag idag på det hela som att båda parter i den aktuella kommersen lurade varandra.
Men kanske först och främst så lurade man sig själv,
vilket jag även har försökt förmedla i de personliga reseskildringarna på bloggen.
Reformerade syndare som ligger på dödsbädden brukar beskrivas med ordspråket ”När fan blir gammal, så blir han religiös”. I mitt fall så är jag varken ångestdrabbad av mina tidigare eskapader eller vill beskrivas som ”Fan själv” eller som ”ny-religiös”, men däremot är min förhoppning att jag numera ska tänka och bete mig lite mer moget och klarsynt än vad jag förmådde göra i yngre dar.
Min syn på mänskligt utnyttjande och prostitution (oavsett form och förpackning) är att det är ett bedrövligt och sorgligt mänskligt fenomen som dessvärre har följt mänskligheten i tusentals år.
Därmed inte sagt att det skulle vara etiskt försvarbart eller något att förhärliga.
Det blev ett gradvist nyttigt uppvaknande för mig innan bilden av handeln klarnade, och när jag var i 28-års åldern fick jag helt enkelt nog av detta ”hålligång”. Jag kände då bara trötthet och avsmak för hela kommersen, och den känslan består än idag. Jag ville bort från badortens alltmer påträngande locktoner, och lite själsligt mörbultad flyttade jag som 29-åring till Bangkok för att där istället lära mig språket och lära känna en ny och sundare del av Thailand och dess befolkning.
Vad det gäller organisationer som Child Hood mm, så tycker jag att de gör en nyttig och behjärtansvärd insats på många håll i världen. Skrupellös handeln med barn och vuxna människor som lider under slavliknande kontrakt är alltid vidrigt, och jag är den förste att ge mitt stöd till att bekämpa denna maffiastyrda handel.
Och sist men inte minst så vill jag nämna att jag är övertygad om att Thailand faktiskt skulle bli ett ännu bättre semesterparadis om landet inte så oblygt promotade denna uthyrningshandel av sin egen befolkning.
Men hur tillgång till ökad utbildning, och hur alternativa yrkesval kan göras tillräkligt attraktiva för lågutbildade damer och killar från landsbygden, ja den frågan får jag nog överlåta till landets politiker och makthavare att lösa.
Att som bloggande "tyckare & kommenterare" kunna ta och ge kritik är nyttigt,
och lite lagom självkritik och ett lyssnande öra gör nog de flesta gott.
Därför lade jag upp den här texten på bloggen - förhoppningsvis ger den en lite mer nyanserad bild av karaktären "SiamNilsson" och vad han står för.
Hårda bollplank är ju bra mycket trevligare än att utkastade idéer och tankar bara möts av ett slappt draperi.
Ha dé bra
SiamNilsson
. Det tror jag är bra mycket effektivare än glattigt förpackad anti-propaganda! 
