Sitter på bussen nu.
Buss nr 811 från Östhammar till Uppsala.
Det är 50 km kvar till Uppsala.
Vi får se hur mycket jag klara av att skriva. Jag brukar må illa av att läsa eller skriva på bussen.
---
Var på ett uppdrag och fick sluta mycket tidigare än väntat.
Tackar tackar.
---
På vägen till uppdraget i det regniga vädret hade jag en fundering.
Samma fundering som jag hade förra veckan när jag gick ute i regnet och inte riktigt hittade till stället jag skulle till. Dålig karta... och dåligt lokalsinne - ingen bra kombination.
Men i alla fall så funderar jag på om det är dags att sluta springa runt på uppdrag, utan att bara tolka via telefon istället. Problemet är bara att telefontolkningar ger mycket mycket mindre betald.
Jag tackar nej till fler och fler tolkningar på plats nu. Men de uppdrag som betalar bra resersättning åker jag ändå. Jag längtar ju att komma och träffa levande människor också. "Känna människolukt" som jag brukade säga när jag var ny i Sverige och bodde på landet.
---
Det var i alla fall skönt att komma hem tidigare än väntat. Har tre översättningsuppdrag som jag vill göra färdigt idag.
Stod och väntade på bussen.
Det var regnigt och kallt. Uchhh
Bussen kom.
"Ska jag sitta längst fram eller hmmm. Jag tar andra raden eftersom det är så kallt idag. Sitter jag längst fram så blir det drag när chauffören öppnar dörren", tänkte jag medan jag klev på bussen.
"Vad ska jag göra nu. sova kan jag inte eftersom jag nyss sovit på vägen till Östhammar"
Tog fram telefonen och ringde en kompis. Jag brukar passa på att ringa folk när jag åker buss eller tåg eftersom jag inte kan läsa eller göra något annat.
Ingen svarade.
---
En tolkförmedling ringde och sa något oväntat.
"XXX som du var och tolkade för tidigare idag ringde och hälsade att du var en av de bästa tolkarna hon haft. Jag vill bara att du ska få höra det".
Wow... Det var ju trevligt att höra. Tackar tackar...
Den trista regniga dagen blev helt plötsligt ljus och ljuvlig.
---
Satt och njöt av kundens uppskattning.
---
Och för en gång skull så tittade jag på vägen. (Medan jag satt och njöt...)
Det regnade fortfarande.
Och helt plötsligt låg det där ... ett nedfallet träd precis mitt framför bussen.
Det såg inte så hemskt ut, det var med kronan, inte själva stammen.
Jag hann inte tänka mer.
Såg bara att busschauffören fortsatte och körde på det nedfallna trädet...
och i samma stund lutade jag ansiktet nedåt, hade händerna täckta över ansiktet och försökte så gått som det gick skydda min stora mage - mitt barn.
Jag hörde ljudet när rutan träffade kronan på trädet.
Sen var det över.
Jag öppnade ögonen igen.
Tittade på chauffören som tog fram sin mobil och började ringa ett samtal.
Men istället för att tala i telefon började hon gråta istället och blev helt skakig.
Eftersom jag såg hela händelsen och iakttog allting noga var jag bland de första som märkte hennes reaktion.
Snabbt och besvärligt tog jag av mig bältet och gick fram till den stackars chauffören och kramade om henne. "Det är ingen fara" - ja... vad kan man annars säga?
"Vilket nummer ska jag ringa", frågade jag chauffören.
Den stunden var jag mest rädd för att bli påkörd bakifrån
Det kom två andra passagerare och tröstade henne.
Som tur var hade jag UL trafiksupplysningsnummer i min mobil eftersom jag reser så mycket och behöver ringa dem ibland.
På samma stund kom ambulanspersonal som råkade vara i närheten.
De tog hand om chauffören och frågade oss passagerare om någon av oss behövde hjälp.
Jag vet inte om jag behövde hjälp eller ej.
Jag kände mig för att gråta.
Men jag är ganska trög med att fatta om jag är chockad eller inte, om jag behöver tröst eller inte.
Men nu är det över.
Har ringt och pratat med min man.
---
Snart är jag hemma...
---
Kramar
Magrood
