En gång för länge sedan började ett antal pionjärer som var intresserade att etablera sig i Thailand att utbyta idéer. Det handlade om rent praktiska frågor som t.ex. hur man reser, vart man kan bosätta sig och inte minst, huruvida det kunde tänkas att kvinnlig fägring i det nya landet kunde tänkas vara intresserade av familjebildning eller ej. Frågor om PUT, Visa Runs m.m lyftes upp och den samlade kunskapsbanken blev efterhand väldigt stor och dessa dialoger fördes i god ton i ett trevligt forum, MPR.
Efterhand de olika aktörerna hade funnit sig tillrätta i det nya landet och i nya mer eller mindre lyckliga förhållanden övergick samtalen till andra trevliga saker som vilka upplevelser som kunde göras med besök på trevliga platser både i och utanför TL m.m.
När även den fasen var avhandlad, mer eller mindre till leda så att allt som berättades blev en upprepning av något som hade gjorts eller sagts tidigare, så inträdde en lite mindre munter fas. Personer som inte längre hade något att bidra med i form av egna upplevelser eller hade något att tillföra för att hjälpa andra började istället fylla tiden på forumet med att ha åsikter om vad andra borde göra och inte göra och tala om hur man ska tala och tänka och förhålla sig i olika frågor. Saker som uppfattades som ny- eller oliktänkande sablades ner. Något måste man ju ändå syssla med när vardagsproblemen är lösta och man sitter på uteplatsen och dricker Chang och deltagandet på MPR ändå har blivit en stående rutin. En ganska så avslappnad sysselsättning, att helt enkelt bara studera andras inlägg och ge synpunkter på dem istället för att leverera egna bidrag.
Till slut har nästan ingen något vettigt överhuvudtaget att tillföra och irritationen mellan medlemmar ökar mer och mer genom att folk vill göra sin stämma hörd även om det sker på bekostnad av andra. Moderatorer börjar komma och gå men genom att de sitter fast i samma kultur börjar de själva käbbla vilket inte ökar kvalitén.
Efter några år inser den ena efter den andra att det faktiskt är så kul längre, man är inte längre lika intressant som tidigare och får ta den ena smällen efter den andra. Man blir rent utav glad för att finna en eller flera ursäkter att kliva av. Det är trots allt inte roligt att bråka med andra och då kan man lika gärna skylla på dem som en anledning för att ta steget och kliva av och börja tänka i nya banor.
Ja det var sagan om MPR från ax till limpa vidare till ingenting via komposten.
Kanske dags att göra som Saab och lämna in konkursansökan på hela verksamheten. Med lite tur kommer ett gäng kineser och handlar upp spillrorna för en symbolisk summa.
Ingenting av ovanstående har förstås skett på riktigt 
