En artikel från SVD:s arkiv som försöker sig ge en historik och ger den mesta skulden på Englands kolonialtid:
Frågan om rohingya-folkets ursprung är notoriskt svårbesvarad. Talespersoner för gruppen gör gällande att de har levt i den burmesiska provinsen Arakan sedan urminnes tid, att de härstammar från äktenskap mellan muslimska köpmän och lokala kvinnor på 700-talet. Burmesiska regimen påstår istället att de är ättlingar till bengaliska arbetsinvandrare på 1900-talet; man vägrar till och med att kalla dem rohingya och hänvisar till dem som bengalier. Frågan om varför de förföljs är lättare att resonera kring.
Det rör sig om ett praktexempel på hur en modern militant nationalism har svårt att hantera den etniska och religiösa mångfald som i hundratals år har varit norm snarare än undantag i regionen.
Arakan erövrades av burmesiska kungar i slutet av 1700-talet, men under påföljande sekel blev dessa själv underkuvade av britterna, och där ligger roten till dagens problem. I och med att Burma integrerades i Storbritanniens väldiga sydasiatiska koloni öppnades dörrarna för migrationsvågor som rubbade den av hävd starkt buddhistiska dominansen i Burma. Rohingyafolkets landsända hade alltid varit muslimsk, men på grund av att indiska muslimer inte bara anställdes på risfälten i Arakan utan också flyttade till Rangoon och andra storstäder kom de att uppfattas som ett växande bekymmer av landets traditionella elit. För britterna rörde det sig om klassisk maktteknik: att härska genom att söndra, att gynna nykomlingar som därmed blev beroende av dem själva. När den burmesiska nationalismen formades var det alltså med udden inte bara mot Storbritannien utan också mot islam.
Upplopp och kravaller bröt ut på 1930-talet, och motsättningarna eskalerade under andra världskriget, sedan Burma invaderats av Japan. Många politiskt medvetna buddhister slöt upp bakom japanerna, medan britterna beväpnade och stödde rohingyafolket i kampen mot Japan och deras burmesiska allierade. Detta resulterade 1942 i att både rohingya och deras buddhistiska grannar och fiender, rakhinerna, gjorde sig skyldiga till massakrer med uppenbara drag av etnisk rensning.
När kriget var över ville åtskilliga rohingya bryta sig loss från Burma och uppgå i det muslimska Öst-Pakistan (dagens Bangladesh), men politikerna sade nej. Regionen blev 1948 en del av det självständiga Burma. Intentionerna var goda: Burma skulle bli en demokrati i vilken alla folkgrupper respekterades, och rohingya deltog till en början aktivt i det politiska spelet, med representanter i både parlament och regering. Men den första burmesiska demokratin blev kortlivad. Efter 1962 års militärkupp utformades en allt hårdare nationalism med markanta drag av både buddhism och socialism. Steg för steg berövades rohingya sina politiska rättigheter, omdefinierades som illegala immigranter från grannlandet Bangladesh och förföljdes. 1978 tvingades många temporärt leva som flyktingar i Bangladesh, och de följdes av hundratusentals nya flyktingar på 1990-talet. Nästan samtliga rohingya miste sitt burmesiska medborgarskap 1982.
År 2012 antog våldet i norra Arakan allt allvarligare proportioner. Det började som lokala konflikter mellan rohingya och deras rakhinska grannar, med grovt övervåld från båda sidor, men händelseutvecklingen ledde till att den burmesiska militären intervenerade, officiellt för att skapa fred. På hösten 2016 inledde armén en storoffensiv; journalister rapporterade om massakrer, mordbränder och våldtäkter, utan att regeringen under Aung San Suu Kyi ingrep.
Fredspristagarens gloria har på grund av detta halkat rejält på snedden. Myndigheterna hävdar dock å sin sida att det var rohingyas egen milis som började och att de själva bara agerade i självförsvar mot muslimsk aggression. Scenariot upprepades i augusti 2017, och för tillfället är Arakan mitt uppe i en av de blodigaste konflikterna i områdets historia, med mellan 600 000 och 900 000 flyktingar, detta av en samlad befolkning uppgående till omkring 1,3 miljoner rohingya.
