Precis som Mekong skriver så beror det väl på i vilket företagssegment man befinner sig i. Att hitta en turistkund som aldrig betalar mer än 150 baht för en middag är trots allt ändå ett potentiellt kap för en näringsidkare som är van med t ex dom thaikunder som tycker alla middagsutgifter över 40 baht blir dyrt.
Men för en lyxresortägare är dessa max 150 bahts turister förstås totalt ointressanta. Bäst för resortägarn är nog snarast t ex japanska turister som bara har 2-3 dgr semester per år och väljer att fylla dom dagarna med ett digert aktivitetsprogram som inte tar några hänsyn till kostnaden.
I den jämförelsen förlorar nog även en vanlig svensk medelklasscharterfamilj på treveckorscharter stort eftersom dom ofta förslösar de flesta av dom 21 dagarna på stranden med att njuta gratissol istället för på dyra aktiviteter som japanerna.
Så allt är ju relativt och det kommer alltid finnas grupper av människor som kan övertrumfa den grupp som för närvarande ger mest åt turistföretagaren. Utvecklingen går därför naturligt mot att allt mer pengar krävs för att kunna delta i njutningen vid dom allra finaste stränderna.
Att finna en paradisstrand med enkla och snorbilliga bambubungalows direkt på stranden tillhör i princip redan det förgångna i Thailand. Så nu har det mindre penningstarka unga backpackerfolket, som höll dom flesta thailändska stränder för 20 år sen, istället fått flytta in i bakgårdarna. Dvs in i landet alternativt till andra länder, allt för att finna den prisnivå och standard dom söker.
T.O.M. bättre än 7/11? 
